Yra

”Här har du”, skrattar kocken och ger hunden en kycklingbit. Yra sväljer den snabbt och studerar noggrant hur kocken fortsätter förberedelserna med kvällens mat. Hon sitter hoppfullt kvar och väntar på mer.

Yra saknar sin husse Joar, han som alltid fanns där i baren tillsammans med henne. Joar bara försvann en dag. Yra letar fortfarande, men i baren finns inte längre några luktspår kvar efter honom. Yra kan inte med husses syster Signe; hon som pliktskyldigt tog på sig ansvaret för hunden efter broderns bortgång. 

Signe tillbringar dagarna mellan lukrativa renoveringar av bostäder och sitt nya ansvar: sin lillebrors bar. Yra fick bara lov att följa med systern till en början, men tikens känsliga nos kunde inte med lukterna av målarfärg och fernissa i de där rummen. Demonstrativt brukade Yra nysa högljutt och lägga sig vid ytterdörren. Tillslut tröttnade Signe på att ta med sig henne, så Yra tillbringar numera sin tid i baren. Nöjd går hon sin runda och lägger lukterna från lokalernas alla skrymslen i sitt minne. Dofterna från den stekta maten, som virvlar runt i köket, är där hon alltid stannar till en extra stund.

”Hej Pietro!”, ropar kocken när bartendern slänger upp dörren och grinar till, svär på sin barndoms italienska och greppar tag om sitt ständigt bråkande knä. Oron för hur länge han kan fortsätta som bartender har eskalerat i takt med smärtan, och den minskande effekten från receptbelagda mediciner.

”Hej på dig också, Linus”, muttrar Pietro och suckar högljutt då han loggar in i barens kassasystem. 

Yra lufsar vidare. Tittar ut mot gården då hon passerar lokalens höga fönster. Där spatserar en skata omkring på ett av uteserveringens bord. 

Miriam viftar bryskt bort skatan innan hon stampar in i baren och klappar Yra, som hälsar henne välkommen med viftande svans. Miriam börjar dagens pass med att starta igång diskmaskinen och sortera bland staplarna av plastbackar.

Någon saknas fortfarande. Yra letar vidare.

Hon upptäcker lukten av blod och urin, som kommer från källarens VIP-rum. Där nere är det nu helt tyst, till skillnad från natten som passerat. Yra hade hört allt mer högljudda samtal, från just det rummet under småtimmarna. 

Hon knuffar upp dörren med sin nos.

I en av fåtöljerna, som gjorda för många och långa samtal, sitter servitrisen Jasmila nedsjunken och inte längre kontaktbar. Vid hennes fötter ligger ett urdrucket cocktailglas. Jasmila var skicklig i sitt yrke, uppskattad av stamkunderna, och med ett tydligt sikte på att en dag ha samma position som Pietro.

Yra buffar på Jasmila och sedan på cocktailglaset. Ryggar tillbaka när hennes nos tar in den kemiska doften. Hon börjar skälla. Högre och högre.

Kocken släpper allt, rusar mot trappan. Miriam följer efter honom. Kvar står bartendern och betraktar dörrvakten Kari som kliver in med sina bastanta steg. Sedan Joar gick bort har hon blivit allt mer vaksam och bestämd. Kari vill att baren ska kännas trygg, och Signe är inte alls lika självklar som ledare för denna bar. Det är, kommer alltid att vara, Joars livsverk.

”Här händer det saker direkt jag kliver på passet. Vad pågår där nere?”, undrar Kari.

”Ingen aning”, svarar Pietro snabbt.

Kari ger honom en granskande blick innan hon vänder sina steg mot trappan, där rösterna och hundskallen blir allt mer upprörda.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.