Kategori: Noveller

Olga trycker sin näsa mot den enorma akvarierutan. Fiskarna simmar förbi och glänser. Det var fastställt att hon och hennes far skulle umgås varannan helg. Just denna lördag hade hon önskat att få besöka djurparken. De hade redan hunnit med att äta varsin varmkorv med mos och ketchup. Och till det hennes favoritdryck: bubblande sockerdricka. 

Här inne bland akvarierna är det tyst, och allt svävar.

Nästa rum. På andra sidan glaset, precis framför henne, dyker den upp. Grå och snabb sveper hajen förbi, rycker på sin stjärtfena och är sedan försvunnen långt inne i det djupblåa.

”Pappa. Hajen har flera rader av jättevassa tänder och den sjunker om den slutar simma.”
”Hur vet du det” svarar han spontant.

Olga tar sin pappas hand och de går vidare, ställer sig framför lika stora fönster som förut. Hon betraktar stenarna på akvariets botten och ljuset som strilar ned från ytan.
”Det är bara vatten. Kom nu.”, säger hennes far, ”Dags för mjukglass.”

Olga fortsätter att hålla i sin pappas hand, vänder sig om och får syn på uttern som kommit fram och simmar runt, runt i stora cirklar. Den stannar upp, vänder sig på rygg, och de betraktar varandra. Olga vinkar till uttern där hon går med stapplande baklängessteg. Hon tittar upp mot sin pappa när han puttar upp dörren framför dem med sin lediga hand. 

”Pappa, du sa inte hej till uttern” konstaterar hon när de båda riktar sina blickar mot glassbaren där ute på torget.

Irma tittar ut genom köksfönstret medan händerna knådar degen, lika bra att passa på att baka tekakor då sonen är med sin pappa på simskola i badhuset. Betraktar grannens hus. De är bortresta och hon har nyckeln för att se till Morris; katten. Ge den mat, vatten, klia bakom hans öron och rensa lådan.

Plötsligt hör Irma ljudet av en bilmotor då grannens bil svänger in på sin garageuppfart. Ut stiger mannen. Högrest och kostymklädd. Välbetalt chefsjobb. Från passagerarsätet kliver en ung kvinna ut: långt hår och långa ben. Klädd i kjol och kavaj. De skyndar sig in i huset medan Irma fortsätter knådandet.

När sista plåten med tekakor är färdiggräddade så ser hon mannen igen. Han vänder sig mot hennes köksfönster, skymtar hennes gestalt och stänger hastigt ytterdörren, snabbar på stegen till bilen. Den unga kvinnan går före, vänder sig mot honom och ler när hon öppnar passagerardörren. De ger sig av med en rivstart.

Morgonen efter är inte grannens bil på plats. Irma ropar till sonen att hon bara ska gå över en sväng till grannen och se till Morris. När Irma tar upp nyckeln så märker hon att ytterdörren är olåst. 
”Han glömde väl det i all brådska”, konstaterar hon för sig själv.  

Morris sätter sig förväntansfullt framför matskålen och följer noggrant Irmas rörelser när hon öppnar burken och portionerar ut innehållet, byter till dagsfärskt vatten och vrider till sist om nyckeln i ytterdörren. Dubbelkollar att den är låst, för säkerhets skull.

Några dagar senare möter Irma mannen vid deras postlådor, som är placerade bredvid varandra vid tomtgränsen. Hon har observerat att hela familjen är hemma. Tonårsdöttrarnas cyklar står lutade mot garageväggen. Fruns halvt urdruckna vinflaska skymtar till bakom burspråkets designade draperier. 

”Var ni förbi hem en sväng i onsdags?” undrar hon och berättar för honom att dörren var olåst.

Morris är ute på sin dagliga revirrunda och kommer direkt när han hör Irmas röst. 

”Nej, jag har inte varit hemma” svarar mannen en aning för snabbt, samtidigt som han vänder bort blicken. 

Morris jamar. Stryker sig mot Irmas ben. Han vet allt, men låtsas som ingenting.

Hennes förväntan stegras i takt med gnisslet från tunnelbanevagnens inbromsning. Ett raspigt mummel hörs från högtalarna i taket. Vagnen stannar vid perrongen. Passagerare börjar synkroniserat knuffa sig ut och tränga sig in. Klungan luktar vinter och mentol. 

Hennes händer har blivit varma. Hon tar av sig vantarna, lägger dem i sin famn. Den här morgonen klumpar som vanligt ihop sig tillsammans med alla andra morgnar. Blir till en enda lång, anonym transportsträcka. 

Reklamaffischerna runtomkring henne har hon redan läst, flera gånger om. De fuktiga vantarna sprider en svag fläck på hennes byxor. Ännu är det några stationer kvar tills han brukar kliva in i tunnelbanevagnen. Hennes blick söker. Den stannar vid reflektionen av hennes ansikte. 

Hjulen skär mot skenorna. Vagnen stannar än en gång. Hon sitter still, men letar. Där är han. I hans hår blänker snöflingorna. Den här morgonen ler han när han får syn på henne. Som om De, ännu outtalat, redan finns. Med självklara steg sätter han sig mittemot henne. Hon hejdar sin impuls att betrakta honom närgånget, tittar ner på sina vantar. Sneglar mot hans händer. 

Han har sin breda ring på vänster tumme. Idag, som alla andra dagar.

I morgon, tänker hon, då ska jag börja prata. 

Vagnen saktar in vid en ny station. Hon reser sig upp, fokuserar på dörrarna. Kvar ligger vantarna mittemot honom. Hon upptäcker det och vänder sig om, han ska precis sträcka sig fram och räcka henne vantarna då människor börjar trängas mellan sätena. Mellan de två. Dörrarna slår igen. Hon hinner se genom vagnens fönster att han stoppar vantarna i sin jackficka.

I morgon kommer mina händer bli varma igen, tänker hon och parerar bland människorna i morgonvimlet.

Fiona slänger ifrån sig den fuktiga handduken. Kroppen är torr, underkläderna dras lätt över ben och armar. Sedan de synliga plaggen. Snart redo för roll, representation och granskning. Placerad i det fack där de yttre attributen fungerade som ett passerkort. 

”Varför gör jag detta”, tänker hon, ”alltid samma trista samtal mellan egoister. Ingen lyssnar, alla tävlar om att höras.”

Till sist på med ytterkläderna som stänger ute kyla, blåst och regn. Lagret som skalas av inomhus.

Hon längtar efter sin segelbåt. Att bege sig bort. Det är där hon hör hemma. Där allt är på riktigt. Väl ute på vattnet kommer barndomsminnet, alltid på styrbord sida. Lotsade henne framåt. Bästa vännen och hon som smyger in i vännens mammas sovrum. Den starkt lysande taklampan som de släcker. De små lamporna på var sida om den stora sängen räcker som ledljus. De är inte längre i en säng, i en lägenhet, i en miljonprogramsförort. De två är nu ombord på ett skepp mitt ute på öppet hav. Omkring dem sveper vindarna längs fartyget. Det stormar. Bästisen sätter sig i fören. Styr. Väjer för vågorna. Själv skopar Fiona upp vatten som sköljt in på däck. Kastar det ut över relingen. Tillslut mojnar det. Bästisens mamma kikar in genom dörren de stängt och tänder taklampan.

”Vill ni ha bullar?” 

Nästa kväll försöker hon och bästisen kliva ombord på skeppet igen, men det fortsätter bara att vara en säng. Men för Fiona har drömmen om en egen båt börjat.

Än en gång står hon nu framför åhörare, rutinerat leende i sin kostym och önskar sig bort, till sin fristad. Bara hon och havet. Fiona ser det så tydligt, mitt bland alla de andra kostymklädda; vågorna som gungar spegelblankt och tryggt eller dundrar massivt framåt med täta skumstrimmor. Båten. Hennes eget skyddsrum mot denna konstruerade värld. Alltid med bullar i pentryt.

”Mamma! När ska vi baka pepparkakshuset?”
Hon hade lovat. Pojkens röst var uppfordrande. Mamma hade pratat i sin smarta telefon länge nu. 
”Lugna ner dig. Du ser väl att jag är upptagen”.
Hon gick tillbaka till telefonsamtalet med sin snabba och allvarliga vuxenröst.

Jullovet hade precis börjat. Han såg degen framför sig. Hur de två kavlade ut den, gjorde husets väggar och tak. Skar ut fyrkanter som skulle bli fönster. Stoppade in plåten i ugnen. Fäste sedan ihop alla de mörkbruna delarna med klibbigt socker. Han visste precis hur de skulle göra. Han och mamma.

Äntligen tryckte hon bort samtalet. Bara för att ringa igen. Han hörde direkt på mammas röst att det var mormor hon pratade med.
”Hej, det är mycket på jobbet nu, kan jag komma förbi med Ludvig? Han vill så gärna baka ett pepparkakshus.”

Ludvig tog på sig overallen och bestämde sig för att använda bomullen som mormor hade i badrummet till snö runt om pepparkakshuset. Lite bomull kunde också få vara på taket. Mamma plockade på sig papper och sin bärbara dator. 

När de svängde in med bilen på mormors gata så kom han på att det måste lysa inne i pepparkakshuset… Mormor hade säkert en ficklampa någonstans. Det skulle fungera.

”Ha det så kul”, ropade kvinnan till sin son när hon stängde bildörren och åkte iväg. 
Efter jobbet så skulle hon handla julklappar. Bäst att få det överstökat när det fanns barnpassning.

Då mormor hade kramat om Ludvig och hängt upp hans overall så bestämde han sig: mamma skulle inte få se huset. 

Kvällen före hade Emily vänt blicken mot grannens dörr, samtidigt som hon vred om nyckeln i sin ytterdörr. Bakom hans fönster var det mörkt. Det hade gått några dagar sedan hon sist såg till honom. Han, som gick med händerna i jeansfickorna och huvudet nedsänkt, som rutinerat öppnade dörren till sin bil med inåtvänd blick, som inte verkade angelägen om att skapa kontakt med någon.

Just den här morgonen börjar, som alltid, med surfplattan placerad bredvid smörgåsarna och tekoppen på köksbordet. Emily stannar till vid en kort notis i nyhetsflödet. Ett grynigt mobilfoto visar en bil på ett bärgningsflak. Någon har kört över kajen mitt inne i stadens hamn. Texten konstaterar att en man hittats drunknad i bilen.

Dagen har hunnit tippa över mot sin slutdestination när hon ser honom närma sig. Emily har precis släppt ned soppåsen i tunnan ute på gården. Som vanligt är han klädd i vit t-shirt och svart stickad tröja. Kvällsljuset flödar och hon observerar en svag, men ändå förnimbar glans runt hans person och en antydan till leende i ena mungipan. Den här gången riktar han sin blick mot henne, där bakom sina runda glasögonbågar, och utbrister i ett lågmält ”Hej” när han passerar förbi. Hans röst låter avsevärt längre bort än de fåtal meter som skiljer dem åt. Emily svarar med ett hej och hinner ta några steg mot sin port innan hon instinktivt vänder sig om. 

Ingen bil på parkeringsplatsen. Inte en människa i närheten.

Grannens gitarrsolon, med förstärkaren på högsta volym, väcker Nadia mitt i nattimmarna. Efter hans fingrar, som rört sig längs strängarna, stillnat så börjar de upprörda rösterna. Ljuden tar sig från hans lägenhet där ovanför och ner genom hennes tak. Sedan ser hon möbler som störtdyker genom hyreshusets öppna fönster och bryts sönder mot marken.

I djurparken, en bit bort längs vägen, ylar vargarna nedanför tallarna.

Fulla, helt frånkopplade, möter Nadia gitarrgrannen och hans tjej halvliggandes i trapphuset nästa kväll. Det droppar från dem. Kläderna är genomdränkta och längs deras kinder har blöta hårtestar klibbat sig fast. Förut sov han tillsammans med tjejen på kyrkbänkar genom vintern. Parkbänkar längs sommarens svala förmiddagar. Tjejen gjorde vad andra uppmanade henne till, där framför mobilkamerorna. Till alla de som kommenterade de spridda filmsnuttarna svarade tjejen att hon gärna bjöd på något de kunde skratta åt. Det var precis vad hon ville, att det bara skulle vara en kul grej. 

Ingen skrattade någonsin tillsammans med den tjejen. Hon, som nu slocknat där i trapphuset, är stolt över att ha lyckats rädda honom från att drunkna. Han, som fortfarande finns kvar där bredvid henne. Han, som hon släpat upp från vattnet.

Vargarna där ute fortsätter varna flocken. Håller strikt ordning. Värnar om de sina.

På väg i bilen för att hämta upp hans bror berättar pojkvännen för henne om hur han alltid hade försvarat sin bror. Hon märker hur stolt han är när de två bröderna kramar om varandra där på perrongen. Pojkvännen pratar ivrigt om deras planer för helgen. Festandet.

De skulle alla tre gå ut den kvällen. Möta folk de kände. Pojkvännens nya kollegor och hennes gamla klasskompisar. När hon frågar de två männen vem som ska köra till utestället så skrattar de, utbrister med en röst ”du såklart” och sveper varsin öl.

Väl på plats vid baren blir brodern presenterad av hennes pojkvän för sina arbetskamrater och är genast med i samtalen och leendena. Hennes bekanta har inte bröderna tid att hälsa på, så hon går själv en runda i lokalerna. Stannar till och pratar med en barndomsvän och efter att de sagt hej då med varsin puss på kinden sätter hon sig i bilen. Beger sig hemåt. Bröderna får väl kontakta henne om de behöver skjuts hem. 

Mitt på huvudleden tvärbromsar hon för en igelkott. Bara ren tur att trafiken är så lugn denna natt. Hon betraktar hur den taggiga gestalten fortsätter sin promenad framför bilens motorhuv. Vrider sedan på nyckeln och kör vidare när igelkotten tagit sig över vägen och inte längre syns till.

De går båda sin egen väg. I sin egen takt.

Hen var fortfarande kall efter turen längs det disiga fältet, det tog sin tid att arbeta sig fram till ett ställe fyllt med energi att hämta. Huset som hen funnit vilade i gryningstimmen, och chansningen att svänga in genom skafferiets dörr lönade sig verkligen. Hens stora ögon arbetade febrilt med att ta in allt. Så mycket gott fanns staplat längs väggarnas hyllor, smulor av varierande smaker svävade runt i luften. Tungan använde hen för att suga upp allt det där söta med.

Arbetaren skulle gärna ha tillbringat mer tid i skafferiet. Det var mysigt därinne. Olika dofter från burkar, påsar och kartonger. Kryddor och jord; om skafferiet var en gestalt så luktade den just så. 

Hen smög ut genom det öppna fönstret i köket. Nattens frost dröjde sig fortfarande kvar i den svala morgonluften, nöp sig fast längs arbetarens ludna kropp. 

Där hemma krävde Hon Som Styr enormt mycket. Bäst att återvända med lasten från denna sockerkälla och dela ut koordinaterna till andra arbetare, så att de också hittade hit. Jobbet bestod inte endast av att plocka från själva platsen; kartan dit var minst lika viktig.

Det återstod fortfarande mycket innan samhället hen var en del av fungerade som det var planerat. Uppbyggnaden hade precis börjat. Hen var från den allra första kullen. En bland myllret av arbetare som förde upp bostäder, höll varmt där inne och begav sig ut för att återvända hem med mat. 

Hen vibrerade sina vingmuskler så att allt mer värme strömmade till. Det hela påminde om en helikopter, vars rotorblad bildade en luftvirvel precis ovanför kroppen som gav förmågan att lyfta. Arbetaren släppte sedan lös sin nyvunna energi stötvis; likt bågen som frigjorde all kraft när den sköt iväg pil efter pil.

Humlan lotsade sig fram över ängen med hjälp av sina antenner, sjönk ner på en tidigt blommande tussilago nere vid dikeskanten för att hämta andan. Lyfte beslutsamt då allt var återladdat. Tillsammans med de andra skulle hen fortsätta samla och bygga.