När det svävar

Olga trycker sin näsa mot den enorma akvarierutan. Fiskarna simmar förbi och glänser. Det var fastställt att hon och hennes far skulle umgås varannan helg. Just denna lördag hade hon önskat att få besöka djurparken. De hade redan hunnit med att äta varsin varmkorv med mos och ketchup. Och till det hennes favoritdryck: bubblande sockerdricka. 

Här inne bland akvarierna är det tyst, och allt svävar.

Nästa rum. På andra sidan glaset, precis framför henne, dyker den upp. Grå och snabb sveper hajen förbi, rycker på sin stjärtfena och är sedan försvunnen långt inne i det djupblåa.

”Pappa. Hajen har flera rader av jättevassa tänder och den sjunker om den slutar simma.”
”Hur vet du det” svarar han spontant.

Olga tar sin pappas hand och de går vidare, ställer sig framför lika stora fönster som förut. Hon betraktar stenarna på akvariets botten och ljuset som strilar ned från ytan.
”Det är bara vatten. Kom nu.”, säger hennes far, ”Dags för mjukglass.”

Olga fortsätter att hålla i sin pappas hand, vänder sig om och får syn på uttern som kommit fram och simmar runt, runt i stora cirklar. Den stannar upp, vänder sig på rygg, och de betraktar varandra. Olga vinkar till uttern där hon går med stapplande baklängessteg. Hon tittar upp mot sin pappa när han puttar upp dörren framför dem med sin lediga hand. 

”Pappa, du sa inte hej till uttern” konstaterar hon när de båda riktar sina blickar mot glassbaren där ute på torget.