Solen hade börjat värma mellan de tunna slöjmolnen. Den blänkte till i byggnadens stora fönster. Talgoxen flög rakt mot speglingen av sig själv och låg sedan orörlig på cementplattan, med sina ben sträckta uppåt. Vingarna tätt mot kroppen.
Blev upplyft av ett par händer, som plockade fram en näsduk. Omvandlade den till en svepning runt fågelns vita kinder, dess mage med sina gula sidor och svarta rand.
Näsduken skulle ge värme på resan nedåt.
Händerna placerade talgoxen i en papperskartong som innehållit en lampa; ett ljus som guidning för den fjäderlätta varelsen på sin resa högt upp.
Till sist: nedstoppad i mossan under ett träds rotsystem. Vid en husgavel, några meter bort från där den omedvetet dråsade ner.