Paradplatsen

Museets stumma marmortrappor säger strängt åt dig att ta hissen i stället. Du ska alldeles snart få vara med om något mäktigt. Kliva bort från en jämngrå vardag, och i stället vandra genom rum efter rum som bjuder på fler och fler konstverk. Allt hängt efter tema, teknik och kronologi.

Din syster hade sett dina blåa läppar, hört dina snabba, ytliga andetag och känt på ditt svullna knä. Hon ringde upp kommunen och de agerade snabbt. Du hade tur och blev tilldelad en personlig assistent som förstod dina behov. 

Arm i arm med assistenten kliver du in i den största salen. Assistenten berättar var du befinner dig. Vad ni båda ser. De filterförsedda takfönstren släpper in ett behagligt ljus. Parkettgolvet knakar till och skulpturerna iakttar dig. Du känner deras blickar.

Porträttet hänger där, på paradplats. Assistenten beskriver konstverket för dig. Åldern har visserligen tagit det mesta av synen ifrån dig, men du minns porträttets penseldrag utantill. 

Det är din mormor som hänger där framför er på museet. Konstnären var det allra nyaste inom kulturvärlden och din mormor var trendkänslig, så hon hade skyndat sig att boka upp honom för uppdraget; stort skulle porträttet vara.

Under din barndom hade konstverket hängt i salongen hemma hos din mormor. Då fanns inget svullet knä, det var lätt att andas och din syn var skarp. Och hemma hos mormor stod höga piedestaler med växter i dekorativa ytterkrukor, på var sida om porträttmålningen. Här är salen möblerad med en svart flygel, avsedd för vernissager och andra högtidliga sammankomster.

Efter dina morföräldrars bortgång sålde dina släktingar allt på auktion. Och nu hängde konstverket på museum, signerat av en av de mest omtalade i landets konsthistoria.

I hissen på väg ner så blir din andning tyngre, men ditt sinne lättare. Ni har äntligen fått önska varandra lycka till på era resor. Du och din mormor.