Gungan

Dagen börjar. Först som ljusa skrevor i nattens täcke, där solstrålarna lyfter från horisonten. Sedan seglar morgonen snabbt iväg, och molnen följer med på resan.

Tidig eftermiddag. Flickan är förväntansfull där hon går bredvid sin farmor. Några meter längre fram går mamma, pappa och lillebror sitter i sin vagn. 
Hon och farmor. I dag har de båda på sig klänning. Modellerna är olika, men tyget detsamma. Farmor har sytt dem omsorgsfullt.

Flickan får syn på mig när jag närmar mig dem.
”Hej!”, utbrister hon spontant och vinkar till mig. ”Jag ska till lekparken.”
”Hej!”, svarar jag. ”Vilka fina klänningar ni har.”
Ett leende glimtar till hos farmor.
”Hej då!”, ropar flickan till mig medan hon hoppar några steg framåt.

Dagens kvarvarande timmar rullar på i en ångande fart, som hela tiden accelererar. Kvällen blir en inbromsning, med funderingar och oroliga aningar. Den blå färgen mörknar där ute. Eftermiddagsregnet växlar över till nattsnö.

En lykta lyser upp gråa gatstenar. På dem ser de smälta snöflingorna ut som tårar. Ett flygplan dundrar mot stjärnorna.

Kan inte mer än vänta. Lyssna på klockan som tickar vidare. 

Sömnen anländer till slut. Den slungar mig allt högre upp, närmare och närmare flygplanen. Till slut släpper jag taget från gungans kedjor och kastas, med en pirrande mage, in i en värld befolkad av minnesspöken. Klänningen är trasig och nedblodad. Jag morrar åt skuggorna, som harklar sig och vrålar ut sina svar. 

Paradplatsen

Museets stumma marmortrappor säger strängt åt dig att ta hissen i stället. Du ska alldeles snart få vara med om något mäktigt. Kliva bort från en jämngrå vardag, och i stället vandra genom rum efter rum som bjuder på fler och fler konstverk. Allt hängt efter tema, teknik och kronologi.

Din syster hade sett dina blåa läppar, hört dina snabba, ytliga andetag och känt på ditt svullna knä. Hon ringde upp kommunen och de agerade snabbt. Du hade tur och blev tilldelad en personlig assistent som förstod dina behov. 

Arm i arm med assistenten kliver du in i den största salen. Assistenten berättar var du befinner dig. Vad ni båda ser. De filterförsedda takfönstren släpper in ett behagligt ljus. Parkettgolvet knakar till och skulpturerna iakttar dig. Du känner deras blickar.

Porträttet hänger där, på paradplats. Assistenten beskriver konstverket för dig. Åldern har visserligen tagit det mesta av synen ifrån dig, men du minns porträttets penseldrag utantill. 

Det är din mormor som hänger där framför er på museet. Konstnären var det allra nyaste inom kulturvärlden och din mormor var trendkänslig, så hon hade skyndat sig att boka upp honom för uppdraget; stort skulle porträttet vara.

Under din barndom hade konstverket hängt i salongen hemma hos din mormor. Då fanns inget svullet knä, det var lätt att andas och din syn var skarp. Och hemma hos mormor stod höga piedestaler med växter i dekorativa ytterkrukor, på var sida om porträttmålningen. Här är salen möblerad med en svart flygel, avsedd för vernissager och andra högtidliga sammankomster.

Efter dina morföräldrars bortgång sålde dina släktingar allt på auktion. Och nu hängde konstverket på museum, signerat av en av de mest omtalade i landets konsthistoria.

I hissen på väg ner så blir din andning tyngre, men ditt sinne lättare. Ni har äntligen fått önska varandra lycka till på era resor. Du och din mormor.

Ses på bron

Ut från pendeltåget, tvärs genom centralstationens morgonrusning, förbi Kölns enorma landmärke: katedralen och så Hohenzollern-bron. Martina promenerar över floden Rhen, på väg till jobbet och morgonens första mugg med te. På hennes vänstra sida är järnvägsspåren och ett räcke översållat med hänglås, de flesta försedda med handtextade namn. En man i keps och mörkgrå jacka saktar ned vid hennes sida.
”Ursäkta, vi känner väl inte riktigt varandra. Men visst gick vi tillsammans på universitetet?”
Martina möter hans blick. Den verkar glad över att se henne.
”Ja, jag känner igen dig också.”
De börjar gå i samma takt där på bron. Han skrattar till. Hon minns. Föreläsningarna. Tentorna.
”Jag flyttade hit för studierna, delade en trång lägenhet med dåvarande flickvän”, fortsätter han. 
Martina påminner honom om sista gången de sågs där på universitetet. Han skulle spela in egna låtar, i en studio. En present till den flickvännen. 
Mannen brister ut i ett nytt skratt.
”Jadå, det minns jag. Tyvärr.”
”Jag jobbar numera i IT-branschen; projektledare”, berättar hon.
Han plockar upp sin smarta telefon. Den senaste modellen.
”Leksak”, ler han och lägger in hennes namn och mobilnummer. Stoppar sedan ner handen i sin väska och plockar upp ett visitkort. 
”Skicka gärna några rader”, ropar han då de svänger av åt varsitt håll precis efter bron.

Lyssnar den flickvännen fortfarande på låtarna han skapade? En flyktig tanke hos Martina. Och så kommer nästa: ser han en fortsättning på dagens möte? 
Hon studerar visitkortet: ”Business developer”. Internationellt företag, med kontor även i London och Cannes.
Att träffas så där av en slump. Eller var det verkligen det? Martina skickar i alla fall en rad till honom senare på kvällen: Ska vi ses över varsitt glas vin? 
Följande dagar plingar nya meddelanden till. Men de känns alla så fel. Fel person, fel innehåll. Det är då telefonen ringer på jobbet. Samtal från receptionen.
”Jag har ett paket till dig. Vilken våning sitter du på? 
Tanken åker rakt ner i magen innan Martina ens hinner stoppa den: Han vet ju bara var jag jobbar, inte var jag bor. Hennes kinder blir varma. 
När paketet kommer fram ser hon redan på kartongen vad det är: Hörlurarna hon beställt.

En helt vanlig morgonpromenad över bron, och av en slump träffade de på varandra. Ingenting annat. Ingenting mer. Men hon kan inte låta bli det: Att hålla utkik efter kepsen och den mörkgråa jackan. Martina sträcker en aning på sig varje gång någon passerar förbi på pendeltåget, inne i centralstationen, där på bron. 

Regnet har precis avtagit och så står han plötsligt bara där. På bron. De kramas, lika glada som förra gången de möttes. Martina undrar hur det är med honom. Han frågar vad hon jobbar med. Samma svar igen.
”Jaa, så var det”, säger han med en gest av att samla in hennes ord till sig med sina armar.
På hans vänstra hand glimmar guldringen till. 
Själv har han bytt arbetsplats. Satsar på att expandera ett lokalt företag, med ambitioner att bli internationella.
”Vi ses väl igen om något år eller så”, avslutar han.
Martina låter bli svaret. Att det inte behöver gå ett år mellan gångerna de träffas.
”Ja, vi gör nog det”, ler hon istället och fortsätter till pendeltåget. 

Längs med bron passerar hon dem. Hänglåsen. De blir fler och fler för varje dag. Det måste ligga tonvis med nycklar under bron, tänker Martina. Nycklar som slängs ned i vattnet när låset är fast förankrat.

Fjälljätten

I skymningen sitter jag vid fönstret och väntar på honom. Jätten. Vet att han ska komma klivande över fjället. Har alltid sett det inom mig. 

Ladusvalorna svirrar där ute. Deras kluvna stjärtfjädrar syns tydligt mot skyn. Buketten som jag nyss plockat står i en tillbringare på bordet. Blommorna dricker makligt av gårdsbrunnens svala vatten. Betraktar växternas kronblad, pistiller och alla nyanser av grönt, men har hela tiden fjället i ögonvrån.

Renarna var avvaktande där de stod spridda över ängen. De iakttog mig med en blick lika blank och svart som brunnen på gården medan jag plockade händerna fulla av blommor. Mitt klorinblekta nattlinne var lika vitt mot ängens grönska som prästkragarna jag höll i min famn. Innan jag gick in vände jag mig om för att säga hej då till renarna. De slängde ut med sina bakben då de raskt strövade vidare mot fjället och laven. Där myggen inte besvärar lika mycket. Där det blåser. 

Jag väntar och ryser till under bomullstyget. Storlommens ödsliga röst hörs utanför. Genom det åldrade fönsterglaset skymtar tjärnen fram mellan de ljusa björkstammarna. Jag kryper ihop i stolen. Storlommen varnar. 

Jätten skulle trampa sönder mig när han kliver förbi. Han skulle inte ens se stugan innan det var för sent. Precis som jag trampade rakt på jordgetingarnas bo under den stora hängbjörken på gården. Pyttelitet runt hål i den mjuka, finkorniga, sandiga marken. Mer än så är jag inte. Inte för en fjälljätte.

Längs spåren

Oscars gråsprängda hår är uppsatt i en knut. Klädd i figursydda byxor och kavaj, med glasögon i klassiskt snitt och prydligt vaxad mustasch, drar han sin stora hjulförsedda väska längs centralstationens avlånga hall. Framme vid automaterna skriver han ut sin biljett och kollar informationen på stationens displayer.

Visningen av senaste kollektionen här i Köpenhamn hade gått över förväntan. Mycket applåder. Efteråt, bland brickorna med champagneglas och snittar, skymtade någon förbi. En person Oscar känt förut. Eller någon som liknade den mannen. Efter en lång tid med smekningar och skrik kom separationen. Ingen av dem orkade längre. Att mannen, så här flera år efteråt, stått där på visningen; var det en slump? Ville han återuppta kontakten? Fortsätta kontrollera relationen? Eller var det bara ett hjärnspöke? Önsketänkande? Mannen var hur som helst försvunnen innan de ens hunnit prata med varandra där i minglet.

Fortfarande kvar i tankar och minnen fortsätter Oscar framåt på centralstationen, bland butiker i små, låga lådor. Hamburgare, apotek, pizza, skomakare, blommor, kiosker och växlingskontor tätt samlade. Han lyckas väja abrupt för ambulanspersonal med bår som rutinerat tar hissen ner till perrongerna.

Oscars smala, höga klackar ger ifrån sig ekon som studsar mellan de röda tegelväggarna och nitade järnbalkarna. Ljudet ackompanjeras av ett hudskall, hela vägen upp till det inglasade taket. En doft av uppvärmda baguetter sprids i hallen. Hans ena hand, med klanderfritt målade naglar, greppar om axelremsväskan som ligger mot höften. 

Resenärerna, de flesta med stora lockförsedda kaffemuggar i ena handen, tar sig målmedvetet ner till plattformarna. Några nyanlända stannar upp, i myllret av förbipasserande människor och resväskor, och vecklar ut sin karta över centrala Köpenhamn. Praktisk sak, fortfarande i bruk, konstaterar Oscar för sig själv. 

Mitt i allt detta strövar duvorna omkring, likt renhållare plockar de upp skräp från golvplattornas mönster av cirklar, kvadrater och trianglar. Då och då flaxar de iväg för att smidigt ta sig fram genom den långa hallen och väjer för flaggorna som hänger längs med stationens sidor.

Oscar passerar de få sittplatser som finns till för de som väntar. Några träbänkar mellan rulltrapporna. Nere på perrongen står några barn med sina nallar och väskor tätt mot kroppen. Hej då och Välkommen. Kramar utbyts från resenärer som anländer och ger sig av.

Ambulanspersonalen rusar snabbt förbi igen, nu med en äldre man inlindad i filt och fastspänd på båren. Själv lyfter Oscar upp sin tunga väska i tåget som snart ska avgå. Andra passagerare trycker sig artigt mot sittplatserna för de som vill passera längs mittgången. Dörrarna stängs och tåget börjar lugnt röra på sig. Där till vänster är hans nummer. Bredvid en äldre kvinna.

”Så det här är min plats”, ler han mot henne.
”Ser du väl. Stolen är ju tom.”
Hennes ton är kort. 
”Jag tänkte … om du kanske väntade på någon.”
”Varför skulle jag det?”
”Många reser ju tillsammans.”
”Inte jag. Inte denna gång.”
Oscar trycker in sin väska i utrymmet bakom deras platser.
”Brukar du resa ofta?”, fortsätter han, vänligt nyfiken på sin medresenär.
”Förut ja. Men inte nu.”
”Ska du långt?”
”Nog pratat. Osynliga mannen åker alltid tåg. Och lyssnar på mig.”
Oscar sätter sig tillrätta och möter hennes blick.
”Jag vet precis hur det känns. Han följer efter mig också.”

Ljusglimten

Ellen tog ett djupt andetag. Vågorna brusade in över stranden där hon suttit en bra stund. Promenaderna till havet var ett försök att lugna stormen inuti. Hennes blick följde horisontlinjen och hon tog fram sin smarta telefon ur jackfickan, svepte med fingret bland anteckningssidorna som var fyllda med minnen från Märta. Ellen hittade alltid något som erinrade henne om dottern, flickan som betraktade allt med sådan nyfikenhet. 

Denna plats var Märtas favoritställe; perfekt för flickan som älskade att simma. Ellen ville hinna få ner orden som beskrev dessa upplevelser, innan mörkret tog över och sade till henne som det var: att Märta, ljuset, var borta. 

Ellens fingrar stannade till och hon tittade upp. Någon verkade ha satt sig ner, en bit bort från henne. Men där syntes ingen till. Det hade inte varit någon vid hennes sida på flera månader. Ellen satte tillbaka mobilen i jackfickan och hörde tydligt Märtas fniss. Ellen reste sig upp och fnisset byttes till en fråga:

”Mamma. Vart ska du?”

När Ellen försökte få fram ett svar så anade hon det där bekanta leendet från dottern. En lögn som utmanade verklighetens bitterhet, men flickan bleknade inte bort. Hon blev tydligare och bakom gestalten skimrade kvällens sista färgspektra. 

De senaste månaderna, fyllda med en enda malande tanke; att vara den enda varelsen kvar på denna planet, hade gjort Ellen tyst.

”Varför går du iväg?” Märtas röst lät besviken.

Flickan såg så äkta ut. Ellen visste att hon borde gå, men det enda hon ville var att få krama om dottern där på stranden. Ellen undrade inte ens om det var möjligt. Hon önskade bara att kramen fick hända, om så bara för en kort stund. 

”Vart ska vi?”, frågade hon gestalten. Hennes dotter.

Märta tittade forskande på Ellen. Nöjd över sin mammas ord sträckte hon ut sin hand. 

”Vidare. Du ska vidare.”, uppmanade flickan illmarigt.

Grön signal

Hon står framför terminalens fönster i väntan på incheckning. På andra sidan glasrutan pekar ett flygplans spetsiga nos mot henne. Väskorna kastas huller om buller upp på transportbandet, som med maklig takt matar in bagaget i flygplanets lastutrymme. Bredvid henne växlar besättningen några ord med trafikassistenterna innan de kliver ombord. Femton minuter till, sedan är det dags för passagerarna. 

Hon stöder sig på kryckorna. Amputerade ett ben och har nu tre. Hon ser piloterna skymta till i förarkabinen. I en nödsituation behöver piloterna båda händerna för att manövrera planet. Precis vad som också krävs av henne för att styra sina tre ben. 

Det enorma planet väcker minnena.
Okontrollerad. Rädd. Begränsad. Mitt i turbulensen som skakade om. Precis allt. 
Omgiven av oroliga mitt i olyckan. 
Spontant hade hon gjort sig redo, trots att hon inte var det, och krupit in.
I sin egen cockpit.
Det röda alarmljuset svepte över sidorna med instruktioner.
Ta tag i styrspaken. 
Gira åt det håll du vill bege dig.
Planera för landning. 
Fäll ut vingklaffarna. Landningsstället. 
Bromsa för fullt när marken kommer rusande mot dig.

Hon plockar fram sitt boarding card och signalen lyser grönt. En av de som först får kliva på planet. Prioriterad kö. Främsta raden med mer utrymme. 

Självhjälpsböcker var inte till någon hjälp alls när allt kolliderat. Hon skrev sin egen manual för att återfå kontrollen. Lyssnade inåt, på en svag signal som stadigt ökade i frekvens. 

Väck uppmärksamheten. 
Ta in allt. Nyfiket.
Dölj ingenting. 
Blunda aldrig.

Ombordstigningen är i full gång när ett meddelande går ut i kabinen. De fyller på bränsle säger rösten, alla måste vänta med att spänna fast säkerhetsbältet. I fall planet snabbt skulle behöva utrymmas.

Hon försäkrar sig om att kryckorna är lätta att komma åt.

Stärkt och sänkt

Du såg på mig. Bjöd in till att sätta mig mitt emot dig, innan du skulle tala inför publiken. Vi pratade. Med varandra. Om varandra. Du tyckte också om att resa till nya platser. Du hade också svårt att lämna ut dig i relationer. På grund av dåliga erfarenheter.

Din yrkesroll hade inneburit att leta efter gärningsmän i ett totalt avspärrat och ödelagt centrum. Söka igenom en affärs underklädesavdelning efter förövare som kunde ha gömt sig. Som skulle kunna skada och döda. Dig och andra.

Vi hade båda hanterat hot. Något gemensamt, igen.

Jag hade, i mina underkläder, blivit intvingad i en dusch av de som kallade sig mina vänner. Stelfrusen, av det iskalla vattnet och en naturlig reaktion på en övermäktig situation. För att inte göra den värre. För att kanske överleva.

Stärkt av känslan att ha klarat sig. Tagit sig igenom. 
Sänkt av känslan att inte riktigt kunna lita på andra.

Din vilja att söka gemensamma nämnare mellan oss, att spontant bekräfta det vi hittade. Var det början på ett samarbete, eller långt ifrån verkligheten? En spirande relation, eller ingenting alls?

Efteråt. Ditt tysta avstånd får mig att krasst nedgradera hoppet.

Korridoren

Korridoren är lång, nästan oändlig. Dörrarna ser exakt likadana ut. Ljust gråa.
Vänster. Höger. 
Rasmus går vidare. Hör sina steg, och anar röster från några av rummen som passerar förbi, när han fortsätter framåt.
Till sist sätter sig Rasmus ned i den stelt obekväma soffan vid korridorens slut. Betraktar dörren framför sig. Gestalter rör sig bakom det frostade glaset.

I receptionen hade de mött honom med leenden. 
”De är precis klara, fortsätt i korridoren bakom dig. Dörren längst bort.”

Det hade pågått i timmar vid det här laget. I samma minut som meddelandet: ”Allt gick som planerat” ljöd till i hans ficka begav han sig dit igen. Beredd. 
Det var de vackraste ord som någonsin studsat upp i Rasmus mobil.

Bakom dörren närmar sig en gestalt som tydliggörs från frosten när den drar i snöret och dörren öppnas.
Där ligger hon; Stina, hans Sankt Bernhard som precis har opererats för tarmvred. Hennes andning är lugn och regelbunden.
”Narkosen verkar fortfarande ett tag”, upplyser skötaren som skjuter den rostfria bårvagnen framför sig. ”Hon får ligga på uppvakningen i några timmar, innan det är dags att åka hem.”

Åke sov

Den förinspelade rösten spelas automatiskt upp i tunnelbanevagnen:
”Nästa Åkeshov.” 
Tåget närmar sig stationen. Saktar in.
”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av”, fortsätter rösten.
Dörrarna öppnas. Flickan ändrar sin sittställning, tittar på människorna som kliver på.
”Mamma, när man går in i tåget, vad ska man tänka på då?”  

Inget svar. Flickan börjar spana efter nya saker att upptäcka. Studerar perrongen. Läser noggrant bokstav efter bokstav på skylten precis utanför vagnen.
”Mamma.”
Kvinnan bredvid flickan sitter försjunken i skenet från sin mobil. Ännu inget svar.
”Mamma. Jag trodde det hette: Åke sov.”
Flickan ler. Fortfarande inget svar från mamman.

Dörrarna stängs. Tåget börjar röra på sig. Flickan trycker sitt ansikte mot fönsterrutan. Hennes huvud och blick rör sig allt snabbare när tåget accelererar. Mamman stryker förstrött sin hand längs dotterns arm. Fortfarande med allt fokus på mobilen.

Bakom sig lämnar de Åke. Han fortsätter sova. Djupt.