Svaret från barndomsvännen

Hilma rusade genom de kala korridorerna, orienterade sig längs med lysrörens raka rader. Det var länge sedan hon sett Simon. Minuter hade blivit till timmar, som byggts på till dagar, veckor och månader. Hon hade väntat på honom. Förväntat sig att han skulle höra av sig på något sätt. Hon kände tyngden av all den tiden. Hon visste inte vad den gjort med honom. Det hon mindes var att han alltid uppmanat henne att aldrig någonsin ge upp. 
”Inte för någon. Inte ens för mig.” 
Han hade lagt sin hand på hennes.
”Vi har inte mycket tid kvar tillsammans.”

Hilma knackade på en av dörrarna där i den långa korridoren. Ingen svarade. 
”Simon!”, ropade hon och bankade med sin knytnäve. ”Vill bara få se dig! ”
Dörren öppnades. Hans pappa mötte henne med en barsk blick. 
”Och vem är du.”
”Hilma. Jag behöver få veta att Simon är okej. ”
”Jag vet inte hur du fått för dig att du vet vem Simon är”, sade mannen. ”Men det är omöjligt.” 

Hilma kämpade sig igenom dörren då pappan började stänga igen den. Salen var tyst. Mannen stod stilla och väntade på att hon skulle säga något. 
”Jag vill inte bråka”, förklarade hon. ”Är orolig för Simon.”
Mannen pekade mot bädden framför henne. 
”Han ligger där.”

Simon var tunnare än hon någonsin kunnat föreställa sig. Hon tog hans hand i sin.
”Hur har han blivit så här?”
”Han har alltid varit så här”, svarade pappan. 
”Vad menar du?” 
”Simon har legat till sängs sedan han var tre år.”
”Men, det är omöjligt. Jag har träffat honom hur ofta som helst, ända sedan vi var barn.”

Som när hon och Simon klättrade i trädet där uppe på kullen, satt tillsammans i tystnad och betraktade staden nedanför.

Mannen lyfte fram en till stol bredvid sängen. De båda satte sig tillrätta.
”Simon föddes i sin egen värld”, började han förklara. ”Och med njurproblem. Det är decennier sedan de transplanterade ett annat barns njure in i hans kropp. Den har börjat svikta. Dessa slangar och displayer är vad som håller han vid liv just nu.” 
Pappan placerade sin hand på Hilmas arm. Gesten lugnade henne. 
”Jag skulle gärna ge båda mina njurar om det skulle rädda honom”, fortsatte mannen. ”Men det är för stor risk med att genomgå en till transplantation.” 
Han fäste blicken på sonen där i sängen.
”Det här är inte rättvist”, svarade hon. ”Han måste bli bättre.”
”Förhoppningar räddar inte honom. Inte nu längre.”
Mannen såg på Hilma.
”Simon vet vem njuren kom från.”
Sanningen fick henne att resa sig upp från stolen. 
”Det är min. Eller hur? ” 

Hilma minns första gången hon såg Simon. Hur han tittat på henne, förvånad, som om hon egentligen inte borde kunna se honom. Sedan kom hans beröring. För henne hade Simon alltid varit på riktigt.
”Doktorerna säger att jag inte kommer bli riktigt bra”, Simon letade vidare bland orden som han där och då ville förmedla till henne. ”De pratar med varandra när de står vid min säng i sina vita rockar, säger att det inte finns något mer de kan göra. Jag hör allt.” 

”Han visste det hela tiden”, konstaterade hon för hans pappa.

Hilma visade aldrig Simon sitt ärr, men han förstod att det fanns där. 

”Jag har sett Simon vara uppspelt ibland, där inne i sin egen värld”, log mannen. ”Genom åren har det funnits små glimtar då vi fått kontakt med varandra.”

Hilma betraktade Simons ansikte. Han såg så lugn ut. De två var alltså kompatibla, ändå kunde de aldrig vara tillsammans. Hade aldrig varit tillsammans, fast de hade mötts. Hon minns deras uppbrott och Simons röst. Den som önskade att han, precis som hon, också kunde åka någonstans. Hilma lade sin hand på Simons bröstkorg, böjde sig över honom och kramade hans kind. 
”Tack för allt du gett mig”, viskade hon. ”Nu är det din tur. Min kommer senare, vi ses då.”