Ses på bron

Ut från pendeltåget, tvärs genom centralstationens morgonrusning, förbi Kölns enorma landmärke: katedralen och så Hohenzollern-bron. Martina promenerar över floden Rhen, på väg till jobbet och morgonens första mugg med te. På hennes vänstra sida är järnvägsspåren och ett räcke översållat med hänglås, de flesta försedda med handtextade namn. En man i keps och mörkgrå jacka saktar ned vid hennes sida.
”Ursäkta, vi känner väl inte riktigt varandra. Men visst gick vi tillsammans på universitetet?”
Martina möter hans blick. Den verkar glad över att se henne.
”Ja, jag känner igen dig också.”
De börjar gå i samma takt där på bron. Han skrattar till. Hon minns. Föreläsningarna. Tentorna.
”Jag flyttade hit för studierna, delade en trång lägenhet med dåvarande flickvän”, fortsätter han. 
Martina påminner honom om sista gången de sågs där på universitetet. Han skulle spela in egna låtar, i en studio. En present till den flickvännen. 
Mannen brister ut i ett nytt skratt.
”Jadå, det minns jag. Tyvärr.”
”Jag jobbar numera i IT-branschen; projektledare”, berättar hon.
Han plockar upp sin smarta telefon. Den senaste modellen.
”Leksak”, ler han och lägger in hennes namn och mobilnummer. Stoppar sedan ner handen i sin väska och plockar upp ett visitkort. 
”Skicka gärna några rader”, ropar han då de svänger av åt varsitt håll precis efter bron.

Lyssnar den flickvännen fortfarande på låtarna han skapade? En flyktig tanke hos Martina. Och så kommer nästa: ser han en fortsättning på dagens möte? 
Hon studerar visitkortet: ”Business developer”. Internationellt företag, med kontor även i London och Cannes.
Att träffas så där av en slump. Eller var det verkligen det? Martina skickar i alla fall en rad till honom senare på kvällen: Ska vi ses över varsitt glas vin? 
Följande dagar plingar nya meddelanden till. Men de känns alla så fel. Fel person, fel innehåll. Det är då telefonen ringer på jobbet. Samtal från receptionen.
”Jag har ett paket till dig. Vilken våning sitter du på? 
Tanken åker rakt ner i magen innan Martina ens hinner stoppa den: Han vet ju bara var jag jobbar, inte var jag bor. Hennes kinder blir varma. 
När paketet kommer fram ser hon redan på kartongen vad det är: Hörlurarna hon beställt.

En helt vanlig morgonpromenad över bron, och av en slump träffade de på varandra. Ingenting annat. Ingenting mer. Men hon kan inte låta bli det: Att hålla utkik efter kepsen och den mörkgråa jackan. Martina sträcker en aning på sig varje gång någon passerar förbi på pendeltåget, inne i centralstationen, där på bron. 

Regnet har precis avtagit och så står han plötsligt bara där. På bron. De kramas, lika glada som förra gången de möttes. Martina undrar hur det är med honom. Han frågar vad hon jobbar med. Samma svar igen.
”Jaa, så var det”, säger han med en gest av att samla in hennes ord till sig med sina armar.
På hans vänstra hand glimmar guldringen till. 
Själv har han bytt arbetsplats. Satsar på att expandera ett lokalt företag, med ambitioner att bli internationella.
”Vi ses väl igen om något år eller så”, avslutar han.
Martina låter bli svaret. Att det inte behöver gå ett år mellan gångerna de träffas.
”Ja, vi gör nog det”, ler hon istället och fortsätter till pendeltåget. 

Längs med bron passerar hon dem. Hänglåsen. De blir fler och fler för varje dag. Det måste ligga tonvis med nycklar under bron, tänker Martina. Nycklar som slängs ned i vattnet när låset är fast förankrat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.