Ljusglimten

Ellen tog ett djupt andetag. Vågorna brusade in över stranden där hon suttit en bra stund. Promenaderna till havet var ett försök att lugna stormen inuti. Hennes blick följde horisontlinjen och hon tog fram sin smarta telefon ur jackfickan, svepte med fingret bland anteckningssidorna som var fyllda med minnen från Märta. Ellen hittade alltid något som erinrade henne om dottern, flickan som betraktade allt med sådan nyfikenhet. 

Denna plats var Märtas favoritställe; perfekt för flickan som älskade att simma. Ellen ville hinna få ner orden som beskrev dessa upplevelser, innan mörkret tog över och sade till henne som det var: att Märta, ljuset, var borta. 

Ellens fingrar stannade till och hon tittade upp. Någon verkade ha satt sig ner, en bit bort från henne. Men där syntes ingen till. Det hade inte varit någon vid hennes sida på flera månader. Ellen satte tillbaka mobilen i jackfickan och hörde tydligt Märtas fniss. Ellen reste sig upp och fnisset byttes till en fråga:

”Mamma. Vart ska du?”

När Ellen försökte få fram ett svar så anade hon det där bekanta leendet från dottern. En lögn som utmanade verklighetens bitterhet, men flickan bleknade inte bort. Hon blev tydligare och bakom gestalten skimrade kvällens sista färgspektra. 

De senaste månaderna, fyllda med en enda malande tanke; att vara den enda varelsen kvar på denna planet, hade gjort Ellen tyst.

”Varför går du iväg?” Märtas röst lät besviken.

Flickan såg så äkta ut. Ellen visste att hon borde gå, men det enda hon ville var att få krama om dottern där på stranden. Ellen undrade inte ens om det var möjligt. Hon önskade bara att kramen fick hända, om så bara för en kort stund. 

”Vart ska vi?”, frågade hon gestalten. Hennes dotter.

Märta tittade forskande på Ellen. Nöjd över sin mammas ord sträckte hon ut sin hand. 

”Vidare. Du ska vidare.”, uppmanade flickan illmarigt.

Grön signal

Hon står framför terminalens fönster i väntan på incheckning. På andra sidan glasrutan pekar ett flygplans spetsiga nos mot henne. Väskorna kastas huller om buller upp på transportbandet, som med maklig takt matar in bagaget i flygplanets lastutrymme. Bredvid henne växlar besättningen några ord med trafikassistenterna innan de kliver ombord. Femton minuter till, sedan är det dags för passagerarna. 

Hon stöder sig på kryckorna. Amputerade ett ben och har nu tre. Hon ser piloterna skymta till i förarkabinen. I en nödsituation behöver piloterna båda händerna för att manövrera planet. Precis vad som också krävs av henne för att styra sina tre ben. 

Det enorma planet väcker minnena.
Okontrollerad. Rädd. Begränsad. Mitt i turbulensen som skakade om. Precis allt. 
Omgiven av oroliga mitt i olyckan. 
Spontant hade hon gjort sig redo, trots att hon inte var det, och krupit in.
I sin egen cockpit.
Det röda alarmljuset svepte över sidorna med instruktioner.
Ta tag i styrspaken. 
Gira åt det håll du vill bege dig.
Planera för landning. 
Fäll ut vingklaffarna. Landningsstället. 
Bromsa för fullt när marken kommer rusande mot dig.

Hon plockar fram sitt boarding card och signalen lyser grönt. En av de som först får kliva på planet. Prioriterad kö. Främsta raden med mer utrymme. 

Självhjälpsböcker var inte till någon hjälp alls när allt kolliderat. Hon skrev sin egen manual för att återfå kontrollen. Lyssnade inåt, på en svag signal som stadigt ökade i frekvens. 

Väck uppmärksamheten. 
Ta in allt. Nyfiket.
Dölj ingenting. 
Blunda aldrig.

Ombordstigningen är i full gång när ett meddelande går ut i kabinen. De fyller på bränsle säger rösten, alla måste vänta med att spänna fast säkerhetsbältet. I fall planet snabbt skulle behöva utrymmas.

Hon försäkrar sig om att kryckorna är lätta att komma åt.

Stärkt och sänkt

Du såg på mig. Bjöd in till att sätta mig mitt emot dig, innan du skulle tala inför publiken. Vi pratade. Med varandra. Om varandra. Du tyckte också om att resa till nya platser. Du hade också svårt att lämna ut dig i relationer. På grund av dåliga erfarenheter.

Din yrkesroll hade inneburit att leta efter gärningsmän i ett totalt avspärrat och ödelagt centrum. Söka igenom en affärs underklädesavdelning efter förövare som kunde ha gömt sig. Som skulle kunna skada och döda. Dig och andra.

Vi hade båda hanterat hot. Något gemensamt, igen.

Jag hade, i mina underkläder, blivit intvingad i en dusch av de som kallade sig mina vänner. Stelfrusen, av det iskalla vattnet och en naturlig reaktion på en övermäktig situation. För att inte göra den värre. För att kanske överleva.

Stärkt av känslan att ha klarat sig. Tagit sig igenom. 
Sänkt av känslan att inte riktigt kunna lita på andra.

Din vilja att söka gemensamma nämnare mellan oss, att spontant bekräfta det vi hittade. Var det början på ett samarbete, eller långt ifrån verkligheten? En spirande relation, eller ingenting alls?

Efteråt. Ditt tysta avstånd får mig att krasst nedgradera hoppet.

Korridoren

Korridoren är lång, nästan oändlig. Dörrarna ser exakt likadana ut. Ljust gråa.
Vänster. Höger. 
Rasmus går vidare. Hör sina steg, och anar röster från några av rummen som passerar förbi, när han fortsätter framåt.
Till sist sätter sig Rasmus ned i den stelt obekväma soffan vid korridorens slut. Betraktar dörren framför sig. Gestalter rör sig bakom det frostade glaset.

I receptionen hade de mött honom med leenden. 
”De är precis klara, fortsätt i korridoren bakom dig. Dörren längst bort.”

Det hade pågått i timmar vid det här laget. I samma minut som meddelandet: ”Allt gick som planerat” ljöd till i hans ficka begav han sig dit igen. Beredd. 
Det var de vackraste ord som någonsin studsat upp i Rasmus mobil.

Bakom dörren närmar sig en gestalt som tydliggörs från frosten när den drar i snöret och dörren öppnas.
Där ligger hon; Stina, hans Sankt Bernhard som precis har opererats för tarmvred. Hennes andning är lugn och regelbunden.
”Narkosen verkar fortfarande ett tag”, upplyser skötaren som skjuter den rostfria bårvagnen framför sig. ”Hon får ligga på uppvakningen i några timmar, innan det är dags att åka hem.”

Åke sov

Den förinspelade rösten spelas automatiskt upp i tunnelbanevagnen:
”Nästa Åkeshov.” 
Tåget närmar sig stationen. Saktar in.
”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av”, fortsätter rösten.
Dörrarna öppnas. Flickan ändrar sin sittställning, tittar på människorna som kliver på.
”Mamma, när man går in i tåget, vad ska man tänka på då?”  

Inget svar. Flickan börjar spana efter nya saker att upptäcka. Studerar perrongen. Läser noggrant bokstav efter bokstav på skylten precis utanför vagnen.
”Mamma.”
Kvinnan bredvid flickan sitter försjunken i skenet från sin mobil. Ännu inget svar.
”Mamma. Jag trodde det hette: Åke sov.”
Flickan ler. Fortfarande inget svar från mamman.

Dörrarna stängs. Tåget börjar röra på sig. Flickan trycker sitt ansikte mot fönsterrutan. Hennes huvud och blick rör sig allt snabbare när tåget accelererar. Mamman stryker förstrött sin hand längs dotterns arm. Fortfarande med allt fokus på mobilen.

Bakom sig lämnar de Åke. Han fortsätter sova. Djupt.

TVÅ SKIFTEN

Första skiftet

Skavfötters låg de i kökssoffan. Selina och lillasystern. På bordet fladdrade lågan från stearinljuset. Det här var nu deras hem; en dragig skrubb under taknocken i ett flerfamiljshus. Just efter deras föräldrar hastigt gått bort i lungsot hade husägaren, som känt deras far, förbarmat sig och låtit dem flytta in.

På andra sidan bordet stod den lilla vedspisen, som fortsatte sprida värme i rummet efter elden slocknat. Över den hängde raggsockor och linnen på en lina. Torra nästkommande morgon.

Flickorna hjälptes åt med att städa trapphuset. Det jobbet betalade för rummet. Selina hade också lyckats få en tjänst som extra hushållerska hos en järnvägschef. Något som gav de två systrarna kronor till mat. 

Mannen hittade dock alltid någon detalj att klaga på när Selina serverade. Gröten var för varm eller kall, äggen var för bruna, för stora eller för små, strömmingen på tok för salt. Tallrikarna var felplacerade på bordet. 

Efter åtskilliga snapsar kom också hans närgångna händer. Den ordinarie pigan i järnvägschefens hushåll skrattade då Selina berättade om hans sluddriga inviter.

”Håll dig på avstånd bara. Han är berusad, du är nykter och snabbare i vändningarna.”

Selina blåste ut ljuset och log tyst för att inte väcka lillasystern. Funderade på att sockra hans ägg i morgon. Eller varför inte servera gröten i tio äggkoppar, ställda i en prydlig rad.

Andra skiftet

Två bäddsoffor på varsin sida av ett runt bord, en kokplatta och mikrovågsugn. Det var vad som fanns i ettan som Tova och hennes kompis hyrde dyrt i andra hand. Men de hade landat i staden, med nätter fyllda av ljudet från utryckningsfordon. Bättre det än alla ombyggda Volvo som stod på rad vid busstationen i den bruksort de båda flyttat från. 

Tovas kompis jobbade extra på restaurang. Själv hade hon fått jobb som assistent på en byrå i de dyra kvarteren. Svarade i telefon, kokade kaffe, köpte fikabröd från det trendiga bageriet runt hörnet från jobbet. Såg till att allt stod ordnat i mötesrummen. Hon bokade också flygbiljetter åt företagets ägare.

”Mycket resor blir det” brukade han skratta och stryka Tova över ryggen när han gick förbi för att kolla avgångstiden. E-posten med biljetten öppnade han först på plats i boarding-kön.

Efter jobbet brukade de flesta på byrån samlas för att skvallra. En av männen i Tovas ålder, han som kämpade för att komma in i ledningsgruppen, satte sig alltid nära henne. Denna kväll hade han följt efter då hon gick mot toaletterna. Pressat henne mot väggen och tryckt in sitt knä mellan hennes ben.

”Om du ger mig ett Ja så kan jag se till att du avancerar på byrån. Blir projektledare med högre lön. Jag känner ägaren privat. Så; vad säger du?”

Hon knuffade sig ur hans grepp och begav sig hem. Kompisen jobbade sent, så ettan var tyst och mörk. Ljuset från mobilen speglades i Tovas ansikte då hon såg flödet på alla sociala medier. Kvinnor som ställde sig upp och sa ”Jag också.”

”Nej” ska fortsätta bli hennes svar till alla de som hör, men inte lyssnar.

Hon var inte längre ensam. Hade aldrig varit det.

Återseendet

Skåpbilen hade precis åkt iväg med de sista flyttlådorna till mammans äldreboende. Barndomshemmet var sålt och städfirma bokad; två dagar innan husets nya ägare flyttar in. Andra barn skulle snart bo här och äta födelsedagstårta, öppna julklappar och plocka jordgubbar från fältet bakom huset. Hennes pappa hade hastigt gått bort några år tidigare. Det närmade sig slutdestinationen fick Elsa känslan av. För hennes mamma, för henne, som för alla.

En sista inspektionsrunda. Hon tog trappan upp till vinden där ett fåtal saker stod kvar. Några stolar, som hon knuffade in i bilen. En korg som Elsa satte sig ner på farstutrappan för att gå igenom. Där fanns prydligt vikta örngott, udda dricksglas och några oputsade silverskedar.

Och så dockan. Hon hade inte sett den, eller ens haft en tanke på den sedan hon lämnat flickåren bakom sig. Huvud, händer och fötter var av porslin. Blundögon, något tröga efter mer än hundra år, men de fungerade fortfarande när hon vickade på dockan. Den gröna sammetsklänningen var dekorerad med knypplad spets, broderade band och rosetter. På fötterna bar dockan gulnade strumpor och svarta skor.

Elsas minnen kom med ens tillbaka. Alla barbiedockor som hon klippt håret på, tuschpennorna hon använt för att ge dem nya färger på läpparna och fylla deras kinder med fräknar. Kläderna bytte hon ut till sådana hon själv, med nål och tråd, tråcklat ihop av små överblivna stuvbitar. I hennes värld gav hon varje barbie varsin unik identitet. En själ.

Porslinsdockan hade hon däremot blivit strängt uppmanad att, precis som mormor, vara väldigt rädd om, och trots alla år som passerat var den förvånansvärt välbehållen. Elsa minns fortfarande mormors beskrivning av en äldre tant som alltid hade med sig godis och presenter när hon kom på besök. Denna docka var en av de gåvorna.

Omsorgsfullt inlindad i ett av örngotten lade Elsa dockan på bilens passagerarsäte och svängde på hemvägen förbi second hand-butiken där hon lämnade in den fullproppade korgen och stolarna.

Dockans nya plats blev sovrummets karmstol. Morgonen därpå upptäckte Elsa att dockans skor och strumpor på golvet. Dess ögon var vidöppna. Elsa trädde spontant tillbaks strumpor och skor över porslinsfötterna och begav sig till jobbet för ännu en dag med möten som effektivt avlöste varandra.

Några morgnar senare låg strumpor, skor och stora tufsar av dockans hår under karmstolen. Ögonen var blodsprängda och halvslutna. Munnen mörkt röd. Elsa lyfte upp dockan. Ögonlocken for snabbt upp och under läpparna syntes små tänder.
”Varför alla andra och inte jag”, väste en röst, ”fick inte jag också bli fin, modern och uppmärksammad. Bortglömd, undanskuffad. Ingen brydde sig om mina spetsar och brodyrer.”
Porslinsfingrarna greppade i luften. Ville få tag i Elsa. Nypa. Riva. 
”Barbiedockorna hade minsann egna namn, allesamman. De blev kompisar med varandra. Fick ett liv.”

Chockad. Förundrad. En docka som pratade barndomsminnen.

”Men … du var ju mycket finare än de dockorna”, svarade Elsa. ”Du var mormors leksak, som hon varit så rädd om. Mammas sade att jag skulle vara precis lika försiktig med dig.”
”Alla har varit rädda. För mig. Om mig. Är så fruktansvärt less på det.”
Instinktivt hämtade Elsa en skokartong och lade hastigt ned dockan.
”Till förrådet blir det. Sedan får vi se.”
Hon stängde locket och trädde två tjocka gummiband runt kartongen. Nere i källaren ställde Elsa den bredvid resväskan och blomkrukorna och vred sedan noggrant om nyckeln i dörrens hänglås. 

Inne i kartongen fortsatte porslinsfötterna och händerna att sparka och slå, allt snabbare och hårdare.

Pappas flicka

Hon ser bara liten ut, där hon sitter klädd i rosa mjukisbyxor och tröja i samma färg. Tågets säte är ännu för stort, det skulle få plats två av henne där. Tröjan hon bär har tecknade djur på sig, favoriten är en igelkott. Hon klappar den ibland. Hennes blonda hår är uppsatt i svans. De blå ögonen vill lära sig vad som sker runtomkring henne. Hon har inte förstått allt än, bara att hon måste.

Kvinnan i svart sommarklänning som följt med ombord lägger upp flickans väska på hyllan ovanför sätet och räcker henne färdbiljetterna. 
”Kan du hålla i dem medan jag hämtar din pappa.”
Innan kvinnan går säger hon till flickan att de kommer att ses igen om två veckor. 

Pappan kliver på tåget själv och letar upp sin dotter. Han bär en plastkasse i handen, har svart keps på sin rakade skalle. Tar biljetterna när flickan räcker fram dem åt honom, yttrar några enstaka ord. Luddiga fragment av meningar som flickan lärt sig förstå. Ur kassen plockar mannen upp en väl använd cd-spelare. Försedd med stöldmärkningsetikett och kontaktuppgifter till kommunens socialtjänst.
”Kan man lyssna på den nu, här på tåget?” Flickan är förväntansfull.
”Vänta”, mumlar pappan och stoppar en skiva i spelaren.
Han hjälper henne att sätta på hörlurarna, flickan följer dem med blicken. Nu börjar deras resa. Hon och pappa. Tillsammans. 

Han slumrar till efter en stund, med pannan lutad mot ryggstödet framför sig. Det är tidig morgon och de flesta i kupén vilar. Flickan sitter med rak rygg nära det nedfällda bordet, bläddrar i målarboken som också följer med på resan, precis som sagan hon lyssnar på. Tåget åker in i en kurva och pappans kropp ramlar mot flickan.
 ”Sluta”, säger hon och knuffar, med hela sin styrka, på mannen när han trycks mot henne av svängen. Han vaknar till och lutar sig mot sitt ryggstöd. Slumrar till igen. 

Tåget närmar sig en ny station, bromsar in och stannar för ett kort uppehåll.
”Ska vi byta tåg här? Pappa?”
Inget svar. Han sover djupt. Hon vet att de ska byta tåg. Bara inte när och var.
”Pappa. Pappa!”
Hennes hand räcker inte riktigt till för att få grepp om hans underarm. Hon rycker i den med båda sina händer. Han mumlar något som låter snarlikt ett nej. Flickan förstår och gäspar. En konduktör ropar ut över den tysta vagnen när tåget fått upp sin hastighet. 

”Biljetterna, tack!”

Konduktören kontrollerar på rutin. Rad för rad. Knuffar barskt till pappan. Flickan, som kurat ihop sig med pappans jeansklädda lår som kudde, vaknar till. Mannen värjer sig aggressivt med sin arm mot konduktörens bryska knuff. Ger ifrån sig ett dovt ljud.
”Ta fram biljetterna, jag har inte tid att stå här hur länge som helst.”
Ingen reaktion.
”Ta fram biljetterna, annars åker ni av vid nästa station.”
Flickan är nu på helspänn och tittar tyst, med stora ögon, på konduktören. Fortfarande ingen reaktion från pappan. Stämningen bland de andra resande i kupén blir avvaktande.
”Vet du var din pappa har biljetterna?” 
Flickan säger ingenting. Den gråhåriga kvinnan med de stora glasögonen är för arg för att hon ska våga. 
”Väck honom och säg att han ska leta fram dem”, säger konduktören till flickan och fortsätter framåt i tåget. 

Pappan mumlar något bara dottern förstår och börjar rota i plastpåsen han lagt vid sina fötter. I strumplästen ställer sig flickan upp på sätet, vänd mot konduktören som är på väg till nästa vagn.
”Nu har han vaknat”, säger hon högt och tydligt. Flickans röst är lättad. Glad. Nu ordnar det sig. Konduktören får en bunt med papper i handen av pappan.
”Jag behöver bara den här”, säger hon och granskar biljetten.

”Surkärring, får inte sova”, mumlar han när konduktören lämnat vagnen. Lutar sig sedan bakåt och drar ner kepsen över ögonen.
Flickan sitter med lurarna på och tittar ut. Tänker på igelkottar som sticker elaka tanter i foten med sina taggar. De gröna träden rusar förbi tåget i hög fart.
Mannen öppnar en starköl som han tagit fram ur kassen. Sveper i sig den rutinerat.
När sagan är färdiglyssnad lägger flickan sig ned på sätet med huvudet i pappans famn. Han stryker med handen över hennes hår som blivit svettigt i pannan av solen genom fönsterglaset. Hon somnar, men ser bara liten ut.

Hon med mobilen

Solen dröjer sig kvar över staden när årets längsta kväll svalnar. I detta ljus vandrar hon längs stadsgatan. Midsommar, natten då allt vänder. Blicken i mobilen medans hon väjer för alla hon möter. Midsommarkrans av björkris och prästkragar på huvudet och kompisens kofta svept om sig. Kompisen hade tagit med sig två koftor. Lånat ut den blommiga, som nu fladdrar som en mantel när hon springer över vägen och parerar för de tutande bilarna. Hon bryr sig inte längre. Kompisen svarar inte i mobilen. Hon ringer en gång till. Signaler går fram, det är allt.

Hon skulle inte druckit ur glaset han gav henne där inne i baren. Allt bara snurrar nu. Men han sa att de skulle få vackra barn tillsammans, som han skulle beundra när han vaggade dem till sömns. Hon var säkert inte den enda som fått höra de replikerna från honom.

Att hon är hungrig och frusen bekommer henne inte längre. Några blad från kransen har lossnat och landat i hennes korta, mörka hår. Thaimaten sprider sin doft från de rullande gatuköken längs trottoaren. Från bilar skrålar musiken, samma låtar flera gånger på rad; om att någons färger var blå, någon vill bli kung vid havet, en annan i baren. 

Ska midsommarafton vara så här, det är vad hon tänker på.

Mellan två hus, i en trappavsats, sätter hon sig ner med benen i kors. Hem var det för långt att gå och huset var ändå tomt. Alla andra i familjen var ute i sommarstugan. Hennes händer håller om mobilen. Om hon bara kunde få prata med någon. Hon trycker på måfå bland sina kontakter. Kan inte riktigt fokusera på skärmens text. Signaler går fram.

”Hej, men är det du som ringer!” Farmors röst är alltid så trygg. ”Vi är ute på landet, alla här hälsar till dig! Vad sa du? Hör dig inte. Här är så dålig täckning.”

Samtalet går från knastrigt till brutet. Batteriet lyser rött.

Hon blundar. Ser det dukade långbordet där ute på gården. Midsommarstången som farfar rest vid slänten ned till vattnet. Hur hennes systerdotter rultar fram på gräsmattan och sträcker upp händerna till sin pappa.

Det som finns att fästa blicken på, när hon öppnar ögonen igen, är den mörka väggen vid trappan. Ovanför skymtar himlen. Fortfarande lika klar som en eftermiddag. Ett flygplan passerar och lämnar en lång strimma av rök efter sig. 

Jag borde valt middagen på landet i stället, tänker hon, där finns värmen och ingen som bjuder på konstiga drinkar. Farmoderns glada röst finns fortfarande kvar hos henne, trots det avhuggna samtalet. 

Hon reser sig upp, stapplar ner för trappan och fortsätter promenera längs trottoaren. Stegen blir allt motigare. Hon närmar sig ett gathörn och blir tvungen att luta sig mot närmaste fasad, fumlar med mobilen som visar det allra sista tunna röda strecket på batterisymbolen. Lyckas med att knappa in de tre siffrorna. Ett. Ett. Två.

Hon uppfattar den lugna stämman som frågar var hon befinner sig, tittar upp och ser skylten på fasaden. Lyckas tyda namnet och siffrorna. Läser dem högt för personen där på andra sidan samtalet. Sedan slocknar allt. Rösterna från de som rusar fram till gathörnet når henne inte.

Vattenmötet

Vindrutetorkarna slutade svepa bort floderna av regnvatten när Sirpa parkerat bilen. Medan hon tog en promenad längs med torgets blöta kullerstenar dämpades trafikbruset; som att skruva ned ljudet via en volymkontroll. Människor passerade henne, de flesta trötta och skrollandes på sina mobilskärmar. Även Sirpa hade kollat kommentarerna i sociala medier. Inga nyheter om någon underlig varelse här i närheten. Än så länge var hon den enda som sett och förstått.

Hon hade fortfarande tid. Kvällsljuset hade precis anlänt. Sirpas fötter blev allt kallare. Strumporna var blöta. Butikernas skyltfönster speglade gatlyktorna och hennes gestalt blev till en grå skugga i deras sken. 

Alla här i trakten var vana vid detta väder, och de flesta följde flödet om udda händelser. Sådant som skapade teorier och förklaringar. Rationella, vetenskapliga och fantasifulla.

Längre fram längs gatan fanns ett kafé. Sirpa kikade in i dess vindruta och märkte att hon blivit hungrig. Några få personer satt utspridda där i dunklet, vid varsitt bord. Värmen från kaffemaskiner och ugnar mötte henne när hon öppnade dörren. 

Hon granskade människorna runt omkring henne. Stirrade inte den där personen lite väl länge på henne? Plockade någon upp mobilen för ett samtal?

Biträdet nickade och log när hon lade tallriken med en grillad focaccia på det runda bordet framför Sirpa. Muggen med te piggade upp i allt det gråfuktiga. 

Sirpa vände blicken ut genom kaféets fönster. Hennes strumpor var fortfarande blöta, men fötterna var varmare. Än så länge var allt lugnt. Där utanför hastade en jämn ström av folk förbi. Längs en gata i närheten hördes sirener från utryckningsfordon. Hon reste sig upp och vaggade proppmätt ut till bilen och körde längs med de höga tallstammarna till den djupa sjön. Platsen för deras kommande, andra möte. Om hon hade tur.

När Sirpa klev ut på klipporna såg hon dem. De våta avtrycken hade inte hunnit torka bort. Handflator och ett långt streck från en fena bakom dem. 

Ett nytt väderomslag, lika hastigt denna gång. Blixtarna skar sig genom det tungt gråa. Vattnet reflekterade allt som skedde där uppe i skyn. 

Det var inte bra att bege sig ner i vattnet på full mage. Där under ytan kunde vem som helst kvävas. 

Fiskfjällens hela färgspektra skimrade när kroppen ljudlöst hävde sig upp på klippan, en bit bakom Sirpa. De var alldeles bredvid varandra, med en tystnad parkerad mellan dem.

Sedan kom knuffen. Och plumsen.

Befriad från allting svävade Sirpa lugnt nedåt. Hennes kläder blev allt tyngre, hon själv allt lättare. Runt henne virvlade ett långt hår, två armar och en kraftig stjärtfena.