Det lite varmare blodet

Vissa val är eviga, precis som eterneller. Något levande, som blir kvar.

Gitelle kom, från Paris och från en annan tid, in i mitt liv en frostig decemberkväll. Längs motorvägen är det lika mycket vinter denna kväll. Genom vindrutan observerar jag ett dött djur vid vägkanten. Allt jag hinner se är en frostig päls. 

Kanske en familjs bortsprungna hund. Kanske hette den Hero och hade sett en skatas retsamma blick. En uppmaning till jakt, och helt fokuserad hade hunden inte uppmärksammat trafiken förrän den våldsamma knuffen. 

Kanske var det en räv, som följt ett luktspår av en hare. En räv utan namn på människospråk, men med en familj. Döden skulle i så fall även besöka lyan, med långsamma steg. Svälten skyndar sig inte. 

Haren eller skatan då? Som klarat sig undan med några krumsprång eller flax, för den här gången. Vad räddade bytet sig till? Sin familj? Att bli jagad igen?

”Det är allas rättighet att bli sedda och behandlade med respekt”, hade Gitelle förklarat för mig. 

Reser bort från kölden, bort från fastfrusna djur. Till något levande. Jag fryser, men är på väg till värmen. Och staden. Tycker om nyanserna där. Det lite varmare blodet. Dofterna. Att gå längs en gata och känna lukten av kött, som några steg efteråt blir till doften av rena kläder från en tvättomat, ytterligare några steg och luften fylls av värmen från nybakat bröd. Och så: doften av rökelse när jag promenerar längs gångarna i en av stadens kyrkogårdar och lägger blommor framför en sten.

Kölden har ingen lukt, den bedövar. Ska bara bort härifrån. 

Certain choses sont éternelles. Vissa val är eviga.