Författare: Eva06Carina12

Att fly

Spänner fast säkerhetsbältet medan planet backas ut till startbanan. Har i all hast bokat denna flygresa, och ett rum på första bästa hotell som dök upp i söklistan. Min tjänst avslutades i förtid. En omorganisation gjorde mig överflödig, precis när gnistan var tillbaka och jag kände mig redo − efter en lång sjukhusvistelse. Nu vill jag bara bort.

Trycks mot stolen då planet lyfter. Paniken kommer och jag är tillbaka i rummet där jag ligger i en säng, kopplad till monitorer med kanyler och slangar. Mina ögon kämpar för att kunna urskilja något i den sterila belysningen. Känner torrheten i munnen. Hör suset i öronen. Är mest av allt förvirrad. Ligger där och letar efter något att klamra fast vid. Tänka kan jag. Och minnen finns kvar, allteftersom dyker det upp fler och fler. Armarna kan jag lyfta på − med hjälp av djupa andetag. Fötterna går att vicka på. Rösten är rosslig, men den fungerar i alla fall. 

Har inget jobb längre, men fått tillåtelse att fortsätta leva. Ett tag till.

Ser Elias där han sitter några stolsrader längre fram i flygplanet. Han ser äldre ut idag, men hans karisma strålar fortfarande med samma intensitet. Observerade i sociala media flödet att han numera bor i staden där detta plan ska landa om några timmar. Det har passerat decennier sedan vi sist pratade med varandra. Kommer ihåg hur jag hasplade ur mig precis vad jag kände, hans rejäla leende och varma kram − men kan inte längre skilja på vad som hände mellan oss på riktigt och vad som mitt minne grumlat till och förskönat längs med åren.

Lossar säkerhetsbältet då skylten har slocknat. Reser mig upp och håller i ryggstöden då jag balanserar mig framåt, steg för steg. Planet kränger till i en luftgrop och rösten i kabinens högtalare blir allvarlig eftersom allt fortsätter att skaka. Den uppmanar oss alla att sätta oss ner på våra platser och spänna fast bältet ordentligt. Storm och åska är på väg, rakt mot planet. Motvilligt backar jag bakåt medan blixtarna blir allt mer intensiva, där ute längs vingspetsarna. 

Fastspänd, mitt i motorernas dova brus, slungas jag mot den ovala rutan när planet kränger åt sidan och dyker nedåt.

Det här går inte att fly ifrån.

Gungan

Dagen börjar. Först som ljusa skrevor i nattens täcke, där solstrålarna lyfter från horisonten. Sedan seglar morgonen snabbt iväg, och molnen följer med på resan.

Tidig eftermiddag. Flickan är förväntansfull där hon går bredvid sin farmor. Några meter längre fram går mamma, pappa och lillebror sitter i sin vagn. 
Hon och farmor. I dag har de båda på sig klänning. Modellerna är olika, men tyget detsamma. Farmor har sytt dem omsorgsfullt.

Flickan får syn på mig när jag närmar mig dem.
”Hej!”, utbrister hon spontant och vinkar till mig. ”Jag ska till lekparken.”
”Hej!”, svarar jag. ”Vilka fina klänningar ni har.”
Ett leende glimtar till hos farmor.
”Hej då!”, ropar flickan till mig medan hon hoppar några steg framåt.

Dagens kvarvarande timmar rullar på i en ångande fart, som hela tiden accelererar. Kvällen blir en inbromsning, med funderingar och oroliga aningar. Den blå färgen mörknar där ute. Eftermiddagsregnet växlar över till nattsnö.

En lykta lyser upp gråa gatstenar. På dem ser de smälta snöflingorna ut som tårar. Ett flygplan dundrar mot stjärnorna.

Kan inte mer än vänta. Lyssna på klockan som tickar vidare. 

Sömnen anländer till slut. Den slungar mig allt högre upp, närmare och närmare flygplanen. Till slut släpper jag taget från gungans kedjor och kastas, med en pirrande mage, in i en värld befolkad av minnesspöken. Klänningen är trasig och nedblodad. Jag morrar åt skuggorna, som harklar sig och vrålar ut sina svar. 

Ses på bron

Ut från pendeltåget, tvärs genom centralstationens morgonrusning, förbi Kölns enorma landmärke: katedralen och så Hohenzollern-bron. Martina promenerar över floden Rhen, på väg till jobbet och morgonens första mugg med te. På hennes vänstra sida är järnvägsspåren och ett räcke översållat med hänglås, de flesta försedda med handtextade namn. En man i keps och mörkgrå jacka saktar ned vid hennes sida.
”Ursäkta, vi känner väl inte riktigt varandra. Men visst gick vi tillsammans på universitetet?”
Martina möter hans blick. Den verkar glad över att se henne.
”Ja, jag känner igen dig också.”
De börjar gå i samma takt där på bron. Han skrattar till. Hon minns. Föreläsningarna. Tentorna.
”Jag flyttade hit för studierna, delade en trång lägenhet med dåvarande flickvän”, fortsätter han. 
Martina påminner honom om sista gången de sågs där på universitetet. Han skulle spela in egna låtar, i en studio. En present till den flickvännen. 
Mannen brister ut i ett nytt skratt.
”Jadå, det minns jag. Tyvärr.”
”Jag jobbar numera i IT-branschen; projektledare”, berättar hon.
Han plockar upp sin smarta telefon. Den senaste modellen.
”Leksak”, ler han och lägger in hennes namn och mobilnummer. Stoppar sedan ner handen i sin väska och plockar upp ett visitkort. 
”Skicka gärna några rader”, ropar han då de svänger av åt varsitt håll precis efter bron.

Lyssnar den flickvännen fortfarande på låtarna han skapade? En flyktig tanke hos Martina. Och så kommer nästa: ser han en fortsättning på dagens möte? 
Hon studerar visitkortet: ”Business developer”. Internationellt företag, med kontor även i London och Cannes.
Att träffas så där av en slump. Eller var det verkligen det? Martina skickar i alla fall en rad till honom senare på kvällen: Ska vi ses över varsitt glas vin? 
Följande dagar plingar nya meddelanden till. Men de känns alla så fel. Fel person, fel innehåll. Det är då telefonen ringer på jobbet. Samtal från receptionen.
”Jag har ett paket till dig. Vilken våning sitter du på? 
Tanken åker rakt ner i magen innan Martina ens hinner stoppa den: Han vet ju bara var jag jobbar, inte var jag bor. Hennes kinder blir varma. 
När paketet kommer fram ser hon redan på kartongen vad det är: Hörlurarna hon beställt.

En helt vanlig morgonpromenad över bron, och av en slump träffade de på varandra. Ingenting annat. Ingenting mer. Men hon kan inte låta bli det: Att hålla utkik efter kepsen och den mörkgråa jackan. Martina sträcker en aning på sig varje gång någon passerar förbi på pendeltåget, inne i centralstationen, där på bron. 

Regnet har precis avtagit och så står han plötsligt bara där. På bron. De kramas, lika glada som förra gången de möttes. Martina undrar hur det är med honom. Han frågar vad hon jobbar med. Samma svar igen.
”Jaa, så var det”, säger han med en gest av att samla in hennes ord till sig med sina armar.
På hans vänstra hand glimmar guldringen till. 
Själv har han bytt arbetsplats. Satsar på att expandera ett lokalt företag, med ambitioner att bli internationella.
”Vi ses väl igen om något år eller så”, avslutar han.
Martina låter bli svaret. Att det inte behöver gå ett år mellan gångerna de träffas.
”Ja, vi gör nog det”, ler hon istället och fortsätter till pendeltåget. 

Längs med bron passerar hon dem. Hänglåsen. De blir fler och fler för varje dag. Det måste ligga tonvis med nycklar under bron, tänker Martina. Nycklar som slängs ned i vattnet när låset är fast förankrat.

Fjälljätten

I skymningen sitter jag vid fönstret och väntar på honom. Jätten. Vet att han ska komma klivande över fjället. Har alltid sett det inom mig. 

Ladusvalorna svirrar där ute. Deras kluvna stjärtfjädrar syns tydligt mot skyn. Buketten som jag nyss plockat står i en tillbringare på bordet. Blommorna dricker makligt av gårdsbrunnens svala vatten. Betraktar växternas kronblad, pistiller och alla nyanser av grönt, men har hela tiden fjället i ögonvrån.

Renarna var avvaktande där de stod spridda över ängen. De iakttog mig med en blick lika blank och svart som brunnen på gården medan jag plockade händerna fulla av blommor. Mitt klorinblekta nattlinne var lika vitt mot ängens grönska som prästkragarna jag höll i min famn. Innan jag gick in vände jag mig om för att säga hej då till renarna. De slängde ut med sina bakben då de raskt strövade vidare mot fjället och laven. Där myggen inte besvärar lika mycket. Där det blåser. 

Jag väntar och ryser till under bomullstyget. Storlommens ödsliga röst hörs utanför. Genom det åldrade fönsterglaset skymtar tjärnen fram mellan de ljusa björkstammarna. Jag kryper ihop i stolen. Storlommen varnar. 

Jätten skulle trampa sönder mig när han kliver förbi. Han skulle inte ens se stugan innan det var för sent. Precis som jag trampade rakt på jordgetingarnas bo under den stora hängbjörken på gården. Pyttelitet runt hål i den mjuka, finkorniga, sandiga marken. Mer än så är jag inte. Inte för en fjälljätte.

Grön signal

Hon står framför terminalens fönster i väntan på incheckning. På andra sidan glasrutan pekar ett flygplans spetsiga nos mot henne. Väskorna kastas huller om buller upp på transportbandet, som med maklig takt matar in bagaget i flygplanets lastutrymme. Bredvid henne växlar besättningen några ord med trafikassistenterna innan de kliver ombord. Femton minuter till, sedan är det dags för passagerarna. 

Hon stöder sig på kryckorna. Amputerade ett ben och har nu tre. Hon ser piloterna skymta till i förarkabinen. I en nödsituation behöver piloterna båda händerna för att manövrera planet. Precis vad som också krävs av henne för att styra sina tre ben. 

Det enorma planet väcker minnena.
Okontrollerad. Rädd. Begränsad. Mitt i turbulensen som skakade om. Precis allt. 
Omgiven av oroliga mitt i olyckan. 
Spontant hade hon gjort sig redo, trots att hon inte var det, och krupit in.
I sin egen cockpit.
Det röda alarmljuset svepte över sidorna med instruktioner.
Ta tag i styrspaken. 
Gira åt det håll du vill bege dig.
Planera för landning. 
Fäll ut vingklaffarna. Landningsstället. 
Bromsa för fullt när marken kommer rusande mot dig.

Hon plockar fram sitt boarding card och signalen lyser grönt. En av de som först får kliva på planet. Prioriterad kö. Främsta raden med mer utrymme. 

Självhjälpsböcker var inte till någon hjälp alls när allt kolliderat. Hon skrev sin egen manual för att återfå kontrollen. Lyssnade inåt, på en svag signal som stadigt ökade i frekvens. 

Väck uppmärksamheten. 
Ta in allt. Nyfiket.
Dölj ingenting. 
Blunda aldrig.

Ombordstigningen är i full gång när ett meddelande går ut i kabinen. De fyller på bränsle säger rösten, alla måste vänta med att spänna fast säkerhetsbältet. I fall planet snabbt skulle behöva utrymmas.

Hon försäkrar sig om att kryckorna är lätta att komma åt.

Stärkt och sänkt

Du såg på mig. Bjöd in till att sätta mig mitt emot dig, innan du skulle tala inför publiken. Vi pratade. Med varandra. Om varandra. Du tyckte också om att resa till nya platser. Du hade också svårt att lämna ut dig i relationer. På grund av dåliga erfarenheter.

Din yrkesroll hade inneburit att leta efter gärningsmän i ett totalt avspärrat och ödelagt centrum. Söka igenom en affärs underklädesavdelning efter förövare som kunde ha gömt sig. Som skulle kunna skada och döda. Dig och andra.

Vi hade båda hanterat hot. Något gemensamt, igen.

Jag hade, i mina underkläder, blivit intvingad i en dusch av de som kallade sig mina vänner. Stelfrusen, av det iskalla vattnet och en naturlig reaktion på en övermäktig situation. För att inte göra den värre. För att kanske överleva.

Stärkt av känslan att ha klarat sig. Tagit sig igenom. 
Sänkt av känslan att inte riktigt kunna lita på andra.

Din vilja att söka gemensamma nämnare mellan oss, att spontant bekräfta det vi hittade. Var det början på ett samarbete, eller långt ifrån verkligheten? En spirande relation, eller ingenting alls?

Efteråt. Ditt tysta avstånd får mig att krasst nedgradera hoppet.

Korridoren

Korridoren är lång, nästan oändlig. Dörrarna ser exakt likadana ut. Ljust gråa.
Vänster. Höger. 
Rasmus går vidare. Hör sina steg, och anar röster från några av rummen som passerar förbi, när han fortsätter framåt.
Till sist sätter sig Rasmus ned i den stelt obekväma soffan vid korridorens slut. Betraktar dörren framför sig. Gestalter rör sig bakom det frostade glaset.

I receptionen hade de mött honom med leenden. 
”De är precis klara, fortsätt i korridoren bakom dig. Dörren längst bort.”

Det hade pågått i timmar vid det här laget. I samma minut som meddelandet: ”Allt gick som planerat” ljöd till i hans ficka begav han sig dit igen. Beredd. 
Det var de vackraste ord som någonsin studsat upp i Rasmus mobil.

Bakom dörren närmar sig en gestalt som tydliggörs från frosten när den drar i snöret och dörren öppnas.
Där ligger hon; Stina, hans Sankt Bernhard som precis har opererats för tarmvred. Hennes andning är lugn och regelbunden.
”Narkosen verkar fortfarande ett tag”, upplyser skötaren som skjuter den rostfria bårvagnen framför sig. ”Hon får ligga på uppvakningen i några timmar, innan det är dags att åka hem.”

Åke sov

Den förinspelade rösten spelas automatiskt upp i tunnelbanevagnen:
”Nästa Åkeshov.” 
Tåget närmar sig stationen. Saktar in.
”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av”, fortsätter rösten.
Dörrarna öppnas. Flickan ändrar sin sittställning, tittar på människorna som kliver på.
”Mamma, när man går in i tåget, vad ska man tänka på då?”  

Inget svar. Flickan börjar spana efter nya saker att upptäcka. Studerar perrongen. Läser noggrant bokstav efter bokstav på skylten precis utanför vagnen.
”Mamma.”
Kvinnan bredvid flickan sitter försjunken i skenet från sin mobil. Ännu inget svar.
”Mamma. Jag trodde det hette: Åke sov.”
Flickan ler. Fortfarande inget svar från mamman.

Dörrarna stängs. Tåget börjar röra på sig. Flickan trycker sitt ansikte mot fönsterrutan. Hennes huvud och blick rör sig allt snabbare när tåget accelererar. Mamman stryker förstrött sin hand längs dotterns arm. Fortfarande med allt fokus på mobilen.

Bakom sig lämnar de Åke. Han fortsätter sova. Djupt.

TVÅ SKIFTEN

Första skiftet

Skavfötters låg de i kökssoffan. Selina och lillasystern. På bordet fladdrade lågan från stearinljuset. Det här var nu deras hem; en dragig skrubb under taknocken i ett flerfamiljshus. Just efter deras föräldrar hastigt gått bort i lungsot hade husägaren, som känt deras far, förbarmat sig och låtit dem flytta in.

På andra sidan bordet stod den lilla vedspisen, som fortsatte sprida värme i rummet efter elden slocknat. Över den hängde raggsockor och linnen på en lina. Torra nästkommande morgon.

Flickorna hjälptes åt med att städa trapphuset. Det jobbet betalade för rummet. Selina hade också lyckats få en tjänst som extra hushållerska hos en järnvägschef. Något som gav de två systrarna kronor till mat. 

Mannen hittade dock alltid någon detalj att klaga på när Selina serverade. Gröten var för varm eller kall, äggen var för bruna, för stora eller för små, strömmingen på tok för salt. Tallrikarna var felplacerade på bordet. 

Efter åtskilliga snapsar kom också hans närgångna händer. Den ordinarie pigan i järnvägschefens hushåll skrattade då Selina berättade om hans sluddriga inviter.

”Håll dig på avstånd bara. Han är berusad, du är nykter och snabbare i vändningarna.”

Selina blåste ut ljuset och log tyst för att inte väcka lillasystern. Funderade på att sockra hans ägg i morgon. Eller varför inte servera gröten i tio äggkoppar, ställda i en prydlig rad.

Andra skiftet

Två bäddsoffor på varsin sida av ett runt bord, en kokplatta och mikrovågsugn. Det var vad som fanns i ettan som Tova och hennes kompis hyrde dyrt i andra hand. Men de hade landat i staden, med nätter fyllda av ljudet från utryckningsfordon. Bättre det än alla ombyggda Volvo som stod på rad vid busstationen i den bruksort de båda flyttat från. 

Tovas kompis jobbade extra på restaurang. Själv hade hon fått jobb som assistent på en byrå i de dyra kvarteren. Svarade i telefon, kokade kaffe, köpte fikabröd från det trendiga bageriet runt hörnet från jobbet. Såg till att allt stod ordnat i mötesrummen. Hon bokade också flygbiljetter åt företagets ägare.

”Mycket resor blir det” brukade han skratta och stryka Tova över ryggen när han gick förbi för att kolla avgångstiden. E-posten med biljetten öppnade han först på plats i boarding-kön.

Efter jobbet brukade de flesta på byrån samlas för att skvallra. En av männen i Tovas ålder, han som kämpade för att komma in i ledningsgruppen, satte sig alltid nära henne. Denna kväll hade han följt efter då hon gick mot toaletterna. Pressat henne mot väggen och tryckt in sitt knä mellan hennes ben.

”Om du ger mig ett Ja så kan jag se till att du avancerar på byrån. Blir projektledare med högre lön. Jag känner ägaren privat. Så; vad säger du?”

Hon knuffade sig ur hans grepp och begav sig hem. Kompisen jobbade sent, så ettan var tyst och mörk. Ljuset från mobilen speglades i Tovas ansikte då hon såg flödet på alla sociala medier. Kvinnor som ställde sig upp och sa ”Jag också.”

”Nej” ska fortsätta bli hennes svar till alla de som hör, men inte lyssnar.

Hon var inte längre ensam. Hade aldrig varit det.

Återseendet

Skåpbilen hade precis åkt iväg med de sista flyttlådorna till mammans äldreboende. Barndomshemmet var sålt och städfirma bokad; två dagar innan husets nya ägare flyttar in. Andra barn skulle snart bo här och äta födelsedagstårta, öppna julklappar och plocka jordgubbar från fältet bakom huset. Hennes pappa hade hastigt gått bort några år tidigare. Det närmade sig slutdestinationen fick Elsa känslan av. För hennes mamma, för henne, som för alla.

En sista inspektionsrunda. Hon tog trappan upp till vinden där ett fåtal saker stod kvar. Några stolar, som hon knuffade in i bilen. En korg som Elsa satte sig ner på farstutrappan för att gå igenom. Där fanns prydligt vikta örngott, udda dricksglas och några oputsade silverskedar.

Och så dockan. Hon hade inte sett den, eller ens haft en tanke på den sedan hon lämnat flickåren bakom sig. Huvud, händer och fötter var av porslin. Blundögon, något tröga efter mer än hundra år, men de fungerade fortfarande när hon vickade på dockan. Den gröna sammetsklänningen var dekorerad med knypplad spets, broderade band och rosetter. På fötterna bar dockan gulnade strumpor och svarta skor.

Elsas minnen kom med ens tillbaka. Alla barbiedockor som hon klippt håret på, tuschpennorna hon använt för att ge dem nya färger på läpparna och fylla deras kinder med fräknar. Kläderna bytte hon ut till sådana hon själv, med nål och tråd, tråcklat ihop av små överblivna stuvbitar. I hennes värld gav hon varje barbie varsin unik identitet. En själ.

Porslinsdockan hade hon däremot blivit strängt uppmanad att, precis som mormor, vara väldigt rädd om, och trots alla år som passerat var den förvånansvärt välbehållen. Elsa minns fortfarande mormors beskrivning av en äldre tant som alltid hade med sig godis och presenter när hon kom på besök. Denna docka var en av de gåvorna.

Omsorgsfullt inlindad i ett av örngotten lade Elsa dockan på bilens passagerarsäte och svängde på hemvägen förbi second hand-butiken där hon lämnade in den fullproppade korgen och stolarna.

Dockans nya plats blev sovrummets karmstol. Morgonen därpå upptäckte Elsa att dockans skor och strumpor på golvet. Dess ögon var vidöppna. Elsa trädde spontant tillbaks strumpor och skor över porslinsfötterna och begav sig till jobbet för ännu en dag med möten som effektivt avlöste varandra.

Några morgnar senare låg strumpor, skor och stora tufsar av dockans hår under karmstolen. Ögonen var blodsprängda och halvslutna. Munnen mörkt röd. Elsa lyfte upp dockan. Ögonlocken for snabbt upp och under läpparna syntes små tänder.
”Varför alla andra och inte jag”, väste en röst, ”fick inte jag också bli fin, modern och uppmärksammad. Bortglömd, undanskuffad. Ingen brydde sig om mina spetsar och brodyrer.”
Porslinsfingrarna greppade i luften. Ville få tag i Elsa. Nypa. Riva. 
”Barbiedockorna hade minsann egna namn, allesamman. De blev kompisar med varandra. Fick ett liv.”

Chockad. Förundrad. En docka som pratade barndomsminnen.

”Men … du var ju mycket finare än de dockorna”, svarade Elsa. ”Du var mormors leksak, som hon varit så rädd om. Mammas sade att jag skulle vara precis lika försiktig med dig.”
”Alla har varit rädda. För mig. Om mig. Är så fruktansvärt less på det.”
Instinktivt hämtade Elsa en skokartong och lade hastigt ned dockan.
”Till förrådet blir det. Sedan får vi se.”
Hon stängde locket och trädde två tjocka gummiband runt kartongen. Nere i källaren ställde Elsa den bredvid resväskan och blomkrukorna och vred sedan noggrant om nyckeln i dörrens hänglås. 

Inne i kartongen fortsatte porslinsfötterna och händerna att sparka och slå, allt snabbare och hårdare.