Promenaden 

De två var ute på sin morgonrunda; den fyrbenta i sällskap med den tvåbenta. Vädret fick bestämma om det skulle bli en kortare tur eller en längre utflykt, men promenaden blev alltid av. Denna morgon var elsparkcyklarna det som vittnade om vad som hänt under den sena gårdagskvällen och natten. Längs deras inplanerade rutt, i olika färger för olika företag, fanns maskinerna. Ställda och slängda huller om buller på gångvägar och cykelbanor. Invasionen hade skett snabbt. För några månader sedan fanns inte dessa i stadsmiljön. Nu syntes de överallt.

Hunden lyfte högt på ena bakbenet och markerade tydligt på en av alla dessa elsparkcyklar som låg där på trottoaren. Just denna blinkade rött, som om den kämpade för att kunna ta ut det sista ur batteriet. Andra elsparkcyklar var helt slocknade och förbrukade. De kasserades av företagen. Nya köptes in och slängdes då batteriet hade förbrukat sin livslängd. 

De fortsatte sin stadsvandring, anpassade stegen efter varandra och korsade sig fram längs de blockerade trottoarerna. Plötsligt stannade hunden till och tryckte sin nos mot en intressant doft. Matte gjorde också stopp. Bredvid dem lutade sig en annan morgonpigg människa ned och betraktade hunden.
”Får man hälsa?” frågade han omtänksamt.
Hunden började försiktigt nosa på mannens hand. Den luktade kaffe och tvål.
”Visst är det en bullterrier? De kan bli rätt ilskna, eller hur?”
”Just den här hunden är glad, men en aning blyg.”
”Vad heter den?”
”Dover.”

Svansen började vifta när bullterriern hörde det ordet och huvudet riktades åt mattes håll. Vad ska hända nu? Vad vill matte? Dover var förväntansfull. Får jag mat?

Mannen kliade bullterriern bakom ena örat, reste sig sedan hastigt upp och, som alla andra dagar, skyndade vidare till sitt jobb. 

Dovers förra husse hade lämnat honom i ett skogsområde. Efter att helt själv strövat omkring under natten, stod en man i mörkblå uniform plötsligt på stigen och hukade sig ner. Den lugna rösten hade fått Dover att känna sig trygg när han gick kopplad vid mannens sida, hoppade förväntansfullt in i bilen som luktade desinfektionsmedel, och åkte med till hundstallet.

Första mötet med matte hade också varit en gemensam promenad, längs en stig vid hundstallet. De hade förstått varandra direkt, så omplaceringen skedde snabbt efter att en sista veterinärkontroll var genomförd och hundförsäkring hade tecknats. Beslutet väl genomtänkt; nu var det deras liv tillsammans som gällde. Bullterriern hade nyfiket registrerat att matte alltid lät glad när hundstallet ringde upp för att höra hur det gick för de båda. Då brukade han gå fram till matte och vifta på svansen.

Denna dag fortsatte de promenaden med att svänga in på närmaste tvärgata. Längs detta stråk hade skåpbilarna precis varit förbi och ställt ut rader med nyladdade elsparkcyklar. Bredvid gångtrafikanterna började cykeltrafiken ta fart på riktigt. Bullterriern backade instinktivt från alla de jobbjäktande varelserna som svepte förbi. Mitt i all hets råkade han knuffa till några elsparkcyklar − som en efter en föll ner mot cykelbanan.

”Flytta på er!” 
En barsk stämma försökte kryssa sig fram på cykeln genom labyrinten av maskiner.
”Det var inte jag, det var hunden.”, förklarade matte. Försökte i alla fall.
”Säkert!”, skrek den senaste i raden av stressade människor, medan hon och Dover såg cyklisternas ryggar försvinna där i trafikvimlet.

Matte suckade. Bullterriern strosade vidare, varken arg eller less. Bara nöjd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *