Efter bubblet

På väg hem, med ett nostalgiskt leende som stannat kvar. Hon betraktar speglingen av det i pendeltågets fönster. Utanför är det disigt. Mörkret har nyss börjat lägga sig. Lindas tankar är fortfarande kvar hos den vänliga kvinnan hon besökte under sitt arbetspass inom hemtjänsten. 

Den äldre damen insisterade på att få visa Linda runt i sitt hem efter att de färdigfikat.

”Vi måste ju lära känna varandra”, uppmanade hon med förväntan i rösten.

I vardagsrummet stod inramade bilder uppställda på byrån. Porträttfoto på sonen i förskoleåldern och bakom det var fotot som fick Linda att reagera. Sonen var äldre, i sena tonåren. Hans hår långt, permanentat. Kroppens poserande, minen i ansiktet, allt noga utstuderat framför kameran i en studio. Promotion inför den kommande turnén. Första skivan hade precis släppts och direkt klättrat högst upp på listorna. 

”Jaa”, skrattar kvinnan, ”jag minns den tiden. Såg till att pojkarna fick mat i sig där i replokalen. De tänkte ju inte på annat än den där musiken.”
Hon pausar och letar efter orden, de som ett efter ett har börjat försvinna, hittar några av dem och fortsätter: 

”Nuförtiden ses vi inte så ofta. Han bor på andra sidan jordklotet.”

Fotot som Linda betraktar öppnar upp hennes tonår. Den upptrissade stämningen. Hon och hundratals andra flickor står i kö för att få sin autograf från den avgudade idolen. Kanske en kram. Linda tar mod till sig och frågar efter en kyss. Efter att ha fått vara så nära honom spontanforsar tårarna nedför hennes kinder. Hennes mage bubblar.

Från olika platser i pendeltåget ljuder de smarta telefonerna. En konstant ström av samtal som påbörjas och avslutas. Perrongerna avlöser varandra. Tåget rycker till och går sakta igång för att sedan öka farten. Passerar förbi några villaområden. En äng med några rådjur som betar i skydd av skogsbrynet. Vagnen skakar till i rälsens skarvar och Lindas minnen hoppar framåt.

Hon och en kompis träffas efter jobbet, står i en bar. Småpratar och skrattar om vartannat. En man som de båda direkt känner igen, även utan sitt permanentade hårsvall, kliver resolut fram till dem. Tar för givet att de vet vem han är. Så som brudar alltid gjort. Han trycker sig mot Lindas ben. Väser rutinerat fram orden.

”Tjena tjejer.”

Linda tar ett steg bort från honom. Hennes kompis betraktar mannen med en förundrad blick och Linda kompletterar med ord.

”Ville du något?”, svarar hon och ser honom rakt i ögonen. 

Linda granskar speglingen i tågets fönster. Leendet är fortfarande kvar.