Affärsflickan

Doften av nybakat fyller hela farmors kök när jag springer in dit. Nyvaken och rufsig i håret sätter jag mig vid matbordet och farmor ger mig en varm brödskiva. Smöret smälter på den, och mjölken känns extra sval mot dess värme. 

Efter borstat genom håret och med smörgåsar i magen så följer jag med farfar och pappa ner till sjön, bryggan och båten. Längs med stigen dit stannar vi upp och gräver fram maskar till mig. De släpper jag ned i en glasburk fylld med jord och skruvar sedan på metallocket, med sina lufthål som jag gjort med hjälp av hammare och spik. 

På med den orangea flytvästen och väl i båten så får jag ett eget metspö. Mitt ute på det öppna vattnet så hjälper farfar mig att trä på en mask genom kroken medan pappa börjar dra in och vittja mjärdarna. Fiskarna hälls ned i plasthinkar.

Väl tillbaka på land så är farmor beredd. Som alltid. Fisken halstras där ute på gården tills de blir sotsvarta utanpå och kritvita inuti. 

Efter pysslet med att peta bort alla små mjuka fiskben så dukas efterrätten fram: jordgubbar med vaniljglass och grädde. Till det; en helt egen glasflaska med sockerdricka som bubblar då den hälls upp i glaset. Förut har jag och lillasyster fått delat på en flaska, och drycken hade noggrant mätts lika mellan de två glasen. Men nu är hela flaskan bara min. 

Jag är lika många år som fingrarna på min ena hand. Plus tummen på nästa hand.

Där i båten hade en stor abborre fastnat på kroken i metspöet jag höll i. Det ryckte till och pappa hjälpte mig att dra in fisken över båtens reling. Nu ligger fisken i en plastbunke på farstubron och grannen som precis kommit över betraktar den och vänder sig till mig.

”En fin en abborre du fått på kroken.” 

Han vill köpa fisken av mig och räcker fram sin näve. Där i ligger det några slantar. Jag tittar noga på mynten, och sedan på honom.

”Då får du bara stjärtfenan”, svarar jag. Snabbt och självklart.

”Du vet verkligen hur man gör affärer”, skrattar mannen och drar upp sin plånbok från ena bakfickan på sina byxor. Bläddrar fram några sedlar och ger mig dem. 

Jag vinkar adjö till abborren och farbrodern, då han traskar bort längs gårdens grusgång efter att ha skrattat färdigt med farmor och farfar. Hans spår är alldeles bredvid renarnas. De som under de första morgontimmarna passerar gården, på väg mot sina betesmarker.

Granskar sedlarna i min hand. Vänder och vrider på dem. Lyfter upp dem mot solen.

En kanin. Jag ska köpa en kanin med mjuk päls och stora öron, bestämmer jag mig för, och en stor bur som den ska bo i.