Kategori: Noveller

På väg i bilen för att hämta upp hans bror berättar pojkvännen för henne om hur han alltid hade försvarat sin bror. Hon märker hur stolt han är när de två bröderna kramar om varandra där på perrongen. Pojkvännen pratar ivrigt om deras planer för helgen. Festandet.

De skulle alla tre gå ut den kvällen. Möta folk de kände. Pojkvännens nya kollegor och hennes gamla klasskompisar. När hon frågar de två männen vem som ska köra till utestället så skrattar de, utbrister med en röst ”du såklart” och sveper varsin öl.

Väl på plats vid baren blir brodern presenterad av hennes pojkvän för sina arbetskamrater och är genast med i samtalen och leendena. Hennes bekanta har inte bröderna tid att hälsa på, så hon går själv en runda i lokalerna. Stannar till och pratar med en barndomsvän och efter att de sagt hej då med varsin puss på kinden sätter hon sig i bilen. Beger sig hemåt. Bröderna får väl kontakta henne om de behöver skjuts hem. 

Mitt på huvudleden tvärbromsar hon för en igelkott. Bara ren tur att trafiken är så lugn denna natt. Hon betraktar hur den taggiga gestalten fortsätter sin promenad framför bilens motorhuv. Vrider sedan på nyckeln och kör vidare när igelkotten tagit sig över vägen och inte längre syns till.

De går båda sin egen väg. I sin egen takt.

Hen var fortfarande kall efter turen längs det disiga fältet, det tog sin tid att arbeta sig fram till ett ställe fyllt med energi att hämta. Huset som hen funnit vilade i gryningstimmen, och chansningen att svänga in genom skafferiets dörr lönade sig verkligen. Hens stora ögon arbetade febrilt med att ta in allt. Så mycket gott fanns staplat längs väggarnas hyllor, smulor av varierande smaker svävade runt i luften. Tungan använde hen för att suga upp allt det där söta med.

Arbetaren skulle gärna ha tillbringat mer tid i skafferiet. Det var mysigt därinne. Olika dofter från burkar, påsar och kartonger. Kryddor och jord; om skafferiet var en gestalt så luktade den just så. 

Hen smög ut genom det öppna fönstret i köket. Nattens frost dröjde sig fortfarande kvar i den svala morgonluften, nöp sig fast längs arbetarens ludna kropp. 

Där hemma krävde Hon Som Styr enormt mycket. Bäst att återvända med lasten från denna sockerkälla och dela ut koordinaterna till andra arbetare, så att de också hittade hit. Jobbet bestod inte endast av att plocka från själva platsen; kartan dit var minst lika viktig.

Det återstod fortfarande mycket innan samhället hen var en del av fungerade som det var planerat. Uppbyggnaden hade precis börjat. Hen var från den allra första kullen. En bland myllret av arbetare som förde upp bostäder, höll varmt där inne och begav sig ut för att återvända hem med mat. 

Hen vibrerade sina vingmuskler så att allt mer värme strömmade till. Det hela påminde om en helikopter, vars rotorblad bildade en luftvirvel precis ovanför kroppen som gav förmågan att lyfta. Arbetaren släppte sedan lös sin nyvunna energi stötvis; likt bågen som frigjorde all kraft när den sköt iväg pil efter pil.

Humlan lotsade sig fram över ängen med hjälp av sina antenner, sjönk ner på en tidigt blommande tussilago nere vid dikeskanten för att hämta andan. Lyfte beslutsamt då allt var återladdat. Tillsammans med de andra skulle hen fortsätta samla och bygga.