TVÅ SKIFTEN

Första skiftet

Skavfötters låg de i kökssoffan. Selina och lillasystern. På bordet fladdrade lågan från stearinljuset. Det här var nu deras hem; en dragig skrubb under taknocken i ett flerfamiljshus. Just efter deras föräldrar hastigt gått bort i lungsot hade husägaren, som känt deras far, förbarmat sig och låtit dem flytta in.

På andra sidan bordet stod den lilla vedspisen, som fortsatte sprida värme i rummet efter elden slocknat. Över den hängde raggsockor och linnen på en lina. Torra nästkommande morgon.

Flickorna hjälptes åt med att städa trapphuset. Det jobbet betalade för rummet. Selina hade också lyckats få en tjänst som extra hushållerska hos en järnvägschef. Något som gav de två systrarna kronor till mat. 

Mannen hittade dock alltid någon detalj att klaga på när Selina serverade. Gröten var för varm eller kall, äggen var för bruna, för stora eller för små, strömmingen på tok för salt. Tallrikarna var felplacerade på bordet. 

Efter åtskilliga snapsar kom också hans närgångna händer. Den ordinarie pigan i järnvägschefens hushåll skrattade då Selina berättade om hans sluddriga inviter.

”Håll dig på avstånd bara. Han är berusad, du är nykter och snabbare i vändningarna.”

Selina blåste ut ljuset och log tyst för att inte väcka lillasystern. Funderade på att sockra hans ägg i morgon. Eller varför inte servera gröten i tio äggkoppar, ställda i en prydlig rad.

Andra skiftet

Två bäddsoffor på varsin sida av ett runt bord, en kokplatta och mikrovågsugn. Det var vad som fanns i ettan som Tova och hennes kompis hyrde dyrt i andra hand. Men de hade landat i staden, med nätter fyllda av ljudet från utryckningsfordon. Bättre det än alla ombyggda Volvo som stod på rad vid busstationen i den bruksort de båda flyttat från. 

Tovas kompis jobbade extra på restaurang. Själv hade hon fått jobb som assistent på en byrå i de dyra kvarteren. Svarade i telefon, kokade kaffe, köpte fikabröd från det trendiga bageriet runt hörnet från jobbet. Såg till att allt stod ordnat i mötesrummen. Hon bokade också flygbiljetter åt företagets ägare.

”Mycket resor blir det” brukade han skratta och stryka Tova över ryggen när han gick förbi för att kolla avgångstiden. E-posten med biljetten öppnade han först på plats i boarding-kön.

Efter jobbet brukade de flesta på byrån samlas för att skvallra. En av männen i Tovas ålder, han som kämpade för att komma in i ledningsgruppen, satte sig alltid nära henne. Denna kväll hade han följt efter då hon gick mot toaletterna. Pressat henne mot väggen och tryckt in sitt knä mellan hennes ben.

”Om du ger mig ett Ja så kan jag se till att du avancerar på byrån. Blir projektledare med högre lön. Jag känner ägaren privat. Så; vad säger du?”

Hon knuffade sig ur hans grepp och begav sig hem. Kompisen jobbade sent, så ettan var tyst och mörk. Ljuset från mobilen speglades i Tovas ansikte då hon såg flödet på alla sociala medier. Kvinnor som ställde sig upp och sa ”Jag också.”

”Nej” ska fortsätta bli hennes svar till alla de som hör, men inte lyssnar.

Hon var inte längre ensam. Hade aldrig varit det.