Kategori: Noveller

Hon med mobilen

Solen dröjer sig kvar över staden när årets längsta kväll svalnar. I detta ljus vandrar hon längs stadsgatan. Midsommar, natten då allt vänder. Blicken i mobilen medans hon väjer för alla hon möter. Midsommarkrans av björkris och prästkragar på huvudet och kompisens kofta svept om sig. Kompisen hade tagit med sig två koftor. Lånat ut den blommiga, som nu fladdrar som en mantel när hon springer över vägen och parerar för de tutande bilarna. Hon bryr sig inte längre. Kompisen svarar inte i mobilen. Hon ringer en gång till. Signaler går fram, det är allt.

Hon skulle inte druckit ur glaset han gav henne där inne i baren. Allt bara snurrar nu. Men han sa att de skulle få vackra barn tillsammans, som han skulle beundra när han vaggade dem till sömns. Hon var säkert inte den enda som fått höra de replikerna från honom.

Att hon är hungrig och frusen bekommer henne inte längre. Några blad från kransen har lossnat och landat i hennes korta, mörka hår. Thaimaten sprider sin doft från de rullande gatuköken längs trottoaren. Från bilar skrålar musiken, samma låtar flera gånger på rad; om att någons färger var blå, någon vill bli kung vid havet, en annan i baren. 

Ska midsommarafton vara så här, det är vad hon tänker på.

Mellan två hus, i en trappavsats, sätter hon sig ner med benen i kors. Hem var det för långt att gå och huset var ändå tomt. Alla andra i familjen var ute i sommarstugan. Hennes händer håller om mobilen. Om hon bara kunde få prata med någon. Hon trycker på måfå bland sina kontakter. Kan inte riktigt fokusera på skärmens text. Signaler går fram.

”Hej, men är det du som ringer!” Farmors röst är alltid så trygg. ”Vi är ute på landet, alla här hälsar till dig! Vad sa du? Hör dig inte. Här är så dålig täckning.”

Samtalet går från knastrigt till brutet. Batteriet lyser rött.

Hon blundar. Ser det dukade långbordet där ute på gården. Midsommarstången som farfar rest vid slänten ned till vattnet. Hur hennes systerdotter rultar fram på gräsmattan och sträcker upp händerna till sin pappa.

Det som finns att fästa blicken på, när hon öppnar ögonen igen, är den mörka väggen vid trappan. Ovanför skymtar himlen. Fortfarande lika klar som en eftermiddag. Ett flygplan passerar och lämnar en lång strimma av rök efter sig. 

Jag borde valt middagen på landet i stället, tänker hon, där finns värmen och ingen som bjuder på konstiga drinkar. Farmoderns glada röst finns fortfarande kvar hos henne, trots det avhuggna samtalet. 

Hon reser sig upp, stapplar ner för trappan och fortsätter promenera längs trottoaren. Stegen blir allt motigare. Hon närmar sig ett gathörn och blir tvungen att luta sig mot närmaste fasad, fumlar med mobilen som visar det allra sista tunna röda strecket på batterisymbolen. Lyckas med att knappa in de tre siffrorna. Ett. Ett. Två.

Hon uppfattar den lugna stämman som frågar var hon befinner sig, tittar upp och ser skylten på fasaden. Lyckas tyda namnet och siffrorna. Läser dem högt för personen där på andra sidan samtalet. Sedan slocknar allt. Rösterna från de som rusar fram till gathörnet når henne inte.

Vattenmötet

Vindrutetorkarna slutade svepa bort floderna av regnvatten när Sirpa parkerat bilen. Medan hon tog en promenad längs med torgets blöta kullerstenar dämpades trafikbruset; som att skruva ned ljudet via en volymkontroll. Människor passerade henne, de flesta trötta och skrollandes på sina mobilskärmar. Även Sirpa hade kollat kommentarerna i sociala medier. Inga nyheter om någon underlig varelse här i närheten. Än så länge var hon den enda som sett och förstått.

Hon hade fortfarande tid. Kvällsljuset hade precis anlänt. Sirpas fötter blev allt kallare. Strumporna var blöta. Butikernas skyltfönster speglade gatlyktorna och hennes gestalt blev till en grå skugga i deras sken. 

Alla här i trakten var vana vid detta väder, och de flesta följde flödet om udda händelser. Sådant som skapade teorier och förklaringar. Rationella, vetenskapliga och fantasifulla.

Längre fram längs gatan fanns ett kafé. Sirpa kikade in i dess vindruta och märkte att hon blivit hungrig. Några få personer satt utspridda där i dunklet, vid varsitt bord. Värmen från kaffemaskiner och ugnar mötte henne när hon öppnade dörren. 

Hon granskade människorna runt omkring henne. Stirrade inte den där personen lite väl länge på henne? Plockade någon upp mobilen för ett samtal?

Biträdet nickade och log när hon lade tallriken med en grillad focaccia på det runda bordet framför Sirpa. Muggen med te piggade upp i allt det gråfuktiga. 

Sirpa vände blicken ut genom kaféets fönster. Hennes strumpor var fortfarande blöta, men fötterna var varmare. Än så länge var allt lugnt. Där utanför hastade en jämn ström av folk förbi. Längs en gata i närheten hördes sirener från utryckningsfordon. Hon reste sig upp och vaggade proppmätt ut till bilen och körde längs med de höga tallstammarna till den djupa sjön. Platsen för deras kommande, andra möte. Om hon hade tur.

När Sirpa klev ut på klipporna såg hon dem. De våta avtrycken hade inte hunnit torka bort. Handflator och ett långt streck från en fena bakom dem. 

Ett nytt väderomslag, lika hastigt denna gång. Blixtarna skar sig genom det tungt gråa. Vattnet reflekterade allt som skedde där uppe i skyn. 

Det var inte bra att bege sig ner i vattnet på full mage. Där under ytan kunde vem som helst kvävas. 

Fiskfjällens hela färgspektra skimrade när kroppen ljudlöst hävde sig upp på klippan, en bit bakom Sirpa. De var alldeles bredvid varandra, med en tystnad parkerad mellan dem.

Sedan kom knuffen. Och plumsen.

Befriad från allting svävade Sirpa lugnt nedåt. Hennes kläder blev allt tyngre, hon själv allt lättare. Runt henne virvlade ett långt hår, två armar och en kraftig stjärtfena.

Efter bubblet

På väg hem, med ett nostalgiskt leende som stannat kvar. Hon betraktar speglingen av det i pendeltågets fönster. Utanför är det disigt. Mörkret har nyss börjat lägga sig. Lindas tankar är fortfarande kvar hos den vänliga kvinnan hon besökte under sitt arbetspass inom hemtjänsten. 

Den äldre damen insisterade på att få visa Linda runt i sitt hem efter att de färdigfikat.

”Vi måste ju lära känna varandra”, uppmanade hon med förväntan i rösten.

I vardagsrummet stod inramade bilder uppställda på byrån. Porträttfoto på sonen i förskoleåldern och bakom det var fotot som fick Linda att reagera. Sonen var äldre, i sena tonåren. Hans hår långt, permanentat. Kroppens poserande, minen i ansiktet, allt noga utstuderat framför kameran i en studio. Promotion inför den kommande turnén. Första skivan hade precis släppts och direkt klättrat högst upp på listorna. 

”Jaa”, skrattar kvinnan, ”jag minns den tiden. Såg till att pojkarna fick mat i sig där i replokalen. De tänkte ju inte på annat än den där musiken.”
Hon pausar och letar efter orden, de som ett efter ett har börjat försvinna, hittar några av dem och fortsätter: 

”Nuförtiden ses vi inte så ofta. Han bor på andra sidan jordklotet.”

Fotot som Linda betraktar öppnar upp hennes tonår. Den upptrissade stämningen. Hon och hundratals andra flickor står i kö för att få sin autograf från den avgudade idolen. Kanske en kram. Linda tar mod till sig och frågar efter en kyss. Efter att ha fått vara så nära honom spontanforsar tårarna nedför hennes kinder. Hennes mage bubblar.

Från olika platser i pendeltåget ljuder de smarta telefonerna. En konstant ström av samtal som påbörjas och avslutas. Perrongerna avlöser varandra. Tåget rycker till och går sakta igång för att sedan öka farten. Passerar förbi några villaområden. En äng med några rådjur som betar i skydd av skogsbrynet. Vagnen skakar till i rälsens skarvar och Lindas minnen hoppar framåt.

Hon och en kompis träffas efter jobbet, står i en bar. Småpratar och skrattar om vartannat. En man som de båda direkt känner igen, även utan sitt permanentade hårsvall, kliver resolut fram till dem. Tar för givet att de vet vem han är. Så som brudar alltid gjort. Han trycker sig mot Lindas ben. Väser rutinerat fram orden.

”Tjena tjejer.”

Linda tar ett steg bort från honom. Hennes kompis betraktar mannen med en förundrad blick och Linda kompletterar med ord.

”Ville du något?”, svarar hon och ser honom rakt i ögonen. 

Linda granskar speglingen i tågets fönster. Leendet är fortfarande kvar.

När det svävar

Olga trycker sin näsa mot den enorma akvarierutan. Fiskarna simmar förbi och glänser. Det var fastställt att hon och hennes far skulle umgås varannan helg. Just denna lördag hade hon önskat att få besöka djurparken. De hade redan hunnit med att äta varsin varmkorv med mos och ketchup. Och till det hennes favoritdryck: bubblande sockerdricka. 

Här inne bland akvarierna är det tyst, och allt svävar.

Nästa rum. På andra sidan glaset, precis framför henne, dyker den upp. Grå och snabb sveper hajen förbi, rycker på sin stjärtfena och är sedan försvunnen långt inne i det djupblåa.

”Pappa. Hajen har flera rader av jättevassa tänder och den sjunker om den slutar simma.”
”Hur vet du det” svarar han spontant.

Olga tar sin pappas hand och de går vidare, ställer sig framför lika stora fönster som förut. Hon betraktar stenarna på akvariets botten och ljuset som strilar ned från ytan.
”Det är bara vatten. Kom nu.”, säger hennes far, ”Dags för mjukglass.”

Olga fortsätter att hålla i sin pappas hand, vänder sig om och får syn på uttern som kommit fram och simmar runt, runt i stora cirklar. Den stannar upp, vänder sig på rygg, och de betraktar varandra. Olga vinkar till uttern där hon går med stapplande baklängessteg. Hon tittar upp mot sin pappa när han puttar upp dörren framför dem med sin lediga hand. 

”Pappa, du sa inte hej till uttern” konstaterar hon när de båda riktar sina blickar mot glassbaren där ute på torget.

Fråga Morris istället

Irma tittar ut genom köksfönstret medan händerna knådar degen, lika bra att passa på att baka tekakor då sonen är med sin pappa på simskola i badhuset. Betraktar grannens hus. De är bortresta och hon har nyckeln för att se till Morris; katten. Ge den mat, vatten, klia bakom hans öron och rensa lådan.

Plötsligt hör Irma ljudet av en bilmotor då grannens bil svänger in på sin garageuppfart. Ut stiger mannen. Högrest och kostymklädd. Välbetalt chefsjobb. Från passagerarsätet kliver en ung kvinna ut: långt hår och långa ben. Klädd i kjol och kavaj. De skyndar sig in i huset medan Irma fortsätter knådandet.

När sista plåten med tekakor är färdiggräddade så ser hon mannen igen. Han vänder sig mot hennes köksfönster, skymtar hennes gestalt och stänger hastigt ytterdörren, snabbar på stegen till bilen. Den unga kvinnan går före, vänder sig mot honom och ler när hon öppnar passagerardörren. De ger sig av med en rivstart.

Morgonen efter är inte grannens bil på plats. Irma ropar till sonen att hon bara ska gå över en sväng till grannen och se till Morris. När Irma tar upp nyckeln så märker hon att ytterdörren är olåst. 
”Han glömde väl det i all brådska”, konstaterar hon för sig själv.  

Morris sätter sig förväntansfullt framför matskålen och följer noggrant Irmas rörelser när hon öppnar burken och portionerar ut innehållet, byter till dagsfärskt vatten och vrider till sist om nyckeln i ytterdörren. Dubbelkollar att den är låst, för säkerhets skull.

Några dagar senare möter Irma mannen vid deras postlådor, som är placerade bredvid varandra vid tomtgränsen. Hon har observerat att hela familjen är hemma. Tonårsdöttrarnas cyklar står lutade mot garageväggen. Fruns halvt urdruckna vinflaska skymtar till bakom burspråkets designade draperier. 

”Var ni förbi hem en sväng i onsdags?” undrar hon och berättar för honom att dörren var olåst.

Morris är ute på sin dagliga revirrunda och kommer direkt när han hör Irmas röst. 

”Nej, jag har inte varit hemma” svarar mannen en aning för snabbt, samtidigt som han vänder bort blicken. 

Morris jamar. Stryker sig mot Irmas ben. Han vet allt, men låtsas som ingenting.

Vantarna tillbaka 

Hennes förväntan stegras i takt med gnisslet från tunnelbanevagnens inbromsning. Ett raspigt mummel hörs från högtalarna i taket. Vagnen stannar vid perrongen. Passagerare börjar synkroniserat knuffa sig ut och tränga sig in. Klungan luktar vinter och mentol. 

Hennes händer har blivit varma. Hon tar av sig vantarna, lägger dem i sin famn. Den här morgonen klumpar som vanligt ihop sig tillsammans med alla andra morgnar. Blir till en enda lång, anonym transportsträcka. 

Reklamaffischerna runtomkring henne har hon redan läst, flera gånger om. De fuktiga vantarna sprider en svag fläck på hennes byxor. Ännu är det några stationer kvar tills han brukar kliva in i tunnelbanevagnen. Hennes blick söker. Den stannar vid reflektionen av hennes ansikte. 

Hjulen skär mot skenorna. Vagnen stannar än en gång. Hon sitter still, men letar. Där är han. I hans hår blänker snöflingorna. Den här morgonen ler han när han får syn på henne. Som om De, ännu outtalat, redan finns. Med självklara steg sätter han sig mittemot henne. Hon hejdar sin impuls att betrakta honom närgånget, tittar ner på sina vantar. Sneglar mot hans händer. 

Han har sin breda ring på vänster tumme. Idag, som alla andra dagar.

I morgon, tänker hon, då ska jag börja prata. 

Vagnen saktar in vid en ny station. Hon reser sig upp, fokuserar på dörrarna. Kvar ligger vantarna mittemot honom. Hon upptäcker det och vänder sig om, han ska precis sträcka sig fram och räcka henne vantarna då människor börjar trängas mellan sätena. Mellan de två. Dörrarna slår igen. Hon hinner se genom vagnens fönster att han stoppar vantarna i sin jackficka.

I morgon kommer mina händer bli varma igen, tänker hon och parerar bland människorna i morgonvimlet.

På riktigt

Fiona slänger ifrån sig den fuktiga handduken. Kroppen är torr, underkläderna dras lätt över ben och armar. Sedan de synliga plaggen. Snart redo för roll, representation och granskning. Placerad i det fack där de yttre attributen fungerade som ett passerkort. 

”Varför gör jag detta”, tänker hon, ”alltid samma trista samtal mellan egoister. Ingen lyssnar, alla tävlar om att höras.”

Till sist på med ytterkläderna som stänger ute kyla, blåst och regn. Lagret som skalas av inomhus.

Hon längtar efter sin segelbåt. Att bege sig bort. Det är där hon hör hemma. Där allt är på riktigt. Väl ute på vattnet kommer barndomsminnet, alltid på styrbord sida. Lotsade henne framåt. Bästa vännen och hon som smyger in i vännens mammas sovrum. Den starkt lysande taklampan som de släcker. De små lamporna på var sida om den stora sängen räcker som ledljus. De är inte längre i en säng, i en lägenhet, i en miljonprogramsförort. De två är nu ombord på ett skepp mitt ute på öppet hav. Omkring dem sveper vindarna längs fartyget. Det stormar. Bästisen sätter sig i fören. Styr. Väjer för vågorna. Själv skopar Fiona upp vatten som sköljt in på däck. Kastar det ut över relingen. Tillslut mojnar det. Bästisens mamma kikar in genom dörren de stängt och tänder taklampan.

”Vill ni ha bullar?” 

Nästa kväll försöker hon och bästisen kliva ombord på skeppet igen, men det fortsätter bara att vara en säng. Men för Fiona har drömmen om en egen båt börjat.

Än en gång står hon nu framför åhörare, rutinerat leende i sin kostym och önskar sig bort, till sin fristad. Bara hon och havet. Fiona ser det så tydligt, mitt bland alla de andra kostymklädda; vågorna som gungar spegelblankt och tryggt eller dundrar massivt framåt med täta skumstrimmor. Båten. Hennes eget skyddsrum mot denna konstruerade värld. Alltid med bullar i pentryt.

Kontorstornet

Blåsten är kraftig och högröstad när jag kliver ut, här uppe på tornets tak. Under mig finns våningsplan efter våningsplan med kontorsrum och konferenssalar. Vindarna sveper smidigt längs med byggnaden och jag får trycka till rejält för att överhuvudtaget kunna stänga igen luckan efter mig. 

Denna typ av miljö är vardag och rutin för mig. Som säkerhetsansvarig har jag full tillgång till byggnadens utrymmen, dörrkoder, passerkort, nycklar och trappor. 

Jag tar ytterligare några steg och en kastby lyckas knuffa till mig och jag skjutsas en rejäl bit framåt. Snubblar ned på mina knän. Drar in några djupa andetag och ställer mig upp, bredbent och stadigt. Betraktar sedan, både noggrant och sorgset, köpcentrumet långt där nere. Det är inte jobbet som har fört mig hit upp. Inte den här gången, den här dagen.

Inne i områdets galleria har jag nyss hittat sonens flitigt använda ryggsäck. Den låg övergiven där på golvet vid restaurangerna. I ryggsäcken finns hans träningskläder och mattebok. Nycklarna till skolkorridorens skåp och till hemmets ytterdörr är också fortfarande kvar där i. Plus en oöppnad chokladkaka. Men sonen är försvunnen. Helt borta. Signalerna till hans mobil går visserligen fram, men ingen svarar. Vid det här laget har jag slutat räkna antalet minuter och sekunder som passerar innan jag än en gång ringer upp det där bekanta numret.

Ordningsvakterna var med självklarhet först på plats, de började direkt med att söka igenom hela området. Nu är också polisen involverad. Vant och noggrant följer de alla sina rutiner. Själv har jag vandrat runt bland samtliga butiker, restauranger, toaletter och skötrum där nedanför. Kryssat mig fram och tillbaka mellan varenda bil i garaget. Varv på varv på varv. Ropat mig hes, men inte hört något svar. Inget annat än ryggsäcken är funnet, än så länge.

Egentligen ska vi, jag och sonen, sitta där hemma vid köksbordet och tillsammans gå igenom uppgifterna i hans mattebok. Tvättmaskinen ska börja vibrera när den centrifugerar pojkens rena träningskläder, detta välbekanta dova surr som hörs där bakom badrummets stängda dörr. 

I en parallell värld kanske vi gör just det. En klart bättre verklighet, jämfört med den jag just nu måste gå igenom. 

Jag flyttar mig några extra steg framåt här ute på taket och ställer mig precis vid byggnadens yttersta kant. Ett enda kliv till så är även hoppet avklarat.

De gälla mobilsignalerna får mig att stanna upp, precis innan det där absolut sista steget. Jag kan ändå inte låta bli att hoppas. Bara det nu äntligen är han, min pojke, som ringer och vill prata med mig och berätta att allt är okej med honom. Han kanske blivit hungrig och vill ha sin chokladkaka.

Jag läser av den smarta telefonens display: Inget uppringnings-ID. Svarar med ett tydligt ”Ja.”
”Han är här hos mig nu”, säger en entonig röst som låter väldigt avlägsen. Dess svar kyler ned mig mer än blåsten här uppe någonsin skulle kunna göra.
”Låt mig få prata med honom!”, skriker jag.
Samtalet bryts och allt runtomkring mig blir plötsligt bara så oändligt tyst och tungt. Blåsten avtar, tårarna glider längs med kinderna och droppar ner från hakan medan jag sjunker ned.

Döden och abborren

Under våra skor låter snön precis som när man kramar en påse potatismjöl i handen. Kylan nyper våra kinder röda. Vi går bredvid varandra, på väg från badhuset till dagiset, när du pekar på ett flygplan som skär genom det grå diset högt ovanför oss.
”Tayyaara!” ropar du högt, så att planet ska höra att du sett det. 
”Flygplan”, svarar jag. ”Tayyaara.”

Du tänker en stund, minns resan, och ser sedan på mig under dina långa ögonfransar. Likt svarta tuschstreck ramar de in dina bruna ögon. Som chilipeppar i risgrynsgröt finns du mitt i den norrländska vintern.
”Jag har en hund i Libanon. De ska hämta den åt mig.”
Alternativet att du aldrig får se hunden igen finns inte än. Du litar på dem. De som har lovat att hämta.
”I Libanon”, fortsätter du, ”är alla hus sönder. Utom vårat utan fönster. Jag såg aldrig när bombplanen kom, bara hörde. Här i Sverige har alla hus fönster.”
”Blev du rädd när du hörde bombplanen?”, frågar jag.
”Bara när mamma skrek. Nu skriker inte mamma, ibland hon är ledsen. Då får jag åka till min svenska familj. Där äter jag pannkaka. Med hallonsylt.”
”Vi får pannkaka på dagiset idag”, svarar jag och du förändras. 

Först blir du paralyserad och blek, sedan kommer skakningarna och ansiktet förvrids helt ljudlöst tills gråten kommer.
”Jag vill inte dö”, försöker du pressa fram mellan tårarna och snoret.
Håller om dig tills du blir lugn och självmant stryker bort gråten med baksidan av dina tumvantar. När du är redo fortsätter vi promenera bland de höga snödrivorna. 

Jag tänker på hur det är att vara fyra år och möta döden. På flickan som har hjälpt sin morfar med att fylla glasburken med jord och daggmaskar. Locket har de gjort hål i med spik och hammare, för maskarna behöver luft. Flickan skruvar på det medans morfar sätter på henne flytvästen. Hon lyfts upp i roddbåten innan han knuffar ut den i vattnet. Morfar sätter sig tillrätta och tar några årtag innan årorna läggs längs båtens sidor. En daggmask träs på kroken och sjunker sedan långsamt ner i vattnet. Hon lutar sig ut över båtens reling och tittar ner i vattnet. Masken krumbuktar och vrider sig runt kroken. När den inte syns längre väntar de, hon och morfar, tills det rycker i nylonlinan. Vågorna kluckar mot båten och snart kan hon skönja fisken som nappat. Först en svag skugga som blir till en abborre när morfar dragit in hela linan. Den randiga fisken sprattlar vilt när den tappar kontakten med vattnet. Kastar sig själv upp i luften och landar på roddbåtens botten. Gälarna öppnas och stängs med allt längre pauser. Hon tittar länge på fisken. På fjällen som skimrar i grönt och vitt. Två årstider samtidigt. Flickan lyfter upp en plastbalja som ligger bakom henne och fyller den med svalt vatten.
”Abborrens nya hus”, säger hon när den hala fisken slinker mellan hennes händer ner i baljan.
Nästa morgon ligger fisken vänd på ena sidan i sin ljusblåa balja. Hon petar lite försiktigt på en av de röda fenorna. De är vassa längst ut i kanten. Fisken guppar till. Sedan blir den stilla igen. Flickan springer in från verandan till sin morfar. Frågar var abborren har åkt någonstans.
”Den är inte inne i fisken. Fisken har blivit tom”, konstaterar hon.

Din vantbeklädda hand lämnar min när vi närmar oss dagiset. Du springer till de andra barnen som är ute på gården i sina overaller och åker pulka i snödrivorna. Genom dagisets fönster ser jag pannkakorna dukas fram. Dags att gå in.

Det lite varmare blodet

Vissa val är eviga, precis som eterneller. Något levande, som blir kvar.

Gitelle kom, från Paris och från en annan tid, in i mitt liv en frostig decemberkväll. Längs motorvägen är det lika mycket vinter denna kväll. Genom vindrutan observerar jag ett dött djur vid vägkanten. Allt jag hinner se är en frostig päls. 

Kanske en familjs bortsprungna hund. Kanske hette den Hero och hade sett en skatas retsamma blick. En uppmaning till jakt, och helt fokuserad hade hunden inte uppmärksammat trafiken förrän den våldsamma knuffen. 

Kanske var det en räv, som följt ett luktspår av en hare. En räv utan namn på människospråk, men med en familj. Döden skulle i så fall även besöka lyan, med långsamma steg. Svälten skyndar sig inte. 

Haren eller skatan då? Som klarat sig undan med några krumsprång eller flax, för den här gången. Vad räddade bytet sig till? Sin familj? Att bli jagad igen?

”Det är allas rättighet att bli sedda och behandlade med respekt”, hade Gitelle förklarat för mig. 

Reser bort från kölden, bort från fastfrusna djur. Till något levande. Jag fryser, men är på väg till värmen. Och staden. Tycker om nyanserna där. Det lite varmare blodet. Dofterna. Att gå längs en gata och känna lukten av kött, som några steg efteråt blir till doften av rena kläder från en tvättomat, ytterligare några steg och luften fylls av värmen från nybakat bröd. Och så: doften av rökelse när jag promenerar längs gångarna i en av stadens kyrkogårdar och lägger blommor framför en sten.

Kölden har ingen lukt, den bedövar. Ska bara bort härifrån. 

Certain choses sont éternelles. Vissa val är eviga.