Carina Persson

Asta spände fast säkerhetsbältet medan planet backades ut till startbanan. Hon hade i all hast bokat denna flygresa, och ett rum på första bästa hotell som dök upp i söklistan.

Trycket mot stolen då planet lyfte triggade igång paniken och hon var tillbaka i sjukhusrummet, där hon låg i en säng. Hennes kropp var kopplad till monitorer via kanyler och slangar. Astas ögon kämpade för att kunna urskilja något i den sterila belysningen. Torrheten kändes i munnen. Suset hördes i öronen. Mest av allt var hon förvirrad. Låg där och letade med sina sinnen efter något att klamra fast vid. Tänka kunde hon. Och minnen fanns kvar, allteftersom dök det upp fler och fler av dem. Från tiden då hon var frisk. Asta testade där i sängen. Armarna gick att lyfta på − med hjälp av djupa andetag. Fötterna kunde hon vicka på. Rösten var rosslig, men den fungerade i alla fall. 

Astas tankar landade åter i flygplansstolen. Hon såg Elias där han satt några stolsrader längre fram i flygplanet. Han såg äldre ut idag, men hon upplevde att hans karisma fortfarande strålade med samma intensitet. Hon hade observerat i flödet på sociala media att han numera bodde i staden där detta plan skulle landa om några timmar. Det hade passerat decennier sedan de sist pratade med varandra. Asta kom ihåg hur hon hade hasplat ur sig precis vad hon kände, hans rejäla leende och varma kram som svar − men hon kunde inte längre skilja på vad som hände mellan dem på riktigt och vad som hennes minne grumlat till, och förskönat, längs med åren. 

Då skylten slocknat lossade hon på säkerhetsbältet, reste sig upp och höll i ryggstöden på stolarna framför då hon balanserade sig framåt. Planet krängde till i en luftgrop och rösten i kabinens högtalare lät allvarlig då den uppmanade alla att sätta sig ner på sina platser, och spänna fast bältet ordentligt. Åska var på väg, rakt mot planet. Medan Asta backade bakåt fortsatte allt att skaka och hon såg hur blixtarna närmade sig. De blev allt mer intensiva, där ute längs med vingspetsarna. 

Hon trycktes mot den ovala fönsterrutan när planet krängde åt sidan och dök nedåt.

Det här gick inte att fly ifrån.

Åter ett besök i hans hemland. Där de pratade hans modersmål. En barndomsvän hade bjudit Samuel på lunch och sedan skjutsat honom till flygplatsen med sin bil. Men Samuel stod nu vid perrongen som skulle ta honom in till stadens centrum igen.

Han skulle tillbaka till henne, hon som han i morse gav en varm kram. Den nya. Det var henne Samuel hade rest till över helgen. Deras förhållande var fortfarande så nytt, att de höll det för sig själva. Ville inte berätta för någon. Inte än.

Där på flygplatsen stängde Samuel av sin jobbmobil och slängde den bland annat skräp. Hoppades på att ingen skulle upptäcka den mobilen innan den maldes sönder. Han hade köpt en ny mobil i det land han nu var i, några namn hade han lagt in i den. Självklart hennes. Numret till hans bror, som också bodde i detta land. Och naturligtvis till hans vän, som han nyss ätit lunch med.

I morgon skulle kollegorna på jobbet upptäcka att han var försvunnen. Inte längre gick att kontakta. Deras funderingar skulle hålla i sig några dagar, gissade Samuel, sedan skulle allt gå vidare. De skulle snabbt hitta någon annan som skurade golv, bytte toalettrullar, bar ut soppåsar och staplade nydiskat porslin tillbaka på sina hyllor efter dagens luncher. 

Passet Samuel hade i sin ficka var utfärdat i hans hemland. Han hade sagt upp kontraktet på andrahandslägenheten där i hans gamla jobbland. Nu fanns allt framför honom: nytt jobb som chaufför på en budfirma, han skulle börja där om två veckor, och ett hem − tillsammans med henne.

Hon kunde känna havsbrisen genom hotellrummets halvöppna fönster. Kvällen hade precis börjat lysas upp av gatlyktor och taxibilarnas strålkastare. Sorlet från restaurangerna där utanför ökade i styrka.

Äntligen hade de landat på ön. Lyft sina väskor från flygplatsens rullband. Klivit ut från ankomsthallen och in i taxin, som lämnat av dem framför hotellet.

Allt var sedan länge planerat av henne. Noga förberett och setts över flertalet gånger. Ingenting hade lämnats åt slumpen.

Hon vände på huvudet och betraktade den äldre versionen av mannen som låg bredvid henne där i hotellrummets säng. Lätt snarkande. Hon blundade och såg framför sig när han som barn drog henne i hästsvansen, där i klassrummet. Hon hade skakat på huvudet, för att få loss hans hand därifrån. Läraren skrattade bort det hela med orden: ”Det är så pojkar fungerar, han vill bara visa att han tycker om dig.”

Han blev hennes första, klev upp från sägen när han var klar med sitt och inte sett tårarna som rann längs hennes ansikte. Hon kom ihåg blodet mellan sina lår. Hur hon tänkte: är det verkligen så här det ska vara? Hon mindes också hans reaktion då han blivit uppsagd från sitt första jobb, knytnäven som lämnat blåmärken på hennes arm. Hur hans händer bara hade fortsatt. Det var väl så här det skulle vara, hade hon konstaterat för sig själv efter han smällt igen ytterdörren.

Efter det drömde hon om att rymma, och grät sig genom nätterna. Viskade till sig själv: Någon dag måste allt bra igen. Så här ska du inte ha det.

De skulle ta ett kvällsdopp i havet när han vilat klart. Det var planen. Efter de stannat vid en bar och han druckit sig till långsamma rörelser. Det skulle hon se till. Allt blev lättare för henne att genomföra då.

Hon var förberedd. Hade tränat på att dyka och hålla andan länge under vattnet i simhallen där hemma. Lyft tunga träningsdockor upp ur vattnet. I smyg hade hon också övat på att göra allt åt andra hållet. Dra ner dockan till botten av bassängen och hålla den kvar där.

När de hittat hans kropp visste hon rutinerna. Hon hade orden redo.

Jag har precis tagit emot påsen med receptbelagd medicin. Förnimmer nedstämdheten. Den kommer i kväll. En av de bieffekter som förknippas med de tabletter jag hämtat ut. 

Farmaceuten kliver ut från disken, med alla långsmala lådor bakom sig. Samtidigt vänder sig hans kollega om från en av butikshyllorna, som hon just fyllt på med produkter.

”Kan du fota oss?”
Han räcker fram sin smarta mobil till mig. 
”Självklart!”

Jag dirigerar hur de ska stå. Kvinnan flyttar sig närmare mannen som vänder sin arm mot mig, där han har fäst en ny typ av mätare som de precis börjat sälja. Jag tar några varianter på bilden de frågat efter, så de har några att välja från, och räcker sedan fram mobilen till mannen. De båda granskar sig själva med skratt och ger mig varsitt tack för hjälpen.

Greppar tag i min påse och vinkar till dem, samtidigt som ytterdörren plingar till då jag öppnar den.

Hemma placerar jag medicinen i sitt skåp och ställer ifrån mig det tomma vattenglaset. Unnar mig ett varmt bad och sjunker till slut ner i fåtöljen. Tar fram min mobil och söker upp apotekets flöde på sociala medier. Och där ler de mot mig igen: de två fotograferade farmaceuterna. 

Och jag känner mig upprymd. 

Solen hade börjat värma mellan de tunna slöjmolnen. Den blänkte till i byggnadens stora fönster. Talgoxen flög rakt mot speglingen av sig själv och låg sedan orörlig på cementplattan, med sina ben sträckta uppåt. Vingarna tätt mot kroppen.

Blev upplyft av ett par händer, som plockade fram en näsduk. Omvandlade den till en svepning runt fågelns vita kinder, dess mage med sina gula sidor och svarta rand. 

Näsduken skulle ge värme på resan nedåt. 

Händerna placerade talgoxen i en papperskartong som innehållit en lampa; ett ljus som guidning för den fjäderlätta varelsen på sin resa högt upp.

Till sist: nedstoppad i mossan under ett träds rotsystem. Vid en husgavel, några meter bort från där den omedvetet dråsade ner.

Du såg på mig. Bjöd in till att sätta mig mitt emot dig, innan du skulle tala inför publiken. Vi pratade. Med varandra. Om varandra. Du tyckte också om att resa till nya platser. Du hade också svårt att lämna ut dig i relationer. På grund av dåliga erfarenheter.

Din yrkesroll hade inneburit att leta efter gärningsmän i ett totalt avspärrat och ödelagt centrum. Söka igenom en affärs underklädesavdelning efter förövare som kunde ha gömt sig. Som skulle kunna skada och döda. Dig och andra.

Vi hade båda hanterat hot. Något gemensamt, igen.

Jag hade, i mina underkläder, blivit intvingad i en dusch av de som kallade sig mina vänner. Stelfrusen, av det iskalla vattnet och en naturlig reaktion på en övermäktig situation. För att inte göra den värre. För att kanske överleva.

Stärkt av känslan att ha klarat sig. Tagit sig igenom. 

Sänkt av känslan att inte riktigt kunna lita på andra.

Din vilja att söka gemensamma nämnare mellan oss, att spontant bekräfta det vi hittade. Var det början på ett samarbete, eller långt ifrån verkligheten? En spirande relation, eller ingenting alls?

Efteråt. Ditt tysta avstånd får mig att krasst nedvärdera hoppet.

Ljuset har hunnit anlända så här i slutet av mars, men inte värmen. Morgonen hade varit vacker med klar himmel, men förändras nu radikalt då en kraftig vind sveper in. De vassa snöflingorna blåser rakt på Theas ansikte och hon kan knappt se trottoaren framför sig. Hon är inte besvärad, tvärtom småskrattar hon åt kylan som kryper in under jackan. Thea parerar sina steg, sulorna på hennes skor är lika blanka som de hala isfläckarna längs kullerstenarna. På väg till honom. Han med stort H. Det var lugnt på jobbet hade han sagt. Inga gäster i restaurangen så här tidigt på eftermiddagen. 

Thea ska överraska honom. 

Hon förstår att hon har halkat först när hon ligger ner och ser den gråa skyn. Två personer kommer fram till henne. Frågar hur det är. De hjälper henne med att sätta sig upp. Fler människor samlas omkring henne. Meddelar att ambulans är på väg. 

Det pulserar, trycker och klämmer längs Theas ben. När skon är bortlirkad och ambulanspersonalen lyfter upp henne på båren ser hon hur underligt foten är vinklad.

Telefonen är tyst när hon ringer han med stort H efter hennes benbrott har blivit gipsat. Det Thea inte har hört är hans, och en annan persons, skratt och allt mer intensiva andetag där bakom restaurangens stängda personaldörr. 

Verkar som om borden börjar bli fullsatta nu ler hon för sig själv och lägger mobilen bredvid kudden. Han hör säkert av sig efter stängningen.

Dagen börjar, först som ljusa skrevor i nattens täcke där solstrålarna lyfter från horisonten. Sedan seglar morgonen snabbt iväg, och molnen följer med på resan.

Tidig eftermiddag. Flickan är förväntansfull där hon går bredvid sin farmor. Några meter längre fram går mamma, pappa och lillebror sitter i sin vagn. 

Hon och farmor. I dag har de båda på sig klänning. Modellerna är olika, men tyget detsamma. Farmor har sytt dem omsorgsfullt.

Flickan får syn på mig när jag närmar mig dem.

”Hej!”, utbrister hon spontant och vinkar till mig. ”Jag ska till lekparken.”

”Hej!”, svarar jag. ”Vilka fina klänningar ni har.”

Ett leende glimtar till hos farmor.

”Hej då!”, ropar flickan till mig medan hon hoppar några steg framåt.

Dagens kvarvarande timmar rullar på i en ångande fart, som hela tiden accelererar. Kvällen blir en inbromsning, med funderingar och oroliga aningar. Den blå färgen mörknar där ute. Eftermiddagsregnet växlar över till nattsnö.

En lykta lyser upp gråa gatustenar. På dem ser de smälta snöflingorna ut som tårar. Ett flygplan dundrar mot stjärnorna.

Kan inte mer än vänta. Lyssna på klockan som tickar vidare. 

Sömnen anländer till slut. Den slungar mig allt högre upp, närmare och närmare flygplanen. Till slut släpper jag taget från gungans kedjor och kastas, med en pirrande mage, in i en värld befolkad av minnesspöken. Klänningen är trasig och nedblodad. Jag morrar åt skuggorna, som harklar sig och vrålar ut sina svar. 

Framför mig sitter en kvinna, rak i ryggen. Hon är klädd i svart klänning, lilarandiga sockor och engagerad i en pocketbok. Väskan har hon placerat på stolen bredvid sig.

Mitt emot sitter en man. Försjunken framför sin dators skärm, med hörlurarna på. Hans shorts visar håriga vader. Ser ut som att han är redo för en vandringstur i vildmark. På bordet bredvid honom står hans ryggsäck, bredvid den ångar det från en pappersmugg fylld med kaffe.

Fisken i väntrummets akvarium betraktar mig. Jag ler mot den. 

Reser på mig. Det är min tur. Skyltarna som guidar till sjukhusets olika rum är tryckta med raka bokstäver. Armaturens kalla sken speglas i det blanka golvet. Jag hör luddiga röster bakom stängda dörrar. Ibland ett maskinellt tickande från apparater. 

Väntan har byggt på oron inför nålsticket. Väl inne i undersökningsrummet kan jag inte annat än att koncentrera mig på hur en kanyl känns inuti en ådra. Främmande. Den måste vara där, den borde inte vara där. Hör inte hemma i kroppen.

”Är allt ok”, frågar sköterskan medan mitt blod rinner in i rören.

Jag nickar, fokuserar blick och tankar på sköterskans arbetskläder, hennes id-kort i rem runt halsen. Mitt passerkort till jobbet är pausat – tillsammans med alla arbetsdatorns inloggningar. 

På väg ut ser jag kvinnan med lilarandiga sockor stoppa ner pocketboken i sin väska. Fisken har simmat in bakom en växt. Hörlurarna har lämnat sin plats, tillsammans med mannen i shorts. Pappersmuggen står kvar.

Är det något allvarligt de har upptäckt eftersom jag var tvungen att ge ytterligare prover? 

Prover de inte tog så ofta, det var så sköterskan hade sagt till mig. 

Förbereder mig för svaret, som ska komma inom två veckor. 

Utifall att.

Min mun är torr när jag lämnar det enorma byggnadskomplexet och går mot busshållplatsen. 

Besökare skäller och fräser i receptionen på djursjukhuset. Och det luktar hund. Ett antal är nervösa, några lugna och andra är ledsna. En tung, stor − och fortfarande ung − gläfser ynkligt. En liten morrar kaxigt åt alla den ser och hör. En lockig vankar oroligt fram och tillbaka. Vill inte slå sig till ro. De väntar. Hoppas på hjälp. Blir uppropade och förs till rum för undersökning.

”Kan det vara något med magen? Den har troligtvis ätit något olämpligt, valpen äter allt den får tag i.”, säger husse till veterinären, som klämmer längs med valpens mage och sträcker ut dess ben.
Husse stryker de mjuka öronen. Får ett tack tillbaka, av en len tunga.
”Du är en gullig valp vissa dagar. Ett enormt matvrak andra dagar.”
Valpen tittar nyfiket på det veterinären har i handen.
”Blanda den här medicinen i blött foder. Det borde ge resultat inom en vecka. Hör av dig så bokar vi in ett nytt besök efter det.”

Den lilla hade hamnat i slagsmål mitt i en promenad, och blivit biten i huvudet. Sövd och sydd. Hunden pendlar mellan förvånad och rädd när den vaknar upp i en egen cell, med en uppmärksam skötare precis utanför. Chocken skapar djupa morranden som darrar ut ur dess kropp. Djurskötarens mjuka röst lugnar, celldörren öppnas och bandaget ses över. 
”Du får ligga här tills du har piggnat till, kan resa dig upp och säger åt oss att du är hungrig, vill äta och sedan åka hem.”
Skötaren stryker den lilla under hakan och lägger en filt över hunden. Den bär på husses doft. När gäspningarna kommer stängs dörren mjukt.

Efter sprutorna är allt annorlunda. Hunden, där i sin lockiga päls, sjunker inåt med sin blick. Prover hade tagits tidigare, och rören skickats i väg för analys. Matte ryser vid tanken på svaret som till slut damp ner. Inplanerad avlivning. Anledningen till att de nu är här, för sig själva, i ett rum med dämpad belysning. Först satt hunden upp och gnydde innan nålsticken. Nu slumrar den till, sömnen blir djupare och djupare. Hunden ger ifrån sig en sista utandning. En sovvarelse i lockig päls lämnar matte kvar med orden: tiden tillsammans var värt allt.