Morra, gläfs och andas ut

Besökare skäller och fräser i receptionen på djursjukhuset. Och det luktar hund. Ett antal är nervösa, några lugna och andra är ledsna. En tung, stor − och fortfarande ung − gläfser ynkligt. En liten morrar kaxigt åt alla den ser och hör. En lockig vankar oroligt fram och tillbaka. Vill inte slå sig till ro. De väntar. Hoppas på hjälp. Blir uppropade och förs till rum för undersökning.

”Kan det vara något med magen? Den har troligtvis ätit något olämpligt, valpen äter allt den får tag i.”, säger husse till veterinären, som klämmer längs med valpens mage och sträcker ut dess ben.
Husse stryker de mjuka öronen. Får ett tack tillbaka, av en len tunga.
”Du är en gullig valp vissa dagar. Ett enormt matvrak andra dagar.”
Valpen tittar nyfiket på det veterinären har i handen.
”Blanda den här medicinen i blött foder. Det borde ge resultat inom en vecka. Hör av dig så bokar vi in ett nytt besök efter det.”

Den lilla hade hamnat i slagsmål mitt i en promenad, och blivit biten i huvudet. Sövd och sydd. Hunden pendlar mellan förvånad och rädd när den vaknar upp i en egen cell, med en uppmärksam skötare precis utanför. Chocken skapar djupa morranden som darrar ut ur dess kropp. Djurskötarens mjuka röst lugnar, celldörren öppnas och bandaget ses över. 
”Du får ligga här tills du har piggnat till, kan resa dig upp och säger åt oss att du är hungrig, vill äta och sedan åka hem.”
Skötaren stryker den lilla under hakan och lägger en filt över hunden. Den bär på husses doft. När gäspningarna kommer stängs dörren mjukt.

Efter sprutorna är allt annorlunda. Hunden, där i sin lockiga päls, sjunker inåt med sin blick. Prover hade tagits tidigare, och rören skickats i väg för analys. Matte ryser vid tanken på svaret som till slut damp ner. Inplanerad avlivning. Anledningen till att de nu är här, för sig själva, i ett rum med dämpad belysning. Först satt hunden upp och gnydde innan nålsticken. Nu slumrar den till, sömnen blir djupare och djupare. Hunden ger ifrån sig en sista utandning. En sovvarelse i lockig päls lämnar matte kvar med orden: tiden tillsammans var värt allt.