På riktigt

Fiona slänger ifrån sig den fuktiga handduken. Kroppen är torr, underkläderna dras lätt över ben och armar. Sedan de synliga plaggen. Snart redo för roll, representation och granskning. Placerad i det fack där de yttre attributen fungerade som ett passerkort. 

”Varför gör jag detta”, tänker hon, ”alltid samma trista samtal mellan egoister. Ingen lyssnar, alla tävlar om att höras.”

Till sist på med ytterkläderna som stänger ute kyla, blåst och regn. Lagret som skalas av inomhus.

Hon längtar efter sin segelbåt. Att bege sig bort. Det är där hon hör hemma. Där allt är på riktigt. Väl ute på vattnet kommer barndomsminnet, alltid på styrbord sida. Lotsade henne framåt. Bästa vännen och hon som smyger in i vännens mammas sovrum. Den starkt lysande taklampan som de släcker. De små lamporna på var sida om den stora sängen räcker som ledljus. De är inte längre i en säng, i en lägenhet, i en miljonprogramsförort. De två är nu ombord på ett skepp mitt ute på öppet hav. Omkring dem sveper vindarna längs fartyget. Det stormar. Bästisen sätter sig i fören. Styr. Väjer för vågorna. Själv skopar Fiona upp vatten som sköljt in på däck. Kastar det ut över relingen. Tillslut mojnar det. Bästisens mamma kikar in genom dörren de stängt och tänder taklampan.

”Vill ni ha bullar?” 

Nästa kväll försöker hon och bästisen kliva ombord på skeppet igen, men det fortsätter bara att vara en säng. Men för Fiona har drömmen om en egen båt börjat.

Än en gång står hon nu framför åhörare, rutinerat leende i sin kostym och önskar sig bort, till sin fristad. Bara hon och havet. Fiona ser det så tydligt, mitt bland alla de andra kostymklädda; vågorna som gungar spegelblankt och tryggt eller dundrar massivt framåt med täta skumstrimmor. Båten. Hennes eget skyddsrum mot denna konstruerade värld. Alltid med bullar i pentryt.