Kontorstornet
Blåsten är kraftig och högröstad när jag kliver ut, här uppe på tornets tak. Under mig finns våningsplan efter våningsplan med kontorsrum och konferenssalar. Vindarna sveper smidigt längs med byggnaden och jag får trycka till rejält för att överhuvudtaget kunna stänga igen luckan efter mig.
Denna typ av miljö är vardag och rutin för mig. Som säkerhetsansvarig har jag full tillgång till byggnadens utrymmen, dörrkoder, passerkort, nycklar och trappor.
Jag tar ytterligare några steg och en kastby lyckas knuffa till mig och jag skjutsas en rejäl bit framåt. Snubblar ned på mina knän. Drar in några djupa andetag och ställer mig upp, bredbent och stadigt. Betraktar sedan, både noggrant och sorgset, köpcentrumet långt där nere. Det är inte jobbet som har fört mig hit upp. Inte den här gången, den här dagen.
Inne i områdets galleria har jag nyss hittat sonens flitigt använda ryggsäck. Den låg övergiven där på golvet vid restaurangerna. I ryggsäcken finns hans träningskläder och mattebok. Nycklarna till skolkorridorens skåp och till hemmets ytterdörr är också fortfarande kvar där i. Plus en oöppnad chokladkaka. Men sonen är försvunnen. Helt borta. Signalerna till hans mobil går visserligen fram, men ingen svarar. Vid det här laget har jag slutat räkna antalet minuter och sekunder som passerar innan jag än en gång ringer upp det där bekanta numret.
Ordningsvakterna var med självklarhet först på plats, de började direkt med att söka igenom hela området. Nu är också polisen involverad. Vant och noggrant följer de alla sina rutiner. Själv har jag vandrat runt bland samtliga butiker, restauranger, toaletter och skötrum där nedanför. Kryssat mig fram och tillbaka mellan varenda bil i garaget. Varv på varv på varv. Ropat mig hes, men inte hört något svar. Inget annat än ryggsäcken är funnet, än så länge.
Egentligen ska vi, jag och sonen, sitta där hemma vid köksbordet och tillsammans gå igenom uppgifterna i hans mattebok. Tvättmaskinen ska börja vibrera när den centrifugerar pojkens rena träningskläder, detta välbekanta dova surr som hörs där bakom badrummets stängda dörr.
I en parallell värld kanske vi gör just det. En klart bättre verklighet, jämfört med den jag just nu måste gå igenom.
Jag flyttar mig några extra steg framåt här ute på taket och ställer mig precis vid byggnadens yttersta kant. Ett enda kliv till så är även hoppet avklarat.
De gälla mobilsignalerna får mig att stanna upp, precis innan det där absolut sista steget. Jag kan ändå inte låta bli att hoppas. Bara det nu äntligen är han, min pojke, som ringer och vill prata med mig och berätta att allt är okej med honom. Han kanske blivit hungrig och vill ha sin chokladkaka.
Jag läser av den smarta telefonens display: Inget uppringnings-ID. Svarar med ett tydligt ”Ja.”
”Han är här hos mig nu”, säger en entonig röst som låter väldigt avlägsen. Dess svar kyler ned mig mer än blåsten här uppe någonsin skulle kunna göra.
”Låt mig få prata med honom!”, skriker jag.
Samtalet bryts och allt runtomkring mig blir plötsligt bara så oändligt tyst och tungt. Blåsten avtar, tårarna glider längs med kinderna och droppar ner från hakan medan jag sjunker ned.