Promenaden 

De två var ute på sin morgonrunda; den fyrbenta i sällskap med den tvåbenta. Vädret fick bestämma om det skulle bli en kortare tur eller en längre utflykt, men promenaden blev alltid av. Denna morgon var elsparkcyklarna det som vittnade om vad som hänt under den sena gårdagskvällen och natten. Längs deras inplanerade rutt, i olika färger för olika företag, fanns maskinerna. Ställda och slängda huller om buller på gångvägar och cykelbanor. Invasionen hade skett snabbt. För några månader sedan fanns inte dessa i stadsmiljön. Nu syntes de överallt.

Hunden lyfte högt på ena bakbenet och markerade tydligt på en av alla dessa elsparkcyklar som låg där på trottoaren. Just denna blinkade rött, som om den kämpade för att kunna ta ut det sista ur batteriet. Andra elsparkcyklar var helt slocknade och förbrukade. De kasserades av företagen. Nya köptes in och slängdes då batteriet hade förbrukat sin livslängd. 

De fortsatte sin stadsvandring, anpassade stegen efter varandra och korsade sig fram längs de blockerade trottoarerna. Plötsligt stannade hunden till och tryckte sin nos mot en intressant doft. Matte gjorde också stopp. Bredvid dem lutade sig en annan morgonpigg människa ned och betraktade hunden.
”Får man hälsa?” frågade han omtänksamt.
Hunden började försiktigt nosa på mannens hand. Den luktade kaffe och tvål.
”Visst är det en bullterrier? De kan bli rätt ilskna, eller hur?”
”Just den här hunden är glad, men en aning blyg.”
”Vad heter den?”
”Dover.”

Svansen började vifta när bullterriern hörde det ordet och huvudet riktades åt mattes håll. Vad ska hända nu? Vad vill matte? Dover var förväntansfull. Får jag mat?

Mannen kliade bullterriern bakom ena örat, reste sig sedan hastigt upp och, som alla andra dagar, skyndade vidare till sitt jobb. 

Dovers förra husse hade lämnat honom i ett skogsområde. Efter att helt själv strövat omkring under natten, stod en man i mörkblå uniform plötsligt på stigen och hukade sig ner. Den lugna rösten hade fått Dover att känna sig trygg när han gick kopplad vid mannens sida, hoppade förväntansfullt in i bilen som luktade desinfektionsmedel, och åkte med till hundstallet.

Första mötet med matte hade också varit en gemensam promenad, längs en stig vid hundstallet. De hade förstått varandra direkt, så omplaceringen skedde snabbt efter att en sista veterinärkontroll var genomförd och hundförsäkring hade tecknats. Beslutet väl genomtänkt; nu var det deras liv tillsammans som gällde. Bullterriern hade nyfiket registrerat att matte alltid lät glad när hundstallet ringde upp för att höra hur det gick för de båda. Då brukade han gå fram till matte och vifta på svansen.

Denna dag fortsatte de promenaden med att svänga in på närmaste tvärgata. Längs detta stråk hade skåpbilarna precis varit förbi och ställt ut rader med nyladdade elsparkcyklar. Bredvid gångtrafikanterna började cykeltrafiken ta fart på riktigt. Bullterriern backade instinktivt från alla de jobbjäktande varelserna som svepte förbi. Mitt i all hets råkade han knuffa till några elsparkcyklar − som en efter en föll ner mot cykelbanan.

”Flytta på er!” 
En barsk stämma försökte kryssa sig fram på cykeln genom labyrinten av maskiner.
”Det var inte jag, det var hunden.”, förklarade matte. Försökte i alla fall.
”Säkert!”, skrek den senaste i raden av stressade människor, medan hon och Dover såg cyklisternas ryggar försvinna där i trafikvimlet.

Matte suckade. Bullterriern strosade vidare, varken arg eller less. Bara nöjd.

Affärsflickan

Doften av nybakat fyller hela farmors kök när jag springer in dit. Nyvaken och rufsig i håret sätter jag mig vid matbordet och farmor ger mig en varm brödskiva. Smöret smälter på den, och mjölken känns extra sval mot dess värme. 

Efter borstat genom håret och med smörgåsar i magen så följer jag med farfar och pappa ner till sjön, bryggan och båten. Längs med stigen dit stannar vi upp och gräver fram maskar till mig. De släpper jag ned i en glasburk fylld med jord och skruvar sedan på metallocket, med sina lufthål som jag gjort med hjälp av hammare och spik. 

På med den orangea flytvästen och väl i båten så får jag ett eget metspö. Mitt ute på det öppna vattnet så hjälper farfar mig att trä på en mask genom kroken medan pappa börjar dra in och vittja mjärdarna. Fiskarna hälls ned i plasthinkar.

Väl tillbaka på land så är farmor beredd. Som alltid. Fisken halstras där ute på gården tills de blir sotsvarta utanpå och kritvita inuti. 

Efter pysslet med att peta bort alla små mjuka fiskben så dukas efterrätten fram: jordgubbar med vaniljglass och grädde. Till det; en helt egen glasflaska med sockerdricka som bubblar då den hälls upp i glaset. Förut har jag och lillasyster fått delat på en flaska, och drycken hade noggrant mätts lika mellan de två glasen. Men nu är hela flaskan bara min. 

Jag är lika många år som fingrarna på min ena hand. Plus tummen på nästa hand.

Där i båten hade en stor abborre fastnat på kroken i metspöet jag höll i. Det ryckte till och pappa hjälpte mig att dra in fisken över båtens reling. Nu ligger fisken i en plastbunke på farstubron och grannen som precis kommit över betraktar den och vänder sig till mig.

”En fin en abborre du fått på kroken.” 

Han vill köpa fisken av mig och räcker fram sin näve. Där i ligger det några slantar. Jag tittar noga på mynten, och sedan på honom.

”Då får du bara stjärtfenan”, svarar jag. Snabbt och självklart.

”Du vet verkligen hur man gör affärer”, skrattar mannen och drar upp sin plånbok från ena bakfickan på sina byxor. Bläddrar fram några sedlar och ger mig dem. 

Jag vinkar adjö till abborren och farbrodern, då han traskar bort längs gårdens grusgång efter att ha skrattat färdigt med farmor och farfar. Hans spår är alldeles bredvid renarnas. De som under de första morgontimmarna passerar gården, på väg mot sina betesmarker.

Granskar sedlarna i min hand. Vänder och vrider på dem. Lyfter upp dem mot solen.

En kanin. Jag ska köpa en kanin med mjuk päls och stora öron, bestämmer jag mig för, och en stor bur som den ska bo i.

Yra

”Här har du”, skrattar kocken och ger hunden en kycklingbit. Yra sväljer den snabbt och studerar noggrant hur kocken fortsätter förberedelserna med kvällens mat. Hon sitter hoppfullt kvar och väntar på mer.

Yra saknar sin husse Joar, han som alltid fanns där i baren tillsammans med henne. Joar bara försvann en dag. Yra letar fortfarande, men i baren finns inte längre några luktspår kvar efter honom. Yra kan inte med husses syster Signe; hon som pliktskyldigt tog på sig ansvaret för hunden efter broderns bortgång. 

Signe tillbringar dagarna mellan lukrativa renoveringar av bostäder och sitt nya ansvar: sin lillebrors bar. Yra fick bara lov att följa med systern till en början, men tikens känsliga nos kunde inte med lukterna av målarfärg och fernissa i de där rummen. Demonstrativt brukade Yra nysa högljutt och lägga sig vid ytterdörren. Tillslut tröttnade Signe på att ta med sig henne, så Yra tillbringar numera sin tid i baren. Nöjd går hon sin runda och lägger lukterna från lokalernas alla skrymslen i sitt minne. Dofterna från den stekta maten, som virvlar runt i köket, är där hon alltid stannar till en extra stund.

”Hej Pietro!”, ropar kocken när bartendern slänger upp dörren och grinar till, svär på sin barndoms italienska och greppar tag om sitt ständigt bråkande knä. Oron för hur länge han kan fortsätta som bartender har eskalerat i takt med smärtan, och den minskande effekten från receptbelagda mediciner.

”Hej på dig också, Linus”, muttrar Pietro och suckar högljutt då han loggar in i barens kassasystem. 

Yra lufsar vidare. Tittar ut mot gården då hon passerar lokalens höga fönster. Där spatserar en skata omkring på ett av uteserveringens bord. 

Miriam viftar bryskt bort skatan innan hon stampar in i baren och klappar Yra, som hälsar henne välkommen med viftande svans. Miriam börjar dagens pass med att starta igång diskmaskinen och sortera bland staplarna av plastbackar.

Någon saknas fortfarande. Yra letar vidare.

Hon upptäcker lukten av blod och urin, som kommer från källarens VIP-rum. Där nere är det nu helt tyst, till skillnad från natten som passerat. Yra hade hört allt mer högljudda samtal, från just det rummet under småtimmarna. 

Hon knuffar upp dörren med sin nos.

I en av fåtöljerna, som gjorda för många och långa samtal, sitter servitrisen Jasmila nedsjunken och inte längre kontaktbar. Vid hennes fötter ligger ett urdrucket cocktailglas. Jasmila var skicklig i sitt yrke, uppskattad av stamkunderna, och med ett tydligt sikte på att en dag ha samma position som Pietro.

Yra buffar på Jasmila och sedan på cocktailglaset. Ryggar tillbaka när hennes nos tar in den kemiska doften. Hon börjar skälla. Högre och högre.

Kocken släpper allt, rusar mot trappan. Miriam följer efter honom. Kvar står bartendern och betraktar dörrvakten Kari som kliver in med sina bastanta steg. Sedan Joar gick bort har hon blivit allt mer vaksam och bestämd. Kari vill att baren ska kännas trygg, och Signe är inte alls lika självklar som ledare för denna bar. Det är, kommer alltid att vara, Joars livsverk.

”Här händer det saker direkt jag kliver på passet. Vad pågår där nere?”, undrar Kari.

”Ingen aning”, svarar Pietro snabbt.

Kari ger honom en granskande blick innan hon vänder sina steg mot trappan, där rösterna och hundskallen blir allt mer upprörda.

Att fly

Spänner fast säkerhetsbältet medan planet backas ut till startbanan. Har i all hast bokat denna flygresa, och ett rum på första bästa hotell som dök upp i söklistan. Min tjänst avslutades i förtid. En omorganisation gjorde mig överflödig, precis när gnistan var tillbaka och jag kände mig redo − efter en lång sjukhusvistelse. Nu vill jag bara bort.

Trycks mot stolen då planet lyfter. Paniken kommer och jag är tillbaka i rummet där jag ligger i en säng, kopplad till monitorer med kanyler och slangar. Mina ögon kämpar för att kunna urskilja något i den sterila belysningen. Känner torrheten i munnen. Hör suset i öronen. Är mest av allt förvirrad. Ligger där och letar efter något att klamra fast vid. Tänka kan jag. Och minnen finns kvar, allteftersom dyker det upp fler och fler. Armarna kan jag lyfta på − med hjälp av djupa andetag. Fötterna går att vicka på. Rösten är rosslig, men den fungerar i alla fall. 

Har inget jobb längre, men fått tillåtelse att fortsätta leva. Ett tag till.

Ser Elias där han sitter några stolsrader längre fram i flygplanet. Han ser äldre ut idag, men hans karisma strålar fortfarande med samma intensitet. Observerade i sociala media flödet att han numera bor i staden där detta plan ska landa om några timmar. Det har passerat decennier sedan vi sist pratade med varandra. Kommer ihåg hur jag hasplade ur mig precis vad jag kände, hans rejäla leende och varma kram − men kan inte längre skilja på vad som hände mellan oss på riktigt och vad som mitt minne grumlat till och förskönat längs med åren.

Lossar säkerhetsbältet då skylten har slocknat. Reser mig upp och håller i ryggstöden då jag balanserar mig framåt, steg för steg. Planet kränger till i en luftgrop och rösten i kabinens högtalare blir allvarlig eftersom allt fortsätter att skaka. Den uppmanar oss alla att sätta oss ner på våra platser och spänna fast bältet ordentligt. Storm och åska är på väg, rakt mot planet. Motvilligt backar jag bakåt medan blixtarna blir allt mer intensiva, där ute längs vingspetsarna. 

Fastspänd, mitt i motorernas dova brus, slungas jag mot den ovala rutan när planet kränger åt sidan och dyker nedåt.

Det här går inte att fly ifrån.

Minnen från mormor 

Hunden bökade in sin nos under Eddas hand där hon satt framför datorskärmen. Det var dags för deras dagliga promenad. Kolla till hönsen. Utfodra fåren.

Edda reste sig från datorn. Intresset för historia hade börjat då hennes mormor berättade om sin barndom. Det var ett tag sedan mormodern dog. Edda var nu själv lika gråhårig som henne.

Längs med promenadstråket syntes skyskraporna längs horisonten. Gröna klossar där folk jobbat, bott trångt, shoppat, druckit och ätit. Skrikit och skrattat. Mormoderns samtal med Edda hade varit fyllda med detaljerade beskrivningar om den tiden. Då, innan växtligheten tog över staden.

Hunden var några steg före Edda. Väl framme i hagen kom fåren fram i en klunga och ville ha mat när de såg hinkarna hon bar på. Edda betraktade grannens vindsnurror medan fåren åt. Alla levde nära naturen. El fick Edda från solpanelerna på hustaket, och rotfrukter och kryddväxter växte i hennes trädgårdsland. 

Under senaste decennierna hade luftburna virus reducerats betydligt. Sådana som tidigare lätt spred sig mellan resenärerna i ett fullbokat flygplan, med följande trängsel på akutmottagningar efter långa helger och semestrar.

Edda förundrades över att allt verkligen gick att vända på, efter hon läst om livsvillkoren där i slutet av förra seklet. Småskaligheten, inriktad på naturens egna premisser, gav effekt. Hon levde med kalla vintrar och varma, fuktiga somrar.

Eddas hus var lagom för henne och hunden; det trygga sällskapet som höll koll på hennes får, de som gav mjölk, ull och nya kullar. Hönsen bidrog med ägg och kycklingar. Allt det kunde hon både använda själv och byta till sig andra varor med. Leveranserna skickades med drönare mellan gårdarna. I morse hade en förpackning med mango dunsat ned framför hennes ytterdörr. 

I den ödelagda stadskärnan odlades också användbara växter, både i och omkring skyskraporna. Plantorna frodades där, av koldioxiden i luften, och skapade syre när solen kikade fram. Edda anmälde sig regelbundet till arbetspass i centrum, var med och rensade upp mellan de skyhöga rektanglarna. Tog bort skadeplantor och skapade mer utrymme för nyttoväxterna. Under arbetspassen använde alla syrgasmasker för säkerhets skull. Det fanns fortfarande kvar partiklar i centrumets atmosfär som var direkt skadliga. Men de nivåerna sjönk när fler växter tog hand om luften, där bland allt förgånget.

Staden var alltid tyst medan sådant som gick att återvinna och skapa något nytt av samlades in bland byggnaderna. Det fanns inget trafikbrus, något hon läst om var ett stort problem inne i centrum innan allt vände, och vindsuset började höras mellan de gigantiska kolosserna.

Frakter tvärs över jordklotet var ersatta med lokal produktion. Samarbetet mellan alla dessa små grupper av människor hittade ständigt nya vägar. De internationella giganterna till företag, som Eddas mormor berättat för henne om, syntes knappt till längre. 

Hennes mormors minnen fick Edda bekräftade genom utbildningen i historia. Översvämningarna. Det överbelastade elnätet. De allt mer ohälsosamma partiklarna i luften som sökte sig in i folks lungor och fäste sig där. Smittorna som snabbt frodades, tvärs över planeten. Folk lämnade till slut urbana centrum och påbörjade den självklarhet som hon nu levde i.

Ett tag jobbade Eddas mormor i en av skyskraporna. Hon såg alla uppkopplade människor jäkta förbi, försvinna in i hissarna, upp till korridorerna där kontorsdörrar öppnades och stängdes. 

”Förr syntes havet från den här staden”, berättade Eddas mormor en av de sista gångerna de träffades. ”De gamla berättade det för mig, när jag själv var barn. Men nu skymmer skyskraporna den utsikten.”

Edda betraktade de geometriska silhuetterna då hon och hunden vandrade hem igen. Hon såg fram emot mangoskivorna som väntade på henne i köket. Hunden längtade efter en skål med vatten och att sedan få slumra till på soffan.

Gungan

Dagen börjar. Först som ljusa skrevor i nattens täcke, där solstrålarna lyfter från horisonten. Sedan seglar morgonen snabbt iväg, och molnen följer med på resan.

Tidig eftermiddag. Flickan är förväntansfull där hon går bredvid sin farmor. Några meter längre fram går mamma, pappa och lillebror sitter i sin vagn. 
Hon och farmor. I dag har de båda på sig klänning. Modellerna är olika, men tyget detsamma. Farmor har sytt dem omsorgsfullt.

Flickan får syn på mig när jag närmar mig dem.
”Hej!”, utbrister hon spontant och vinkar till mig. ”Jag ska till lekparken.”
”Hej!”, svarar jag. ”Vilka fina klänningar ni har.”
Ett leende glimtar till hos farmor.
”Hej då!”, ropar flickan till mig medan hon hoppar några steg framåt.

Dagens kvarvarande timmar rullar på i en ångande fart, som hela tiden accelererar. Kvällen blir en inbromsning, med funderingar och oroliga aningar. Den blå färgen mörknar där ute. Eftermiddagsregnet växlar över till nattsnö.

En lykta lyser upp gråa gatstenar. På dem ser de smälta snöflingorna ut som tårar. Ett flygplan dundrar mot stjärnorna.

Kan inte mer än vänta. Lyssna på klockan som tickar vidare. 

Sömnen anländer till slut. Den slungar mig allt högre upp, närmare och närmare flygplanen. Till slut släpper jag taget från gungans kedjor och kastas, med en pirrande mage, in i en värld befolkad av minnesspöken. Klänningen är trasig och nedblodad. Jag morrar åt skuggorna, som harklar sig och vrålar ut sina svar. 

Paradplatsen

Museets stumma marmortrappor säger strängt åt dig att ta hissen i stället. Du ska alldeles snart få vara med om något mäktigt. Kliva bort från en jämngrå vardag, och i stället vandra genom rum efter rum som bjuder på fler och fler konstverk. Allt hängt efter tema, teknik och kronologi.

Din syster hade sett dina blåa läppar, hört dina snabba, ytliga andetag och känt på ditt svullna knä. Hon ringde upp kommunen och de agerade snabbt. Du hade tur och blev tilldelad en personlig assistent som förstod dina behov. 

Arm i arm med assistenten kliver du in i den största salen. Assistenten berättar var du befinner dig. Vad ni båda ser. De filterförsedda takfönstren släpper in ett behagligt ljus. Parkettgolvet knakar till och skulpturerna iakttar dig. Du känner deras blickar.

Porträttet hänger där, på paradplats. Assistenten beskriver konstverket för dig. Åldern har visserligen tagit det mesta av synen ifrån dig, men du minns porträttets penseldrag utantill. 

Det är din mormor som hänger där framför er på museet. Konstnären var det allra nyaste inom kulturvärlden och din mormor var trendkänslig, så hon hade skyndat sig att boka upp honom för uppdraget; stort skulle porträttet vara.

Under din barndom hade konstverket hängt i salongen hemma hos din mormor. Då fanns inget svullet knä, det var lätt att andas och din syn var skarp. Och hemma hos mormor stod höga piedestaler med växter i dekorativa ytterkrukor, på var sida om porträttmålningen. Här är salen möblerad med en svart flygel, avsedd för vernissager och andra högtidliga sammankomster.

Efter dina morföräldrars bortgång sålde dina släktingar allt på auktion. Och nu hängde konstverket på museum, signerat av en av de mest omtalade i landets konsthistoria.

I hissen på väg ner så blir din andning tyngre, men ditt sinne lättare. Ni har äntligen fått önska varandra lycka till på era resor. Du och din mormor.

Ses på bron

Ut från pendeltåget, tvärs genom centralstationens morgonrusning, förbi Kölns enorma landmärke: katedralen och så Hohenzollern-bron. Martina promenerar över floden Rhen, på väg till jobbet och morgonens första mugg med te. På hennes vänstra sida är järnvägsspåren och ett räcke översållat med hänglås, de flesta försedda med handtextade namn. En man i keps och mörkgrå jacka saktar ned vid hennes sida.
”Ursäkta, vi känner väl inte riktigt varandra. Men visst gick vi tillsammans på universitetet?”
Martina möter hans blick. Den verkar glad över att se henne.
”Ja, jag känner igen dig också.”
De börjar gå i samma takt där på bron. Han skrattar till. Hon minns. Föreläsningarna. Tentorna.
”Jag flyttade hit för studierna, delade en trång lägenhet med dåvarande flickvän”, fortsätter han. 
Martina påminner honom om sista gången de sågs där på universitetet. Han skulle spela in egna låtar, i en studio. En present till den flickvännen. 
Mannen brister ut i ett nytt skratt.
”Jadå, det minns jag. Tyvärr.”
”Jag jobbar numera i IT-branschen; projektledare”, berättar hon.
Han plockar upp sin smarta telefon. Den senaste modellen.
”Leksak”, ler han och lägger in hennes namn och mobilnummer. Stoppar sedan ner handen i sin väska och plockar upp ett visitkort. 
”Skicka gärna några rader”, ropar han då de svänger av åt varsitt håll precis efter bron.

Lyssnar den flickvännen fortfarande på låtarna han skapade? En flyktig tanke hos Martina. Och så kommer nästa: ser han en fortsättning på dagens möte? 
Hon studerar visitkortet: ”Business developer”. Internationellt företag, med kontor även i London och Cannes.
Att träffas så där av en slump. Eller var det verkligen det? Martina skickar i alla fall en rad till honom senare på kvällen: Ska vi ses över varsitt glas vin? 
Följande dagar plingar nya meddelanden till. Men de känns alla så fel. Fel person, fel innehåll. Det är då telefonen ringer på jobbet. Samtal från receptionen.
”Jag har ett paket till dig. Vilken våning sitter du på? 
Tanken åker rakt ner i magen innan Martina ens hinner stoppa den: Han vet ju bara var jag jobbar, inte var jag bor. Hennes kinder blir varma. 
När paketet kommer fram ser hon redan på kartongen vad det är: Hörlurarna hon beställt.

En helt vanlig morgonpromenad över bron, och av en slump träffade de på varandra. Ingenting annat. Ingenting mer. Men hon kan inte låta bli det: Att hålla utkik efter kepsen och den mörkgråa jackan. Martina sträcker en aning på sig varje gång någon passerar förbi på pendeltåget, inne i centralstationen, där på bron. 

Regnet har precis avtagit och så står han plötsligt bara där. På bron. De kramas, lika glada som förra gången de möttes. Martina undrar hur det är med honom. Han frågar vad hon jobbar med. Samma svar igen.
”Jaa, så var det”, säger han med en gest av att samla in hennes ord till sig med sina armar.
På hans vänstra hand glimmar guldringen till. 
Själv har han bytt arbetsplats. Satsar på att expandera ett lokalt företag, med ambitioner att bli internationella.
”Vi ses väl igen om något år eller så”, avslutar han.
Martina låter bli svaret. Att det inte behöver gå ett år mellan gångerna de träffas.
”Ja, vi gör nog det”, ler hon istället och fortsätter till pendeltåget. 

Längs med bron passerar hon dem. Hänglåsen. De blir fler och fler för varje dag. Det måste ligga tonvis med nycklar under bron, tänker Martina. Nycklar som slängs ned i vattnet när låset är fast förankrat.

Fjälljätten

I skymningen sitter jag vid fönstret och väntar på honom. Jätten. Vet att han ska komma klivande över fjället. Har alltid sett det inom mig. 

Ladusvalorna svirrar där ute. Deras kluvna stjärtfjädrar syns tydligt mot skyn. Buketten som jag nyss plockat står i en tillbringare på bordet. Blommorna dricker makligt av gårdsbrunnens svala vatten. Betraktar växternas kronblad, pistiller och alla nyanser av grönt, men har hela tiden fjället i ögonvrån.

Renarna var avvaktande där de stod spridda över ängen. De iakttog mig med en blick lika blank och svart som brunnen på gården medan jag plockade händerna fulla av blommor. Mitt klorinblekta nattlinne var lika vitt mot ängens grönska som prästkragarna jag höll i min famn. Innan jag gick in vände jag mig om för att säga hej då till renarna. De slängde ut med sina bakben då de raskt strövade vidare mot fjället och laven. Där myggen inte besvärar lika mycket. Där det blåser. 

Jag väntar och ryser till under bomullstyget. Storlommens ödsliga röst hörs utanför. Genom det åldrade fönsterglaset skymtar tjärnen fram mellan de ljusa björkstammarna. Jag kryper ihop i stolen. Storlommen varnar. 

Jätten skulle trampa sönder mig när han kliver förbi. Han skulle inte ens se stugan innan det var för sent. Precis som jag trampade rakt på jordgetingarnas bo under den stora hängbjörken på gården. Pyttelitet runt hål i den mjuka, finkorniga, sandiga marken. Mer än så är jag inte. Inte för en fjälljätte.

Längs spåren

Oscars gråsprängda hår är uppsatt i en knut. Klädd i figursydda byxor och kavaj, med glasögon i klassiskt snitt och prydligt vaxad mustasch, drar han sin stora hjulförsedda väska längs centralstationens avlånga hall. Framme vid automaterna skriver han ut sin biljett och kollar informationen på stationens displayer.

Visningen av senaste kollektionen här i Köpenhamn hade gått över förväntan. Mycket applåder. Efteråt, bland brickorna med champagneglas och snittar, skymtade någon förbi. En person Oscar känt förut. Eller någon som liknade den mannen. Efter en lång tid med smekningar och skrik kom separationen. Ingen av dem orkade längre. Att mannen, så här flera år efteråt, stått där på visningen; var det en slump? Ville han återuppta kontakten? Fortsätta kontrollera relationen? Eller var det bara ett hjärnspöke? Önsketänkande? Mannen var hur som helst försvunnen innan de ens hunnit prata med varandra där i minglet.

Fortfarande kvar i tankar och minnen fortsätter Oscar framåt på centralstationen, bland butiker i små, låga lådor. Hamburgare, apotek, pizza, skomakare, blommor, kiosker och växlingskontor tätt samlade. Han lyckas väja abrupt för ambulanspersonal med bår som rutinerat tar hissen ner till perrongerna.

Oscars smala, höga klackar ger ifrån sig ekon som studsar mellan de röda tegelväggarna och nitade järnbalkarna. Ljudet ackompanjeras av ett hudskall, hela vägen upp till det inglasade taket. En doft av uppvärmda baguetter sprids i hallen. Hans ena hand, med klanderfritt målade naglar, greppar om axelremsväskan som ligger mot höften. 

Resenärerna, de flesta med stora lockförsedda kaffemuggar i ena handen, tar sig målmedvetet ner till plattformarna. Några nyanlända stannar upp, i myllret av förbipasserande människor och resväskor, och vecklar ut sin karta över centrala Köpenhamn. Praktisk sak, fortfarande i bruk, konstaterar Oscar för sig själv. 

Mitt i allt detta strövar duvorna omkring, likt renhållare plockar de upp skräp från golvplattornas mönster av cirklar, kvadrater och trianglar. Då och då flaxar de iväg för att smidigt ta sig fram genom den långa hallen och väjer för flaggorna som hänger längs med stationens sidor.

Oscar passerar de få sittplatser som finns till för de som väntar. Några träbänkar mellan rulltrapporna. Nere på perrongen står några barn med sina nallar och väskor tätt mot kroppen. Hej då och Välkommen. Kramar utbyts från resenärer som anländer och ger sig av.

Ambulanspersonalen rusar snabbt förbi igen, nu med en äldre man inlindad i filt och fastspänd på båren. Själv lyfter Oscar upp sin tunga väska i tåget som snart ska avgå. Andra passagerare trycker sig artigt mot sittplatserna för de som vill passera längs mittgången. Dörrarna stängs och tåget börjar lugnt röra på sig. Där till vänster är hans nummer. Bredvid en äldre kvinna.

”Så det här är min plats”, ler han mot henne.
”Ser du väl. Stolen är ju tom.”
Hennes ton är kort. 
”Jag tänkte … om du kanske väntade på någon.”
”Varför skulle jag det?”
”Många reser ju tillsammans.”
”Inte jag. Inte denna gång.”
Oscar trycker in sin väska i utrymmet bakom deras platser.
”Brukar du resa ofta?”, fortsätter han, vänligt nyfiken på sin medresenär.
”Förut ja. Men inte nu.”
”Ska du långt?”
”Nog pratat. Osynliga mannen åker alltid tåg. Och lyssnar på mig.”
Oscar sätter sig tillrätta och möter hennes blick.
”Jag vet precis hur det känns. Han följer efter mig också.”