Visst vill någon retas

Den landar: morgonen på jobbet då vi två pratar med varandra. På riktigt. Tidigare har vi passerat förbi i entrén, hälsat, gått vidare − nu vet vi att vi båda tycker om lakrits och filmer med fantasi. 

Den där kluriga hoppetossan vaknar. Börjar fundera. Hoppas. Är detta vad jag saknat? Början på det där stora?

Eftermiddag: personen kommer mot mig, precis som vanligt, men bär på en blombukett och en presentpåse. Får syn på mig och ler stort. I min mage börjar någon att hoppa.

”Det här är min sista dag på jobbet!”

”Vad ska du göra efter det här?”, undrar jag.

”Vet inte riktigt än.”

”Håller tummarna. Ha det bra!”

Vi vinkar Hej Då till varandra. Jag ser att det småregnar ute. 

Det är någon som vill retas. Fnisset hörs tydligt.

Tar på mig jackan och fäller upp luvan.