Kategori: Okategoriserade

Väntar på tur

Framför mig sitter en kvinna, rak i ryggen. Hon är klädd i svart klänning, lilarandiga sockor och engagerad i en pocketbok. Väskan har hon placerat på stolen bredvid sig.

Mitt emot sitter en man. Försjunken framför sin dators skärm, med hörlurarna på. Hans shorts visar håriga vader. Ser ut som att han är redo för en vandringstur i vildmark. På bordet bredvid honom står hans ryggsäck, bredvid den ångar det från en pappersmugg fylld med kaffe.

Fisken i väntrummets akvarium betraktar mig. Jag ler mot den. 

Reser på mig. Det är min tur. Skyltarna som guidar till sjukhusets olika rum är tryckta med raka bokstäver. Armaturens kalla sken speglas i det blanka golvet. Jag hör luddiga röster bakom stängda dörrar. Ibland ett maskinellt tickande från apparater. 

Väntan har byggt på oron inför nålsticket. Väl inne i undersökningsrummet kan jag inte annat än att koncentrera mig på hur en kanyl känns inuti en ådra. Främmande. Den måste vara där, den borde inte vara där. Hör inte hemma i kroppen.

”Är allt ok”, frågar sköterskan medan mitt blod rinner in i rören.

Jag nickar, fokuserar blick och tankar på sköterskans arbetskläder, hennes id-kort i rem runt halsen. Mitt passerkort till jobbet är pausat – tillsammans med alla arbetsdatorns inloggningar. 

På väg ut ser jag kvinnan med lilarandiga sockor stoppa ner pocketboken i sin väska. Fisken har simmat in bakom en växt. Hörlurarna har lämnat sin plats, tillsammans med mannen i shorts. Pappersmuggen står kvar.

Är det något allvarligt de har upptäckt eftersom jag var tvungen att ge ytterligare prover? 

Prover de inte tog så ofta, det var så sköterskan hade sagt till mig. 

Förbereder mig för svaret, som ska komma inom två veckor. 

Utifall att.

Min mun är torr när jag lämnar det enorma byggnadskomplexet och går mot busshållplatsen. 

Morra, gläfs och andas ut

Besökare skäller och fräser i receptionen på djursjukhuset. Och det luktar hund. Ett antal är nervösa, några lugna och andra är ledsna. En tung, stor − och fortfarande ung − gläfser ynkligt. En liten morrar kaxigt åt alla den ser och hör. En lockig vankar oroligt fram och tillbaka. Vill inte slå sig till ro. De väntar. Hoppas på hjälp. Blir uppropade och förs till rum för undersökning.

”Kan det vara något med magen? Den har troligtvis ätit något olämpligt, valpen äter allt den får tag i.”, säger husse till veterinären, som klämmer längs med valpens mage och sträcker ut dess ben.
Husse stryker de mjuka öronen. Får ett tack tillbaka, av en len tunga.
”Du är en gullig valp vissa dagar. Ett enormt matvrak andra dagar.”
Valpen tittar nyfiket på det veterinären har i handen.
”Blanda den här medicinen i blött foder. Det borde ge resultat inom en vecka. Hör av dig så bokar vi in ett nytt besök efter det.”

Den lilla hade hamnat i slagsmål mitt i en promenad, och blivit biten i huvudet. Sövd och sydd. Hunden pendlar mellan förvånad och rädd när den vaknar upp i en egen cell, med en uppmärksam skötare precis utanför. Chocken skapar djupa morranden som darrar ut ur dess kropp. Djurskötarens mjuka röst lugnar, celldörren öppnas och bandaget ses över. 
”Du får ligga här tills du har piggnat till, kan resa dig upp och säger åt oss att du är hungrig, vill äta och sedan åka hem.”
Skötaren stryker den lilla under hakan och lägger en filt över hunden. Den bär på husses doft. När gäspningarna kommer stängs dörren mjukt.

Efter sprutorna är allt annorlunda. Hunden, där i sin lockiga päls, sjunker inåt med sin blick. Prover hade tagits tidigare, och rören skickats i väg för analys. Matte ryser vid tanken på svaret som till slut damp ner. Inplanerad avlivning. Anledningen till att de nu är här, för sig själva, i ett rum med dämpad belysning. Först satt hunden upp och gnydde innan nålsticken. Nu slumrar den till, sömnen blir djupare och djupare. Hunden ger ifrån sig en sista utandning. En sovvarelse i lockig päls lämnar matte kvar med orden: tiden tillsammans var värt allt.

Mammas stränga order

Kvinnan kopplas vidare till företagets huvudväxel då hennes sons mobil är upptagen. Oron för sonens hälsa gör att hon ringer honom ofta på jobbet. 

”Han pratar i sin telefon just nu”, förklarar rösten i luren.

”Hur länge kommer han att vara upptagen? Kan du se det?”, undrar kvinnan.

 ”Tyvärr kan jag inte se in i framtiden. Jag har ingen spåkula.”

”Är du säker på det? Du kan väl åtminstone skynda på samtalet?”

”Det kan jag inte heller göra.”

”Okej. Vet du vad: min son började arbeta som ung tonåring hos er, och har nyligen legat på sjukhus.” Med gråt i rösten anförtror hon sig till rösten där i luren. ”Operationen tog flera timmar.”

”Prova att ringa honom om en stund igen”, svarar den lugna rösten i luren. 

”Lova att inte säga det jag nyss berättat för dig till någon annan.”

”Jag lovar.” 

Svaret lät trovärdigt tyckte kvinnan.

”Måste få prata med sonen. Han ska ha order om vad han ska handla hem till sin mamma. Ha det så bra!”