På flykt

Den vita ångan från loket svepte ned över perrongen. Maj tyckte det var kul att stå där, mitt inne i den. Hon försvann för en stund. Blev osynlig.

”Men, där är du!”, Ulf, hennes pappa, sträckte ut sin hand och hon tog steget upp på tågvagnens trappa. ”Följ med mig, platsen bredvid min är reserverad, bara för dig.”

Maj satte sig ned på sin numrerade plats och såg träd, hus och åkrar svepa förbi. Fikat som Ulf hämtat från restaurangvagnen smakade extra gott. Hon studerade plåstret på sitt knä. Hur länge skulle det sitta kvar där? När kunde hon rycka loss det? Ännu en fas att ta sig igenom. Lära sig något från. Geleen svalkade i alla fall och lindrade det brännande insektsbettet. 

Hon kom ihåg deras senaste vinter i hemmet de nu lämnat, ovisst för hur lång tid. Då var allt fortfarande lugnt. Det gråa diset som svävade upp från bassängen. Täckt av ett tjockt lager pudersnö såg den kakelklädda rektangeln inbjudande mjuk ut, påminde henne om en madrass. En bubblig entusiasm från sommarens alla bad dröjde sig fortfarande kvar där hemma. 

Livet väcktes alltid upp av solen. Varje dag startade arbetet i den där glödande ugnen med att smälta ned kylan och trotsa mörkret. 

Hennes biljett blev halv. Bruten i två delar; en till henne och en till kontrolltanten. Alla vener i Majs kropp som nu pulserade i takt med tåget gav en extra udd åt denna eftermiddag, och resan blev även till en åktur inne i boken hon tagit med sig. Dess meningar lade sig över det nedfällda bordet, och i själva äventyret de nu var mitt inne i. 

Utanför vagnens fönster såg hon en cykel på en strandkant och någon som plockade upp saker då vågorna backade tillbaka. Inne i ett av strandens träd värjde sig en ekorre för att kliva ut från sitt bo. Utanför hördes rasslet från en cykelkedja. En av trädets grenar var bruten och kvar fanns en spetsig egg. Lagom för ekorren att stå på och spana längs omgivningen. Oron för maten som ekorren samlat ihop vid trädets rötter stillades för en stund då en ands rop fick cyklisten att stanna till längre bort längs stigen. Inne i skogen svarade en räv med några korta skall. 

Detta var deras territorium. På sin höjd kunde cyklisten få plocka lösa kvistar och brutna grenar att ha till ved för värmens skull där hemma hos sig. En och annan slät sten att ställa på fönsterbrädan kunde också gå för sig. Cyklisten insåg snart att saxen i väskan inte räckte till. Nötterna som låg spridda runtomkring träden hade alldeles för hårda skal. Kvistar och grenar var för sega.

Innan tågresan hade Maj gett sig ut i roddbåten, tillsammans med pappa och hunden. Då sjöns andra sida närmade sig tog hunden snabbt tag i båtens kant med sina klor och hoppade till fast mark, nosade ivrigt runt buskarna vid stranden och blev nöjd med alla dofter han upptäckte där. Kvarlämnade spår från alla som klivit iland, som fick hans svans att ivrigt vifta från sida till sida.

En kort promenad på plankor längs öns myr och de var framme.

Ulf rensade ut löv och kvistar ur klippblockets smala gap, format som en lång kil, med sina handskbeklädda händer. Maj kikade in där och studerade sin pappas arbete noggrant, berömde hur fint han gjort i hålet de hade upptäckt under en tidigare utflykt, där på öns andra sida. Efter Ulf lagt in paketet med deras mest värdefulla minnen i kilen och sedan täckt för öppningen, så vände de tre om och började samma promenad tillbaka till stranden. När de var tillbaka i roddbåten betraktade Maj bojen, som i sig hyste tryggheten de nu letade efter. Både båten och bojen kunde flyta och ge dem en chans till något nytt efter kraschen. Någon dag skulle de komma tillbaka hit och hämta skatten. Men nu måste lyda varenda uppmaning de lyssnat till, hur dåligt det än gick. De fick inte slösa bort ännu en hel dag genom att bara stå där tysta för sig själva och förvänta sig att ingenting kommer att hända, hoppas på att allt skulle ta slut. Det skedde nya saker. Hela tiden.

Tågresan var avklarad. De lade ifrån sig resväskorna i hallen och Moa ställde sig framför fönstret i den trånga och dammiga vindsvåningen. Hon såg ut över stadens flimmer och brus. Ulf stod där bakom henne, betraktade samma utsikt.

”Är det inte roligt att vara på flykt!”, utbrast hon och hunden bökade in sin nos i hennes hand.