Grön signal

Hon står framför terminalens fönster i väntan på incheckning. På andra sidan glasrutan pekar ett flygplans spetsiga nos mot henne. Väskorna kastas huller om buller upp på transportbandet, som med maklig takt matar in bagaget i flygplanets lastutrymme. Bredvid henne växlar besättningen några ord med trafikassistenterna innan de kliver ombord. Femton minuter till, sedan är det dags för passagerarna. 

Hon stöder sig på kryckorna. Amputerade ett ben och har nu tre. Hon ser piloterna skymta till i förarkabinen. I en nödsituation behöver piloterna båda händerna för att manövrera planet. Precis vad som också krävs av henne för att styra sina tre ben. 

Det enorma planet väcker minnena.
Okontrollerad. Rädd. Begränsad. Mitt i turbulensen som skakade om. Precis allt. 
Omgiven av oroliga mitt i olyckan. 
Spontant hade hon gjort sig redo, trots att hon inte var det, och krupit in.
I sin egen cockpit.
Det röda alarmljuset svepte över sidorna med instruktioner.
Ta tag i styrspaken. 
Gira åt det håll du vill bege dig.
Planera för landning. 
Fäll ut vingklaffarna. Landningsstället. 
Bromsa för fullt när marken kommer rusande mot dig.

Hon plockar fram sitt boarding card och signalen lyser grönt. En av de som först får kliva på planet. Prioriterad kö. Främsta raden med mer utrymme. 

Självhjälpsböcker var inte till någon hjälp alls när allt kolliderat. Hon skrev sin egen manual för att återfå kontrollen. Lyssnade inåt, på en svag signal som stadigt ökade i frekvens. 

Väck uppmärksamheten. 
Ta in allt. Nyfiket.
Dölj ingenting. 
Blunda aldrig.

Ombordstigningen är i full gång när ett meddelande går ut i kabinen. De fyller på bränsle säger rösten, alla måste vänta med att spänna fast säkerhetsbältet. I fall planet snabbt skulle behöva utrymmas.

Hon försäkrar sig om att kryckorna är lätta att komma åt.