Sötman i tomtebloss

”Varför?” 

Jag vänder blicken mot fönstret efter att hastigt spottat ut frågan. Det är mörkt ute och ljusen i rummet är tända. Lukten av brunnen ved och fuktig jord är påtaglig. Kan tydligt se reflektionen i fönstret; någon sätter sig ned i stolen mitt emot mig. Rak i ryggen och med sina armar vilande på karmarna.  

”Du vet redan svaret.”  Tonen i rösten från stolens håll är bejakande. ”Därför att han sa saker till dig. Gnistrande tomtebloss som träffade rakt i din mage.”
”Han sa att han bara ville ha min uppmärksamhet, det var ett av de blossen.”
”Vad svarade du då?”
”Uppmärksamheten har du redan, vad ska du göra med den? Han gav mig aldrig något svar.”

Betraktar gestaltens skugga i fönstret. Alltid så trygg, alltid så självklar i sina val. Oantastlig. Hur mycket jag än försöker ifrågasätta det som hänt skulle det aldrig finnas ett uns av tvivel där hos gestalten. Jag ryser till, drar upp mina fötter från golvet och kryper ihop i soffan.

”Han lever ju med en annan kvinna”, fortsätter jag. ”Han skrattar med henne! Jag gråter bara. Ska inte du vara en sådan som vill mig väl? Har sett dig gå bredvid mig ibland. En rörelse i ögonvrån och jag vet att du är där.”
Jag sänker blicken och smaken av salt når mina läppar.

”Ni var på bio.” Ansiktet som speglar sig i fönstret lutar sig närmare mig. ”Det var han som frågade dig om ni skulle gå tillsammans. Eller hur?”
En hand stryker min arm. Lyfter upp blicken och uppfattar leendet när jag drar efter andan. 
”När vi satt där i salongens mörker kände jag värmen från hans kropp. Den pulserade i vågor mot min arm. Lukten av tvättmedlet från hans tröja stannade i min näsa under hela filmen.
”Ni åt middag efteråt?”
”Ja. Han berättade om sin flickvän. Han sa att han ville läsa alla böcker hon läser. Timmarna där på restaurangen … efter vi skiljts åt för kvällen tog jag mig hem på något sätt, satte mig ner på hallgolvet, fortfarande med ytterkläderna på. Jag var stum, ville ringa honom, men kunde inte.”
”Den här världens hunger lämnar aldrig kroppen, hade glömt hur det var.”
”Han frågade mig om jag också tyckte om flickvännens favoritförfattare.” 
”Är det så?”, tonen i frågan är eftertänksam, ”jämför han dig med henne?” 
”Han visar mig spel hans flickvän gillar, säger att jag också kommer tycka om dem. Han bad mig spela ”Love match” tillsammans med honom på sin mobil. Vi fick sjuttionio procents matchning.”
”Sjuttionio! Det var inte dåligt.” Skuggans skratt fyller hela rummet.
”Han och flickvännen fick etthundratio procent”, det var vad han sa till mig … efter vi spelat klart. Jag står mig slätt i jämförelse!”
”Har han rört vid din kropp ännu?”
”En lätt kläm runt min arm när vi stod i en kö. Han log. Hans hand har också vilat på min hand och ingen av oss drog generat bort sin hand.” 
”Ser du fortfarande inte meningen?”
”I att känna så här? Det är som att sända burkar med oliver till Saturnus. Finns ingen där som tar emot dem, som ens behöver dem. Han är redan älskad. Och älskar.”
”Är du inte glad över det? Tänk efter.”

En tung hand trycker på min axel. Ett vinddrag passerar, upphör precis bakom min rygg. Karmstolen framför mig är tom. Doften av ved och jord dröjer sig kvar.