Grannen

Kvällen före hade Emily vänt blicken mot grannens dörr, samtidigt som hon vred om nyckeln i sin ytterdörr. Bakom hans fönster var det mörkt. Det hade gått några dagar sedan hon sist såg till honom. Han, som gick med händerna i jeansfickorna och huvudet nedsänkt, som rutinerat öppnade dörren till sin bil med inåtvänd blick, som inte verkade angelägen om att skapa kontakt med någon.

Just den här morgonen börjar, som alltid, med surfplattan placerad bredvid smörgåsarna och tekoppen på köksbordet. Emily stannar till vid en kort notis i nyhetsflödet. Ett grynigt mobilfoto visar en bil på ett bärgningsflak. Någon har kört över kajen mitt inne i stadens hamn. Texten konstaterar att en man hittats drunknad i bilen.

Dagen har hunnit tippa över mot sin slutdestination när hon ser honom närma sig. Emily har precis släppt ned soppåsen i tunnan ute på gården. Som vanligt är han klädd i vit t-shirt och svart stickad tröja. Kvällsljuset flödar och hon observerar en svag, men ändå förnimbar glans runt hans person och en antydan till leende i ena mungipan. Den här gången riktar han sin blick mot henne, där bakom sina runda glasögonbågar, och utbrister i ett lågmält ”Hej” när han passerar förbi. Hans röst låter avsevärt längre bort än de fåtal meter som skiljer dem åt. Emily svarar med ett hej och hinner ta några steg mot sin port innan hon instinktivt vänder sig om. 

Ingen bil på parkeringsplatsen. Inte en människa i närheten.