Stärkt och sänkt

Du såg på mig. Bjöd in till att sätta mig mitt emot dig, innan du skulle tala inför publiken. Vi pratade. Med varandra. Om varandra. Du tyckte också om att resa till nya platser. Du hade också svårt att lämna ut dig i relationer. På grund av dåliga erfarenheter.

Din yrkesroll hade inneburit att leta efter gärningsmän i ett totalt avspärrat och ödelagt centrum. Söka igenom en affärs underklädesavdelning efter förövare som kunde ha gömt sig. Som skulle kunna skada och döda. Dig och andra.

Vi hade båda hanterat hot. Något gemensamt, igen.

Jag hade, i mina underkläder, blivit intvingad i en dusch av de som kallade sig mina vänner. Stelfrusen, av det iskalla vattnet och en naturlig reaktion på en övermäktig situation. För att inte göra den värre. För att kanske överleva.

Stärkt av känslan att ha klarat sig. Tagit sig igenom. 
Sänkt av känslan att inte riktigt kunna lita på andra.

Din vilja att söka gemensamma nämnare mellan oss, att spontant bekräfta det vi hittade. Var det början på ett samarbete, eller långt ifrån verkligheten? En spirande relation, eller ingenting alls?

Efteråt. Ditt tysta avstånd får mig att krasst nedgradera hoppet.