Minnen från mormor 

Hunden bökade in sin nos under Eddas hand där hon satt framför datorskärmen. Det var dags för deras dagliga promenad. Kolla till hönsen. Utfodra fåren.

Edda reste sig från datorn. Intresset för historia hade börjat då hennes mormor berättade om sin barndom. Det var ett tag sedan mormodern dog. Edda var nu själv lika gråhårig som henne.

Längs med promenadstråket syntes skyskraporna längs horisonten. Gröna klossar där folk jobbat, bott trångt, shoppat, druckit och ätit. Skrikit och skrattat. Mormoderns samtal med Edda hade varit fyllda med detaljerade beskrivningar om den tiden. Då, innan växtligheten tog över staden.

Hunden var några steg före Edda. Väl framme i hagen kom fåren fram i en klunga och ville ha mat när de såg hinkarna hon bar på. Edda betraktade grannens vindsnurror medan fåren åt. Alla levde nära naturen. El fick Edda från solpanelerna på hustaket, och rotfrukter och kryddväxter växte i hennes trädgårdsland. 

Under senaste decennierna hade luftburna virus reducerats betydligt. Sådana som tidigare lätt spred sig mellan resenärerna i ett fullbokat flygplan, med följande trängsel på akutmottagningar efter långa helger och semestrar.

Edda förundrades över att allt verkligen gick att vända på, efter hon läst om livsvillkoren där i slutet av förra seklet. Småskaligheten, inriktad på naturens egna premisser, gav effekt. Hon levde med kalla vintrar och varma, fuktiga somrar.

Eddas hus var lagom för henne och hunden; det trygga sällskapet som höll koll på hennes får, de som gav mjölk, ull och nya kullar. Hönsen bidrog med ägg och kycklingar. Allt det kunde hon både använda själv och byta till sig andra varor med. Leveranserna skickades med drönare mellan gårdarna. I morse hade en förpackning med mango dunsat ned framför hennes ytterdörr. 

I den ödelagda stadskärnan odlades också användbara växter, både i och omkring skyskraporna. Plantorna frodades där, av koldioxiden i luften, och skapade syre när solen kikade fram. Edda anmälde sig regelbundet till arbetspass i centrum, var med och rensade upp mellan de skyhöga rektanglarna. Tog bort skadeplantor och skapade mer utrymme för nyttoväxterna. Under arbetspassen använde alla syrgasmasker för säkerhets skull. Det fanns fortfarande kvar partiklar i centrumets atmosfär som var direkt skadliga. Men de nivåerna sjönk när fler växter tog hand om luften, där bland allt förgånget.

Staden var alltid tyst medan sådant som gick att återvinna och skapa något nytt av samlades in bland byggnaderna. Det fanns inget trafikbrus, något hon läst om var ett stort problem inne i centrum innan allt vände, och vindsuset började höras mellan de gigantiska kolosserna.

Frakter tvärs över jordklotet var ersatta med lokal produktion. Samarbetet mellan alla dessa små grupper av människor hittade ständigt nya vägar. De internationella giganterna till företag, som Eddas mormor berättat för henne om, syntes knappt till längre. 

Hennes mormors minnen fick Edda bekräftade genom utbildningen i historia. Översvämningarna. Det överbelastade elnätet. De allt mer ohälsosamma partiklarna i luften som sökte sig in i folks lungor och fäste sig där. Smittorna som snabbt frodades, tvärs över planeten. Folk lämnade till slut urbana centrum och påbörjade den självklarhet som hon nu levde i.

Ett tag jobbade Eddas mormor i en av skyskraporna. Hon såg alla uppkopplade människor jäkta förbi, försvinna in i hissarna, upp till korridorerna där kontorsdörrar öppnades och stängdes. 

”Förr syntes havet från den här staden”, berättade Eddas mormor en av de sista gångerna de träffades. ”De gamla berättade det för mig, när jag själv var barn. Men nu skymmer skyskraporna den utsikten.”

Edda betraktade de geometriska silhuetterna då hon och hunden vandrade hem igen. Hon såg fram emot mangoskivorna som väntade på henne i köket. Hunden längtade efter en skål med vatten och att sedan få slumra till på soffan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.