Gungan

Dagen börjar. Först som ljusa skrevor i nattens täcke, där solstrålarna lyfter från horisonten. Sedan seglar morgonen snabbt iväg, och molnen följer med på resan.

Tidig eftermiddag. Flickan är förväntansfull där hon går bredvid sin farmor. Några meter längre fram går mamma, pappa och lillebror sitter i sin vagn. 
Hon och farmor. I dag har de båda på sig klänning. Modellerna är olika, men tyget detsamma. Farmor har sytt dem omsorgsfullt.

Flickan får syn på mig när jag närmar mig dem.
”Hej!”, utbrister hon spontant och vinkar till mig. ”Jag ska till lekparken.”
”Hej!”, svarar jag. ”Vilka fina klänningar ni har.”
Ett leende glimtar till hos farmor.
”Hej då!”, ropar flickan till mig medan hon hoppar några steg framåt.

Dagens kvarvarande timmar rullar på i en ångande fart, som hela tiden accelererar. Kvällen blir en inbromsning, med funderingar och oroliga aningar. Den blå färgen mörknar där ute. Eftermiddagsregnet växlar över till nattsnö.

En lykta lyser upp gråa gatstenar. På dem ser de smälta snöflingorna ut som tårar. Ett flygplan dundrar mot stjärnorna.

Kan inte mer än vänta. Lyssna på klockan som tickar vidare. 

Sömnen anländer till slut. Den slungar mig allt högre upp, närmare och närmare flygplanen. Till slut släpper jag taget från gungans kedjor och kastas, med en pirrande mage, in i en värld befolkad av minnesspöken. Klänningen är trasig och nedblodad. Jag morrar åt skuggorna, som harklar sig och vrålar ut sina svar. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.