Duvan låg stilla på marken, en kort bit från hennes lägenhet. Mirja böjde sig ner och kände försiktigt på dess unga kropp: den andades. Omsorgsfullt virade hon sin mössa om fågeln, öppnade porten och begav sig med snabba steg uppför trapporna.
Väl på plats i vardagsrummet skapade hon en bädd åt duvan av en trälåda hon hämtat från hallens garderob.
Sömnen blev sporadisk för dem båda. Mirja gjorde regelbundna kontroller hos fågeln, som studerade henne nyfiket medan hon från ett vattenglas lyfte upp en droppande drinkpinne, som duvan tog i sin näbb.
”Behöver köpa fröblandning till dig” konstaterade Mirja.
Nästa förmiddag var den halvvuxna fågeln klart piggare och klättrade upp på hennes axel när de gick in i köket.
”Känns det bättre nu?”
Duvan verkade känna efter och nickade sedan med sitt huvud tätt intill Mirjas kind.
Hon ställde sig framför köksfönstret. Tillsammans iakttog de skatorna som svepte förbi byggnaderna där utanför.