På väg i bilen för att hämta upp hans bror berättar pojkvännen för henne om hur han alltid hade försvarat sin bror. Hon märker hur stolt han är när de två bröderna kramar om varandra där på perrongen. Pojkvännen pratar ivrigt om deras planer för helgen. Festandet.
De skulle alla tre gå ut den kvällen. Möta folk de kände. Pojkvännens nya kollegor och hennes gamla klasskompisar. När hon frågar de två männen vem som ska köra till utestället så skrattar de, utbrister med en röst ”du såklart” och sveper varsin öl.
Väl på plats vid baren blir brodern presenterad av hennes pojkvän för sina arbetskamrater och är genast med i samtalen och leendena. Hennes bekanta har inte bröderna tid att hälsa på, så hon går själv en runda i lokalerna. Stannar till och pratar med en barndomsvän och efter att de sagt hej då med varsin puss på kinden sätter hon sig i bilen. Beger sig hemåt. Bröderna får väl kontakta henne om de behöver skjuts hem.
Mitt på huvudleden tvärbromsar hon för en igelkott. Bara ren tur att trafiken är så lugn denna natt. Hon betraktar hur den taggiga gestalten fortsätter sin promenad framför bilens motorhuv. Vrider sedan på nyckeln och kör vidare när igelkotten tagit sig över vägen och inte längre syns till.
De går båda sin egen väg. I sin egen takt.
Sötman i tomtebloss
”Varför?”
Jag vänder blicken mot fönstret efter att hastigt spottat ut frågan. Det är mörkt ute och ljusen i rummet är tända. Lukten av brunnen ved och fuktig jord är påtaglig. Kan tydligt se reflektionen i fönstret; någon sätter sig ned i stolen mitt emot mig. Rak i ryggen och med sina armar vilande på karmarna.
”Du vet redan svaret.” Tonen i rösten från stolens håll är bejakande. ”Därför att han sa saker till dig. Gnistrande tomtebloss som träffade rakt i din mage.” ”Han sa att han bara ville ha min uppmärksamhet, det var ett av de blossen.” ”Vad svarade du då?” ”Uppmärksamheten har du redan, vad ska du göra med den? Han gav mig aldrig något svar.”
Betraktar gestaltens skugga i fönstret. Alltid så trygg, alltid så självklar i sina val. Oantastlig. Hur mycket jag än försöker ifrågasätta det som hänt skulle det aldrig finnas ett uns av tvivel där hos gestalten. Jag ryser till, drar upp mina fötter från golvet och kryper ihop i soffan.
”Han lever ju med en annan kvinna”, fortsätter jag. ”Han skrattar med henne! Jag gråter bara. Ska inte du vara en sådan som vill mig väl? Har sett dig gå bredvid mig ibland. En rörelse i ögonvrån och jag vet att du är där.” Jag sänker blicken och smaken av salt når mina läppar.
”Ni var på bio.” Ansiktet som speglar sig i fönstret lutar sig närmare mig. ”Det var han som frågade dig om ni skulle gå tillsammans. Eller hur?” En hand stryker min arm. Lyfter upp blicken och uppfattar leendet när jag drar efter andan. ”När vi satt där i salongens mörker kände jag värmen från hans kropp. Den pulserade i vågor mot min arm. Lukten av tvättmedlet från hans tröja stannade i min näsa under hela filmen. ”Ni åt middag efteråt?” ”Ja. Han berättade om sin flickvän. Han sa att han ville läsa alla böcker hon läser. Timmarna där på restaurangen … efter vi skiljts åt för kvällen tog jag mig hem på något sätt, satte mig ner på hallgolvet, fortfarande med ytterkläderna på. Jag var stum, ville ringa honom, men kunde inte.” ”Den här världens hunger lämnar aldrig kroppen, hade glömt hur det var.” ”Han frågade mig om jag också tyckte om flickvännens favoritförfattare.” ”Är det så?”, tonen i frågan är eftertänksam, ”jämför han dig med henne?” ”Han visar mig spel hans flickvän gillar, säger att jag också kommer tycka om dem. Han bad mig spela ”Love match” tillsammans med honom på sin mobil. Vi fick sjuttionio procents matchning.” ”Sjuttionio! Det var inte dåligt.” Skuggans skratt fyller hela rummet. ”Han och flickvännen fick etthundratio procent”, det var vad han sa till mig … efter vi spelat klart. Jag står mig slätt i jämförelse!” ”Har han rört vid din kropp ännu?” ”En lätt kläm runt min arm när vi stod i en kö. Han log. Hans hand har också vilat på min hand och ingen av oss drog generat bort sin hand.” ”Ser du fortfarande inte meningen?” ”I att känna så här? Det är som att sända burkar med oliver till Saturnus. Finns ingen där som tar emot dem, som ens behöver dem. Han är redan älskad. Och älskar.” ”Är du inte glad över det? Tänk efter.”
En tung hand trycker på min axel. Ett vinddrag passerar, upphör precis bakom min rygg. Karmstolen framför mig är tom. Doften av ved och jord dröjer sig kvar.
Hämtningen
Hen var fortfarande kall efter turen längs det disiga fältet, det tog sin tid att arbeta sig fram till ett ställe fyllt med energi att hämta. Huset som hen funnit vilade i gryningstimmen, och chansningen att svänga in genom skafferiets dörr lönade sig verkligen. Hens stora ögon arbetade febrilt med att ta in allt. Så mycket gott fanns staplat längs väggarnas hyllor, smulor av varierande smaker svävade runt i luften. Tungan använde hen för att suga upp allt det där söta med.
Arbetaren skulle gärna ha tillbringat mer tid i skafferiet. Det var mysigt därinne. Olika dofter från burkar, påsar och kartonger. Kryddor och jord; om skafferiet var en gestalt så luktade den just så.
Hen smög ut genom det öppna fönstret i köket. Nattens frost dröjde sig fortfarande kvar i den svala morgonluften, nöp sig fast längs arbetarens ludna kropp.
Där hemma krävde Hon Som Styr enormt mycket. Bäst att återvända med lasten från denna sockerkälla och dela ut koordinaterna till andra arbetare, så att de också hittade hit. Jobbet bestod inte endast av att plocka från själva platsen; kartan dit var minst lika viktig.
Det återstod fortfarande mycket innan samhället hen var en del av fungerade som det var planerat. Uppbyggnaden hade precis börjat. Hen var från den allra första kullen. En bland myllret av arbetare som förde upp bostäder, höll varmt där inne och begav sig ut för att återvända hem med mat.
Hen vibrerade sina vingmuskler så att allt mer värme strömmade till. Det hela påminde om en helikopter, vars rotorblad bildade en luftvirvel precis ovanför kroppen som gav förmågan att lyfta. Arbetaren släppte sedan lös sin nyvunna energi stötvis; likt bågen som frigjorde all kraft när den sköt iväg pil efter pil.
Humlan lotsade sig fram över ängen med hjälp av sina antenner, sjönk ner på en tidigt blommande tussilago nere vid dikeskanten för att hämta andan. Lyfte beslutsamt då allt var återladdat. Tillsammans med de andra skulle hen fortsätta samla och bygga.
