Solen dröjer sig kvar över staden när årets längsta kväll svalnar. I detta ljus vandrar hon längs stadsgatan. Midsommar, natten då allt vänder. Blicken i mobilen medan hon väjer för alla hon möter. Midsommarkrans skapad av björkris och prästkragar på huvudet, och kompisens kofta svept om sig. Kompisen hade tagit med sig två koftor. Lånat ut den blommiga, som nu fladdrar som en mantel när hon springer över vägen och parerar för de tutande bilarna.
Kompisen svarar inte i mobilen. De som hade planerat denna resa så länge, sett fram emot att börja sina lediga veckor med ett ordentligt firande. Hon ringer en gång till. Signaler går fram, det är allt.
Hon skulle inte druckit ur glaset den där killen gav henne där inne i baren, hennes kompis borde inte hällt i sig drinken den andra killen bjöd på. Allt bara snurrar nu. Men han sa att de skulle få vackra barn tillsammans, som han skulle beundra när han vaggade dem till sömns. Hon var säkert inte den enda som fått höra det från honom.
Att hon är hungrig och frusen bekommer henne inte längre. Några blad från kransen har lossnat och landat i hennes korta, mörka hår. Thai-maten sprider sin doft från de rullande gatuköken som parkerat längs trottoaren. Från bilar skrålar musiken, samma låtar flera gånger på rad; om att någons färger var blå, någon vill bli kung vid havet, en annan i baren.
Det kanske är så här midsommarafton ska vara. Hon vet inte längre.
Mellan två hus, i en trappavsats, sätter hon sig ner med benen i kors. Till hotellet var det för långt att gå och rummet var ändå tomt. Alla andra i hennes familj var ute i sommarstugan. Hennes händer håller om mobilen. Om hon bara kunde få prata med någon. Hon trycker på måfå bland sina kontakter. Kan inte riktigt fokusera på skärmens text. Signaler går fram.
”Hej, men är det du som ringer!” Farmors röst är alltid så trygg. ”Vi är ute på landet, alla här hälsar till dig! Vad sa du? Hör dig inte. Här är så dålig täckning.”
Samtalet går från knastrigt till brutet. Batteriet lyser rött.
Hon blundar. Ser det dukade långbordet där ute på gården. Midsommarstången som farfar rest vid slänten ned till vattnet. Hur hennes systerdotter rultar fram på gräsmattan och sträcker upp händerna till sin pappa.
Det som finns att fästa blicken på, när hon öppnar ögonen igen, är den mörka väggen vid trappan. Mellan hustaken skymtar himlen. Fortfarande lika klar som en eftermiddag. Ett helikopter passerar och lämnar ett smattrande ljud efter sig.
Jag borde valt middagen på landet i stället, tänker hon, där finns värmen och ingen som bjuder på konstiga drinkar. Farmoderns glada röst finns fortfarande kvar hos henne, trots det avhuggna samtalet.
Hon reser sig upp, stapplar ner för trappan och fortsätter promenera längs trottoaren. Stegen blir allt motigare. Hon närmar sig ett gathörn och blir tvungen att luta sig mot närmaste fasad, fumlar med mobilen som visar det allra sista tunna röda strecket på batterisymbolen. Lyckas med att knappa in de tre siffrorna. Ett. Ett. Två.
Hon uppfattar den lugna stämman som frågar var hon befinner sig, tittar upp och ser skylten på fasaden. Lyckas tyda namnet och siffrorna. Läser dem högt för personen där på andra sidan samtalet. Sedan slocknar allt. Rösterna från de som rusar fram till gathörnet når henne inte.