Ljusglimten

Ellen tog ett djupt andetag. Vågorna brusade in över stranden där hon suttit en bra stund. Promenaderna till havet var ett försök att lugna stormen inuti. Hennes blick följde horisontlinjen och hon tog fram sin smarta telefon ur jackfickan, svepte med fingret bland anteckningssidorna som var fyllda med minnen från Märta. Ellen hittade alltid något som erinrade henne om dottern, flickan som betraktade allt med sådan nyfikenhet. 

Denna plats var Märtas favoritställe; perfekt för flickan som älskade att simma. Ellen ville hinna få ner orden som beskrev dessa upplevelser, innan mörkret tog över och sade till henne som det var: att Märta, ljuset, var borta. 

Ellens fingrar stannade till och hon tittade upp. Någon verkade ha satt sig ner, en bit bort från henne. Men där syntes ingen till. Det hade inte varit någon vid hennes sida på flera månader. Ellen satte tillbaka mobilen i jackfickan och hörde tydligt Märtas fniss. Ellen reste sig upp och fnisset byttes till en fråga:

”Mamma. Vart ska du?”

När Ellen försökte få fram ett svar så anade hon det där bekanta leendet från dottern. En lögn som utmanade verklighetens bitterhet, men flickan bleknade inte bort. Hon blev tydligare och bakom gestalten skimrade kvällens sista färgspektra. 

De senaste månaderna, fyllda med en enda malande tanke; att vara den enda varelsen kvar på denna planet, hade gjort Ellen tyst.

”Varför går du iväg?” Märtas röst lät besviken.

Flickan såg så äkta ut. Ellen visste att hon borde gå, men det enda hon ville var att få krama om dottern där på stranden. Ellen undrade inte ens om det var möjligt. Hon önskade bara att kramen fick hända, om så bara för en kort stund. 

”Vart ska vi?”, frågade hon gestalten. Hennes dotter.

Märta tittade forskande på Ellen. Nöjd över sin mammas ord sträckte hon ut sin hand. 

”Vidare. Du ska vidare.”, uppmanade flickan illmarigt.