Författare: Eva06Carina12

Pepparkakshus

”Mamma! När ska vi baka pepparkakshuset?”
Hon hade lovat. Pojkens röst var uppfordrande. Mamma hade pratat i sin smarta telefon länge nu. 
”Lugna ner dig. Du ser väl att jag är upptagen”.
Hon gick tillbaka till telefonsamtalet med sin snabba och allvarliga vuxenröst.

Jullovet hade precis börjat. Han såg degen framför sig. Hur de två kavlade ut den, gjorde husets väggar och tak. Skar ut fyrkanter som skulle bli fönster. Stoppade in plåten i ugnen. Fäste sedan ihop alla de mörkbruna delarna med klibbigt socker. Han visste precis hur de skulle göra. Han och mamma.

Äntligen tryckte hon bort samtalet. Bara för att ringa igen. Han hörde direkt på mammas röst att det var mormor hon pratade med.
”Hej, det är mycket på jobbet nu, kan jag komma förbi med Ludvig? Han vill så gärna baka ett pepparkakshus.”

Ludvig tog på sig overallen och bestämde sig för att använda bomullen som mormor hade i badrummet till snö runt om pepparkakshuset. Lite bomull kunde också få vara på taket. Mamma plockade på sig papper och sin bärbara dator. 

När de svängde in med bilen på mormors gata så kom han på att det måste lysa inne i pepparkakshuset… Mormor hade säkert en ficklampa någonstans. Det skulle fungera.

”Ha det så kul”, ropade kvinnan till sin son när hon stängde bildörren och åkte iväg. 
Efter jobbet så skulle hon handla julklappar. Bäst att få det överstökat när det fanns barnpassning.

Då mormor hade kramat om Ludvig och hängt upp hans overall så bestämde han sig: mamma skulle inte få se huset. 

Annalkande oväder

Ljuset har hunnit anlända så här i slutet av mars, men inte värmen. Morgonen hade varit vacker med klar himmel, men förändras nu radikalt då en kraftig vind sveper in. De vassa snöflingorna blåser rakt på Theas ansikte och hon kan knappt se trottoaren framför sig. Hon är inte besvärad, tvärtom småskrattar hon åt kylan som kryper in under jackan. Thea parerar sina steg, sulorna på hennes skor är lika blanka som de hala isfläckarna längs kullerstenarna. På väg till honom. Han med stort H. Det var lugnt på jobbet hade han sagt. Inga gäster i restaurangen så här tidigt på eftermiddagen. 

Thea ska överraska honom. 

Hon förstår att hon har halkat först när hon ligger ner och ser den gråa skyn. Två personer kommer fram till henne. Frågar hur det är. De hjälper henne med att sätta sig upp. Fler människor samlas omkring henne. Meddelar att ambulans är på väg. 

Det pulserar, trycker och klämmer längs Theas ben. När skon är bortlirkad och ambulanspersonalen lyfter upp henne på båren ser hon hur underligt foten är vinklad.

Telefonen är tyst när hon ringer han med stort H efter hennes benbrott har blivit gipsat. Det Thea inte har hört är hans, och en annan persons, skratt och allt mer intensiva andetag där bakom restaurangens stängda personaldörr. 

Verkar som om borden börjar bli fullsatta nu ler hon för sig själv och lägger mobilen bredvid kudden. Han hör säkert av sig efter stängningen.

Grannen

Kvällen före hade Emily vänt blicken mot grannens dörr, samtidigt som hon vred om nyckeln i sin ytterdörr. Bakom hans fönster var det mörkt. Det hade gått några dagar sedan hon sist såg till honom. Han, som gick med händerna i jeansfickorna och huvudet nedsänkt, som rutinerat öppnade dörren till sin bil med inåtvänd blick, som inte verkade angelägen om att skapa kontakt med någon.

Just den här morgonen börjar, som alltid, med surfplattan placerad bredvid smörgåsarna och tekoppen på köksbordet. Emily stannar till vid en kort notis i nyhetsflödet. Ett grynigt mobilfoto visar en bil på ett bärgningsflak. Någon har kört över kajen mitt inne i stadens hamn. Texten konstaterar att en man hittats drunknad i bilen.

Dagen har hunnit tippa över mot sin slutdestination när hon ser honom närma sig. Emily har precis släppt ned soppåsen i tunnan ute på gården. Som vanligt är han klädd i vit t-shirt och svart stickad tröja. Kvällsljuset flödar och hon observerar en svag, men ändå förnimbar glans runt hans person och en antydan till leende i ena mungipan. Den här gången riktar han sin blick mot henne, där bakom sina runda glasögonbågar, och utbrister i ett lågmält ”Hej” när han passerar förbi. Hans röst låter avsevärt längre bort än de fåtal meter som skiljer dem åt. Emily svarar med ett hej och hinner ta några steg mot sin port innan hon instinktivt vänder sig om. 

Ingen bil på parkeringsplatsen. Inte en människa i närheten.

De som skyddar

Grannens gitarrsolon, med förstärkaren på högsta volym, väcker Nadia mitt i nattimmarna. Efter hans fingrar, som rört sig längs strängarna, stillnat så börjar de upprörda rösterna. Ljuden tar sig från hans lägenhet där ovanför och ner genom hennes tak. Sedan ser hon möbler som störtdyker genom hyreshusets öppna fönster och bryts sönder mot marken.

I djurparken, en bit bort längs vägen, ylar vargarna nedanför tallarna.

Fulla, helt frånkopplade, möter Nadia gitarrgrannen och hans tjej halvliggandes i trapphuset nästa kväll. Det droppar från dem. Kläderna är genomdränkta och längs deras kinder har blöta hårtestar klibbat sig fast. Förut sov han tillsammans med tjejen på kyrkbänkar genom vintern. Parkbänkar längs sommarens svala förmiddagar. Tjejen gjorde vad andra uppmanade henne till, där framför mobilkamerorna. Till alla de som kommenterade de spridda filmsnuttarna svarade tjejen att hon gärna bjöd på något de kunde skratta åt. Det var precis vad hon ville, att det bara skulle vara en kul grej. 

Ingen skrattade någonsin tillsammans med den tjejen. Hon, som nu slocknat där i trapphuset, är stolt över att ha lyckats rädda honom från att drunkna. Han, som fortfarande finns kvar där bredvid henne. Han, som hon släpat upp från vattnet.

Vargarna där ute fortsätter varna flocken. Håller strikt ordning. Värnar om de sina.

Igelkottens väg

På väg i bilen för att hämta upp hans bror berättar pojkvännen för henne om hur han alltid hade försvarat sin bror. Hon märker hur stolt han är när de två bröderna kramar om varandra där på perrongen. Pojkvännen pratar ivrigt om deras planer för helgen. Festandet.

De skulle alla tre gå ut den kvällen. Möta folk de kände. Pojkvännens nya kollegor och hennes gamla klasskompisar. När hon frågar de två männen vem som ska köra till utestället så skrattar de, utbrister med en röst ”du såklart” och sveper varsin öl.

Väl på plats vid baren blir brodern presenterad av hennes pojkvän för sina arbetskamrater och är genast med i samtalen och leendena. Hennes bekanta har inte bröderna tid att hälsa på, så hon går själv en runda i lokalerna. Stannar till och pratar med en barndomsvän och efter att de sagt hej då med varsin puss på kinden sätter hon sig i bilen. Beger sig hemåt. Bröderna får väl kontakta henne om de behöver skjuts hem. 

Mitt på huvudleden tvärbromsar hon för en igelkott. Bara ren tur att trafiken är så lugn denna natt. Hon betraktar hur den taggiga gestalten fortsätter sin promenad framför bilens motorhuv. Vrider sedan på nyckeln och kör vidare när igelkotten tagit sig över vägen och inte längre syns till.

De går båda sin egen väg. I sin egen takt.

Trummor och provtagning

Anton kunde fortfarande höra det: sorlet från ett förväntansfullt publikhav, blandat med ljudflödet från instrumenten där uppe på scenen. Knacket från dirigentens taktpinne. Tystnaden. Dirigentens armar som höjdes och sedan var allt igång. Omöjligt att stoppa.

Det var få besökare i sjukhusets väntrum. Han drog sin nummerlapp och höll den varsamt mellan sina fingrar, de som fortfarande lydde honom. Endast tre personer före i kön. Glåmiga, där i lysrörens brutala sken, satt de alla utspridda i soffor och på stolar. Dörrarna öppnades på rad och sköterskorna ropade ut ett enda ord: ”Nästa.”

Där, innanför dörren var allt kliniskt. Anton längtade till te och smörgås, hans kurrande mage hade inte fått något i sig på fjorton timmar. Remmen spändes åt runt överarmen. Han knep ihop fingrarna och blodådrorna började träda fram allt tydligare. Bomullstussen som stryktes i armvecket luktade vasst och sterilt. Den tunna nålen kändes knappt när den stacks in. 

”Det är som att försöka sticka en nål i en spagetti som hela tiden glider undan”, log sköterskan.
Anton skrattade till. Provrören började fyllas på. Sköterskan frågade honom efter det fjärde röret hur det kändes, medan hon betraktade hans ansikte.
”Bra”, svarade han, ”jag är van.”
”Hade tre patienter tidigare i morse som svimmade”, förklarade hon.

Ute igen, i det milda morgonljuset. Den stickade mössan var nerdragen över öronen och handskar täckte händerna, trots värmen som försiktigt återvänt. Rytmen var, som alltid, aktiv hos Anton. Numera följde han den med sin ena arm. Det skedde automatiskt, han tänkte inte ens på det. Precis som hans kroniska hostande. Det nya var förlamningen, den som löpte längs med halva kroppen.

Anton saknade trummorna. Dess spända skinn som pinnarna studsade mot. Klangerna från cymbalerna. Och så klart: att resa sig upp och buga för applåderna när arbetspasset var över.

Sötman i tomtebloss

”Varför?” 

Jag vänder blicken mot fönstret efter att hastigt spottat ut frågan. Det är mörkt ute och ljusen i rummet är tända. Lukten av brunnen ved och fuktig jord är påtaglig. Kan tydligt se reflektionen i fönstret; någon sätter sig ned i stolen mitt emot mig. Rak i ryggen och med sina armar vilande på karmarna.  

”Du vet redan svaret.”  Tonen i rösten från stolens håll är bejakande. ”Därför att han sa saker till dig. Gnistrande tomtebloss som träffade rakt i din mage.”
”Han sa att han bara ville ha min uppmärksamhet, det var ett av de blossen.”
”Vad svarade du då?”
”Uppmärksamheten har du redan, vad ska du göra med den? Han gav mig aldrig något svar.”

Betraktar gestaltens skugga i fönstret. Alltid så trygg, alltid så självklar i sina val. Oantastlig. Hur mycket jag än försöker ifrågasätta det som hänt skulle det aldrig finnas ett uns av tvivel där hos gestalten. Jag ryser till, drar upp mina fötter från golvet och kryper ihop i soffan.

”Han lever ju med en annan kvinna”, fortsätter jag. ”Han skrattar med henne! Jag gråter bara. Ska inte du vara en sådan som vill mig väl? Har sett dig gå bredvid mig ibland. En rörelse i ögonvrån och jag vet att du är där.”
Jag sänker blicken och smaken av salt når mina läppar.

”Ni var på bio.” Ansiktet som speglar sig i fönstret lutar sig närmare mig. ”Det var han som frågade dig om ni skulle gå tillsammans. Eller hur?”
En hand stryker min arm. Lyfter upp blicken och uppfattar leendet när jag drar efter andan. 
”När vi satt där i salongens mörker kände jag värmen från hans kropp. Den pulserade i vågor mot min arm. Lukten av tvättmedlet från hans tröja stannade i min näsa under hela filmen.
”Ni åt middag efteråt?”
”Ja. Han berättade om sin flickvän. Han sa att han ville läsa alla böcker hon läser. Timmarna där på restaurangen … efter vi skiljts åt för kvällen tog jag mig hem på något sätt, satte mig ner på hallgolvet, fortfarande med ytterkläderna på. Jag var stum, ville ringa honom, men kunde inte.”
”Den här världens hunger lämnar aldrig kroppen, hade glömt hur det var.”
”Han frågade mig om jag också tyckte om flickvännens favoritförfattare.” 
”Är det så?”, tonen i frågan är eftertänksam, ”jämför han dig med henne?” 
”Han visar mig spel hans flickvän gillar, säger att jag också kommer tycka om dem. Han bad mig spela ”Love match” tillsammans med honom på sin mobil. Vi fick sjuttionio procents matchning.”
”Sjuttionio! Det var inte dåligt.” Skuggans skratt fyller hela rummet.
”Han och flickvännen fick etthundratio procent”, det var vad han sa till mig … efter vi spelat klart. Jag står mig slätt i jämförelse!”
”Har han rört vid din kropp ännu?”
”En lätt kläm runt min arm när vi stod i en kö. Han log. Hans hand har också vilat på min hand och ingen av oss drog generat bort sin hand.” 
”Ser du fortfarande inte meningen?”
”I att känna så här? Det är som att sända burkar med oliver till Saturnus. Finns ingen där som tar emot dem, som ens behöver dem. Han är redan älskad. Och älskar.”
”Är du inte glad över det? Tänk efter.”

En tung hand trycker på min axel. Ett vinddrag passerar, upphör precis bakom min rygg. Karmstolen framför mig är tom. Doften av ved och jord dröjer sig kvar. 

Hämtningen

Hen var fortfarande kall efter turen längs det disiga fältet, det tog sin tid att arbeta sig fram till ett ställe fyllt med energi att hämta. Huset som hen funnit vilade i gryningstimmen, och chansningen att svänga in genom skafferiets dörr lönade sig verkligen. Hens stora ögon arbetade febrilt med att ta in allt. Så mycket gott fanns staplat längs väggarnas hyllor, smulor av varierande smaker svävade runt i luften. Tungan använde hen för att suga upp allt det där söta med.

Arbetaren skulle gärna ha tillbringat mer tid i skafferiet. Det var mysigt därinne. Olika dofter från burkar, påsar och kartonger. Kryddor och jord; om skafferiet var en gestalt så luktade den just så. 

Hen smög ut genom det öppna fönstret i köket. Nattens frost dröjde sig fortfarande kvar i den svala morgonluften, nöp sig fast längs arbetarens ludna kropp. 

Där hemma krävde Hon Som Styr enormt mycket. Bäst att återvända med lasten från denna sockerkälla och dela ut koordinaterna till andra arbetare, så att de också hittade hit. Jobbet bestod inte endast av att plocka från själva platsen; kartan dit var minst lika viktig.

Det återstod fortfarande mycket innan samhället hen var en del av fungerade som det var planerat. Uppbyggnaden hade precis börjat. Hen var från den allra första kullen. En bland myllret av arbetare som förde upp bostäder, höll varmt där inne och begav sig ut för att återvända hem med mat. 

Hen vibrerade sina vingmuskler så att allt mer värme strömmade till. Det hela påminde om en helikopter, vars rotorblad bildade en luftvirvel precis ovanför kroppen som gav förmågan att lyfta. Arbetaren släppte sedan lös sin nyvunna energi stötvis; likt bågen som frigjorde all kraft när den sköt iväg pil efter pil.

Humlan lotsade sig fram över ängen med hjälp av sina antenner, sjönk ner på en tidigt blommande tussilago nere vid dikeskanten för att hämta andan. Lyfte beslutsamt då allt var återladdat. Tillsammans med de andra skulle hen fortsätta samla och bygga.