Fjälljätten

I skymningen sitter jag vid fönstret och väntar på honom. Jätten. Vet att han ska komma klivande över fjället. Har alltid sett det inom mig. 

Ladusvalorna svirrar där ute. Deras kluvna stjärtfjädrar syns tydligt mot skyn. Buketten som jag nyss plockat står i en tillbringare på bordet. Blommorna dricker makligt av gårdsbrunnens svala vatten. Betraktar växternas kronblad, pistiller och alla nyanser av grönt, men har hela tiden fjället i ögonvrån.

Renarna var avvaktande där de stod spridda över ängen. De iakttog mig med en blick lika blank och svart som brunnen på gården medan jag plockade händerna fulla av blommor. Mitt klorinblekta nattlinne var lika vitt mot ängens grönska som prästkragarna jag höll i min famn. Innan jag gick in vände jag mig om för att säga hej då till renarna. De slängde ut med sina bakben då de raskt strövade vidare mot fjället och laven. Där myggen inte besvärar lika mycket. Där det blåser. 

Jag väntar och ryser till under bomullstyget. Storlommens ödsliga röst hörs utanför. Genom det åldrade fönsterglaset skymtar tjärnen fram mellan de ljusa björkstammarna. Jag kryper ihop i stolen. Storlommen varnar. 

Jätten skulle trampa sönder mig när han kliver förbi. Han skulle inte ens se stugan innan det var för sent. Precis som jag trampade rakt på jordgetingarnas bo under den stora hängbjörken på gården. Pyttelitet runt hål i den mjuka, finkorniga, sandiga marken. Mer än så är jag inte. Inte för en fjälljätte.

Längs spåren

Oscars gråsprängda hår är uppsatt i en knut. Klädd i figursydda byxor och kavaj, med glasögon i klassiskt snitt och prydligt vaxad mustasch, drar han sin stora hjulförsedda väska längs centralstationens avlånga hall. Framme vid automaterna skriver han ut sin biljett och kollar informationen på stationens displayer.

Visningen av senaste kollektionen här i Köpenhamn hade gått över förväntan. Mycket applåder. Efteråt, bland brickorna med champagneglas och snittar, skymtade någon förbi. En person Oscar känt förut. Eller någon som liknade den mannen. Efter en lång tid med smekningar och skrik kom separationen. Ingen av dem orkade längre. Att mannen, så här flera år efteråt, stått där på visningen; var det en slump? Ville han återuppta kontakten? Fortsätta kontrollera relationen? Eller var det bara ett hjärnspöke? Önsketänkande? Mannen var hur som helst försvunnen innan de ens hunnit prata med varandra där i minglet.

Fortfarande kvar i tankar och minnen fortsätter Oscar framåt på centralstationen, bland butiker i små, låga lådor. Hamburgare, apotek, pizza, skomakare, blommor, kiosker och växlingskontor tätt samlade. Han lyckas väja abrupt för ambulanspersonal med bår som rutinerat tar hissen ner till perrongerna.

Oscars smala, höga klackar ger ifrån sig ekon som studsar mellan de röda tegelväggarna och nitade järnbalkarna. Ljudet ackompanjeras av ett hudskall, hela vägen upp till det inglasade taket. En doft av uppvärmda baguetter sprids i hallen. Hans ena hand, med klanderfritt målade naglar, greppar om axelremsväskan som ligger mot höften. 

Resenärerna, de flesta med stora lockförsedda kaffemuggar i ena handen, tar sig målmedvetet ner till plattformarna. Några nyanlända stannar upp, i myllret av förbipasserande människor och resväskor, och vecklar ut sin karta över centrala Köpenhamn. Praktisk sak, fortfarande i bruk, konstaterar Oscar för sig själv. 

Mitt i allt detta strövar duvorna omkring, likt renhållare plockar de upp skräp från golvplattornas mönster av cirklar, kvadrater och trianglar. Då och då flaxar de iväg för att smidigt ta sig fram genom den långa hallen och väjer för flaggorna som hänger längs med stationens sidor.

Oscar passerar de få sittplatser som finns till för de som väntar. Några träbänkar mellan rulltrapporna. Nere på perrongen står några barn med sina nallar och väskor tätt mot kroppen. Hej då och Välkommen. Kramar utbyts från resenärer som anländer och ger sig av.

Ambulanspersonalen rusar snabbt förbi igen, nu med en äldre man inlindad i filt och fastspänd på båren. Själv lyfter Oscar upp sin tunga väska i tåget som snart ska avgå. Andra passagerare trycker sig artigt mot sittplatserna för de som vill passera längs mittgången. Dörrarna stängs och tåget börjar lugnt röra på sig. Där till vänster är hans nummer. Bredvid en äldre kvinna.

”Så det här är min plats”, ler han mot henne.
”Ser du väl. Stolen är ju tom.”
Hennes ton är kort. 
”Jag tänkte … om du kanske väntade på någon.”
”Varför skulle jag det?”
”Många reser ju tillsammans.”
”Inte jag. Inte denna gång.”
Oscar trycker in sin väska i utrymmet bakom deras platser.
”Brukar du resa ofta?”, fortsätter han, vänligt nyfiken på sin medresenär.
”Förut ja. Men inte nu.”
”Ska du långt?”
”Nog pratat. Osynliga mannen åker alltid tåg. Och lyssnar på mig.”
Oscar sätter sig tillrätta och möter hennes blick.
”Jag vet precis hur det känns. Han följer efter mig också.”

Ljusglimten

Ellen tog ett djupt andetag. Vågorna brusade in över stranden där hon suttit en bra stund. Promenaderna till havet var ett försök att lugna stormen inuti. Hennes blick följde horisontlinjen och hon tog fram sin smarta telefon ur jackfickan, svepte med fingret bland anteckningssidorna som var fyllda med minnen från Märta. Ellen hittade alltid något som erinrade henne om dottern, flickan som betraktade allt med sådan nyfikenhet. 

Denna plats var Märtas favoritställe; perfekt för flickan som älskade att simma. Ellen ville hinna få ner orden som beskrev dessa upplevelser, innan mörkret tog över och sade till henne som det var: att Märta, ljuset, var borta. 

Ellens fingrar stannade till och hon tittade upp. Någon verkade ha satt sig ner, en bit bort från henne. Men där syntes ingen till. Det hade inte varit någon vid hennes sida på flera månader. Ellen satte tillbaka mobilen i jackfickan och hörde tydligt Märtas fniss. Ellen reste sig upp och fnisset byttes till en fråga:

”Mamma. Vart ska du?”

När Ellen försökte få fram ett svar så anade hon det där bekanta leendet från dottern. En lögn som utmanade verklighetens bitterhet, men flickan bleknade inte bort. Hon blev tydligare och bakom gestalten skimrade kvällens sista färgspektra. 

De senaste månaderna, fyllda med en enda malande tanke; att vara den enda varelsen kvar på denna planet, hade gjort Ellen tyst.

”Varför går du iväg?” Märtas röst lät besviken.

Flickan såg så äkta ut. Ellen visste att hon borde gå, men det enda hon ville var att få krama om dottern där på stranden. Ellen undrade inte ens om det var möjligt. Hon önskade bara att kramen fick hända, om så bara för en kort stund. 

”Vart ska vi?”, frågade hon gestalten. Hennes dotter.

Märta tittade forskande på Ellen. Nöjd över sin mammas ord sträckte hon ut sin hand. 

”Vidare. Du ska vidare.”, uppmanade flickan illmarigt.

Grön signal

Hon står framför terminalens fönster i väntan på incheckning. På andra sidan glasrutan pekar ett flygplans spetsiga nos mot henne. Väskorna kastas huller om buller upp på transportbandet, som med maklig takt matar in bagaget i flygplanets lastutrymme. Bredvid henne växlar besättningen några ord med trafikassistenterna innan de kliver ombord. Femton minuter till, sedan är det dags för passagerarna. 

Hon stöder sig på kryckorna. Amputerade ett ben och har nu tre. Hon ser piloterna skymta till i förarkabinen. I en nödsituation behöver piloterna båda händerna för att manövrera planet. Precis vad som också krävs av henne för att styra sina tre ben. 

Det enorma planet väcker minnena.
Okontrollerad. Rädd. Begränsad. Mitt i turbulensen som skakade om. Precis allt. 
Omgiven av oroliga mitt i olyckan. 
Spontant hade hon gjort sig redo, trots att hon inte var det, och krupit in.
I sin egen cockpit.
Det röda alarmljuset svepte över sidorna med instruktioner.
Ta tag i styrspaken. 
Gira åt det håll du vill bege dig.
Planera för landning. 
Fäll ut vingklaffarna. Landningsstället. 
Bromsa för fullt när marken kommer rusande mot dig.

Hon plockar fram sitt boarding card och signalen lyser grönt. En av de som först får kliva på planet. Prioriterad kö. Främsta raden med mer utrymme. 

Självhjälpsböcker var inte till någon hjälp alls när allt kolliderat. Hon skrev sin egen manual för att återfå kontrollen. Lyssnade inåt, på en svag signal som stadigt ökade i frekvens. 

Väck uppmärksamheten. 
Ta in allt. Nyfiket.
Dölj ingenting. 
Blunda aldrig.

Ombordstigningen är i full gång när ett meddelande går ut i kabinen. De fyller på bränsle säger rösten, alla måste vänta med att spänna fast säkerhetsbältet. I fall planet snabbt skulle behöva utrymmas.

Hon försäkrar sig om att kryckorna är lätta att komma åt.

Stärkt och sänkt

Du såg på mig. Bjöd in till att sätta mig mitt emot dig, innan du skulle tala inför publiken. Vi pratade. Med varandra. Om varandra. Du tyckte också om att resa till nya platser. Du hade också svårt att lämna ut dig i relationer. På grund av dåliga erfarenheter.

Din yrkesroll hade inneburit att leta efter gärningsmän i ett totalt avspärrat och ödelagt centrum. Söka igenom en affärs underklädesavdelning efter förövare som kunde ha gömt sig. Som skulle kunna skada och döda. Dig och andra.

Vi hade båda hanterat hot. Något gemensamt, igen.

Jag hade, i mina underkläder, blivit intvingad i en dusch av de som kallade sig mina vänner. Stelfrusen, av det iskalla vattnet och en naturlig reaktion på en övermäktig situation. För att inte göra den värre. För att kanske överleva.

Stärkt av känslan att ha klarat sig. Tagit sig igenom. 
Sänkt av känslan att inte riktigt kunna lita på andra.

Din vilja att söka gemensamma nämnare mellan oss, att spontant bekräfta det vi hittade. Var det början på ett samarbete, eller långt ifrån verkligheten? En spirande relation, eller ingenting alls?

Efteråt. Ditt tysta avstånd får mig att krasst nedgradera hoppet.

Korridoren

Korridoren är lång, nästan oändlig. Dörrarna ser exakt likadana ut. Ljust gråa.
Vänster. Höger. 
Rasmus går vidare. Hör sina steg, och anar röster från några av rummen som passerar förbi, när han fortsätter framåt.
Till sist sätter sig Rasmus ned i den stelt obekväma soffan vid korridorens slut. Betraktar dörren framför sig. Gestalter rör sig bakom det frostade glaset.

I receptionen hade de mött honom med leenden. 
”De är precis klara, fortsätt i korridoren bakom dig. Dörren längst bort.”

Det hade pågått i timmar vid det här laget. I samma minut som meddelandet: ”Allt gick som planerat” ljöd till i hans ficka begav han sig dit igen. Beredd. 
Det var de vackraste ord som någonsin studsat upp i Rasmus mobil.

Bakom dörren närmar sig en gestalt som tydliggörs från frosten när den drar i snöret och dörren öppnas.
Där ligger hon; Stina, hans Sankt Bernhard som precis har opererats för tarmvred. Hennes andning är lugn och regelbunden.
”Narkosen verkar fortfarande ett tag”, upplyser skötaren som skjuter den rostfria bårvagnen framför sig. ”Hon får ligga på uppvakningen i några timmar, innan det är dags att åka hem.”

Åke sov

Den förinspelade rösten spelas automatiskt upp i tunnelbanevagnen:
”Nästa Åkeshov.” 
Tåget närmar sig stationen. Saktar in.
”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av”, fortsätter rösten.
Dörrarna öppnas. Flickan ändrar sin sittställning, tittar på människorna som kliver på.
”Mamma, när man går in i tåget, vad ska man tänka på då?”  

Inget svar. Flickan börjar spana efter nya saker att upptäcka. Studerar perrongen. Läser noggrant bokstav efter bokstav på skylten precis utanför vagnen.
”Mamma.”
Kvinnan bredvid flickan sitter försjunken i skenet från sin mobil. Ännu inget svar.
”Mamma. Jag trodde det hette: Åke sov.”
Flickan ler. Fortfarande inget svar från mamman.

Dörrarna stängs. Tåget börjar röra på sig. Flickan trycker sitt ansikte mot fönsterrutan. Hennes huvud och blick rör sig allt snabbare när tåget accelererar. Mamman stryker förstrött sin hand längs dotterns arm. Fortfarande med allt fokus på mobilen.

Bakom sig lämnar de Åke. Han fortsätter sova. Djupt.

TVÅ SKIFTEN

Första skiftet

Skavfötters låg de i kökssoffan. Selina och lillasystern. På bordet fladdrade lågan från stearinljuset. Det här var nu deras hem; en dragig skrubb under taknocken i ett flerfamiljshus. Just efter deras föräldrar hastigt gått bort i lungsot hade husägaren, som känt deras far, förbarmat sig och låtit dem flytta in.

På andra sidan bordet stod den lilla vedspisen, som fortsatte sprida värme i rummet efter elden slocknat. Över den hängde raggsockor och linnen på en lina. Torra nästkommande morgon.

Flickorna hjälptes åt med att städa trapphuset. Det jobbet betalade för rummet. Selina hade också lyckats få en tjänst som extra hushållerska hos en järnvägschef. Något som gav de två systrarna kronor till mat. 

Mannen hittade dock alltid någon detalj att klaga på när Selina serverade. Gröten var för varm eller kall, äggen var för bruna, för stora eller för små, strömmingen på tok för salt. Tallrikarna var felplacerade på bordet. 

Efter åtskilliga snapsar kom också hans närgångna händer. Den ordinarie pigan i järnvägschefens hushåll skrattade då Selina berättade om hans sluddriga inviter.

”Håll dig på avstånd bara. Han är berusad, du är nykter och snabbare i vändningarna.”

Selina blåste ut ljuset och log tyst för att inte väcka lillasystern. Funderade på att sockra hans ägg i morgon. Eller varför inte servera gröten i tio äggkoppar, ställda i en prydlig rad.

Andra skiftet

Två bäddsoffor på varsin sida av ett runt bord, en kokplatta och mikrovågsugn. Det var vad som fanns i ettan som Tova och hennes kompis hyrde dyrt i andra hand. Men de hade landat i staden, med nätter fyllda av ljudet från utryckningsfordon. Bättre det än alla ombyggda Volvo som stod på rad vid busstationen i den bruksort de båda flyttat från. 

Tovas kompis jobbade extra på restaurang. Själv hade hon fått jobb som assistent på en byrå i de dyra kvarteren. Svarade i telefon, kokade kaffe, köpte fikabröd från det trendiga bageriet runt hörnet från jobbet. Såg till att allt stod ordnat i mötesrummen. Hon bokade också flygbiljetter åt företagets ägare.

”Mycket resor blir det” brukade han skratta och stryka Tova över ryggen när han gick förbi för att kolla avgångstiden. E-posten med biljetten öppnade han först på plats i boarding-kön.

Efter jobbet brukade de flesta på byrån samlas för att skvallra. En av männen i Tovas ålder, han som kämpade för att komma in i ledningsgruppen, satte sig alltid nära henne. Denna kväll hade han följt efter då hon gick mot toaletterna. Pressat henne mot väggen och tryckt in sitt knä mellan hennes ben.

”Om du ger mig ett Ja så kan jag se till att du avancerar på byrån. Blir projektledare med högre lön. Jag känner ägaren privat. Så; vad säger du?”

Hon knuffade sig ur hans grepp och begav sig hem. Kompisen jobbade sent, så ettan var tyst och mörk. Ljuset från mobilen speglades i Tovas ansikte då hon såg flödet på alla sociala medier. Kvinnor som ställde sig upp och sa ”Jag också.”

”Nej” ska fortsätta bli hennes svar till alla de som hör, men inte lyssnar.

Hon var inte längre ensam. Hade aldrig varit det.

Återseendet

Skåpbilen hade precis åkt iväg med de sista flyttlådorna till mammans äldreboende. Barndomshemmet var sålt och städfirma bokad; två dagar innan husets nya ägare flyttar in. Andra barn skulle snart bo här och äta födelsedagstårta, öppna julklappar och plocka jordgubbar från fältet bakom huset. Hennes pappa hade hastigt gått bort några år tidigare. Det närmade sig slutdestinationen fick Elsa känslan av. För hennes mamma, för henne, som för alla.

En sista inspektionsrunda. Hon tog trappan upp till vinden där ett fåtal saker stod kvar. Några stolar, som hon knuffade in i bilen. En korg som Elsa satte sig ner på farstutrappan för att gå igenom. Där fanns prydligt vikta örngott, udda dricksglas och några oputsade silverskedar.

Och så dockan. Hon hade inte sett den, eller ens haft en tanke på den sedan hon lämnat flickåren bakom sig. Huvud, händer och fötter var av porslin. Blundögon, något tröga efter mer än hundra år, men de fungerade fortfarande när hon vickade på dockan. Den gröna sammetsklänningen var dekorerad med knypplad spets, broderade band och rosetter. På fötterna bar dockan gulnade strumpor och svarta skor.

Elsas minnen kom med ens tillbaka. Alla barbiedockor som hon klippt håret på, tuschpennorna hon använt för att ge dem nya färger på läpparna och fylla deras kinder med fräknar. Kläderna bytte hon ut till sådana hon själv, med nål och tråd, tråcklat ihop av små överblivna stuvbitar. I hennes värld gav hon varje barbie varsin unik identitet. En själ.

Porslinsdockan hade hon däremot blivit strängt uppmanad att, precis som mormor, vara väldigt rädd om, och trots alla år som passerat var den förvånansvärt välbehållen. Elsa minns fortfarande mormors beskrivning av en äldre tant som alltid hade med sig godis och presenter när hon kom på besök. Denna docka var en av de gåvorna.

Omsorgsfullt inlindad i ett av örngotten lade Elsa dockan på bilens passagerarsäte och svängde på hemvägen förbi second hand-butiken där hon lämnade in den fullproppade korgen och stolarna.

Dockans nya plats blev sovrummets karmstol. Morgonen därpå upptäckte Elsa att dockans skor och strumpor på golvet. Dess ögon var vidöppna. Elsa trädde spontant tillbaks strumpor och skor över porslinsfötterna och begav sig till jobbet för ännu en dag med möten som effektivt avlöste varandra.

Några morgnar senare låg strumpor, skor och stora tufsar av dockans hår under karmstolen. Ögonen var blodsprängda och halvslutna. Munnen mörkt röd. Elsa lyfte upp dockan. Ögonlocken for snabbt upp och under läpparna syntes små tänder.
”Varför alla andra och inte jag”, väste en röst, ”fick inte jag också bli fin, modern och uppmärksammad. Bortglömd, undanskuffad. Ingen brydde sig om mina spetsar och brodyrer.”
Porslinsfingrarna greppade i luften. Ville få tag i Elsa. Nypa. Riva. 
”Barbiedockorna hade minsann egna namn, allesamman. De blev kompisar med varandra. Fick ett liv.”

Chockad. Förundrad. En docka som pratade barndomsminnen.

”Men … du var ju mycket finare än de dockorna”, svarade Elsa. ”Du var mormors leksak, som hon varit så rädd om. Mammas sade att jag skulle vara precis lika försiktig med dig.”
”Alla har varit rädda. För mig. Om mig. Är så fruktansvärt less på det.”
Instinktivt hämtade Elsa en skokartong och lade hastigt ned dockan.
”Till förrådet blir det. Sedan får vi se.”
Hon stängde locket och trädde två tjocka gummiband runt kartongen. Nere i källaren ställde Elsa den bredvid resväskan och blomkrukorna och vred sedan noggrant om nyckeln i dörrens hänglås. 

Inne i kartongen fortsatte porslinsfötterna och händerna att sparka och slå, allt snabbare och hårdare.

Pappas flicka

Hon ser bara liten ut, där hon sitter klädd i rosa mjukisbyxor och tröja i samma färg. Tågets säte är ännu för stort, det skulle få plats två av henne där. Tröjan hon bär har tecknade djur på sig, favoriten är en igelkott. Hon klappar den ibland. Hennes blonda hår är uppsatt i svans. De blå ögonen vill lära sig vad som sker runtomkring henne. Hon har inte förstått allt än, bara att hon måste.

Kvinnan i svart sommarklänning som följt med ombord lägger upp flickans väska på hyllan ovanför sätet och räcker henne färdbiljetterna. 
”Kan du hålla i dem medan jag hämtar din pappa.”
Innan kvinnan går säger hon till flickan att de kommer att ses igen om två veckor. 

Pappan kliver på tåget själv och letar upp sin dotter. Han bär en plastkasse i handen, har svart keps på sin rakade skalle. Tar biljetterna när flickan räcker fram dem åt honom, yttrar några enstaka ord. Luddiga fragment av meningar som flickan lärt sig förstå. Ur kassen plockar mannen upp en väl använd cd-spelare. Försedd med stöldmärkningsetikett och kontaktuppgifter till kommunens socialtjänst.
”Kan man lyssna på den nu, här på tåget?” Flickan är förväntansfull.
”Vänta”, mumlar pappan och stoppar en skiva i spelaren.
Han hjälper henne att sätta på hörlurarna, flickan följer dem med blicken. Nu börjar deras resa. Hon och pappa. Tillsammans. 

Han slumrar till efter en stund, med pannan lutad mot ryggstödet framför sig. Det är tidig morgon och de flesta i kupén vilar. Flickan sitter med rak rygg nära det nedfällda bordet, bläddrar i målarboken som också följer med på resan, precis som sagan hon lyssnar på. Tåget åker in i en kurva och pappans kropp ramlar mot flickan.
 ”Sluta”, säger hon och knuffar, med hela sin styrka, på mannen när han trycks mot henne av svängen. Han vaknar till och lutar sig mot sitt ryggstöd. Slumrar till igen. 

Tåget närmar sig en ny station, bromsar in och stannar för ett kort uppehåll.
”Ska vi byta tåg här? Pappa?”
Inget svar. Han sover djupt. Hon vet att de ska byta tåg. Bara inte när och var.
”Pappa. Pappa!”
Hennes hand räcker inte riktigt till för att få grepp om hans underarm. Hon rycker i den med båda sina händer. Han mumlar något som låter snarlikt ett nej. Flickan förstår och gäspar. En konduktör ropar ut över den tysta vagnen när tåget fått upp sin hastighet. 

”Biljetterna, tack!”

Konduktören kontrollerar på rutin. Rad för rad. Knuffar barskt till pappan. Flickan, som kurat ihop sig med pappans jeansklädda lår som kudde, vaknar till. Mannen värjer sig aggressivt med sin arm mot konduktörens bryska knuff. Ger ifrån sig ett dovt ljud.
”Ta fram biljetterna, jag har inte tid att stå här hur länge som helst.”
Ingen reaktion.
”Ta fram biljetterna, annars åker ni av vid nästa station.”
Flickan är nu på helspänn och tittar tyst, med stora ögon, på konduktören. Fortfarande ingen reaktion från pappan. Stämningen bland de andra resande i kupén blir avvaktande.
”Vet du var din pappa har biljetterna?” 
Flickan säger ingenting. Den gråhåriga kvinnan med de stora glasögonen är för arg för att hon ska våga. 
”Väck honom och säg att han ska leta fram dem”, säger konduktören till flickan och fortsätter framåt i tåget. 

Pappan mumlar något bara dottern förstår och börjar rota i plastpåsen han lagt vid sina fötter. I strumplästen ställer sig flickan upp på sätet, vänd mot konduktören som är på väg till nästa vagn.
”Nu har han vaknat”, säger hon högt och tydligt. Flickans röst är lättad. Glad. Nu ordnar det sig. Konduktören får en bunt med papper i handen av pappan.
”Jag behöver bara den här”, säger hon och granskar biljetten.

”Surkärring, får inte sova”, mumlar han när konduktören lämnat vagnen. Lutar sig sedan bakåt och drar ner kepsen över ögonen.
Flickan sitter med lurarna på och tittar ut. Tänker på igelkottar som sticker elaka tanter i foten med sina taggar. De gröna träden rusar förbi tåget i hög fart.
Mannen öppnar en starköl som han tagit fram ur kassen. Sveper i sig den rutinerat.
När sagan är färdiglyssnad lägger flickan sig ned på sätet med huvudet i pappans famn. Han stryker med handen över hennes hår som blivit svettigt i pannan av solen genom fönsterglaset. Hon somnar, men ser bara liten ut.