Korridoren

Korridoren är lång, nästan oändlig. Dörrarna ser exakt likadana ut. Ljust gråa.
Vänster. Höger. 
Rasmus går vidare. Hör sina steg, och anar röster från några av rummen som passerar förbi, när han fortsätter framåt.
Till sist sätter sig Rasmus ned i den stelt obekväma soffan vid korridorens slut. Betraktar dörren framför sig. Gestalter rör sig bakom det frostade glaset.

I receptionen hade de mött honom med leenden. 
”De är precis klara, fortsätt i korridoren bakom dig. Dörren längst bort.”

Det hade pågått i timmar vid det här laget. I samma minut som meddelandet: ”Allt gick som planerat” ljöd till i hans ficka begav han sig dit igen. Beredd. 
Det var de vackraste ord som någonsin studsat upp i Rasmus mobil.

Bakom dörren närmar sig en gestalt som tydliggörs från frosten när den drar i snöret och dörren öppnas.
Där ligger hon; Stina, hans Sankt Bernhard som precis har opererats för tarmvred. Hennes andning är lugn och regelbunden.
”Narkosen verkar fortfarande ett tag”, upplyser skötaren som skjuter den rostfria bårvagnen framför sig. ”Hon får ligga på uppvakningen i några timmar, innan det är dags att åka hem.”