Kategori: Noveller

”Mamma! När ska vi baka pepparkakshuset?”
Hon hade lovat. Pojkens röst var uppfordrande. Mamma hade pratat i sin smarta telefon länge nu. 
”Lugna ner dig. Du ser väl att jag är upptagen”.
Hon gick tillbaka till telefonsamtalet med sin snabba och allvarliga vuxenröst.

Jullovet hade precis börjat. Han såg degen framför sig. Hur de två kavlade ut den, gjorde husets väggar och tak. Skar ut fyrkanter som skulle bli fönster. Stoppade in plåten i ugnen. Fäste sedan ihop alla de mörkbruna delarna med klibbigt socker. Han visste precis hur de skulle göra. Han och mamma.

Äntligen tryckte hon bort samtalet. Bara för att ringa igen. Han hörde direkt på mammas röst att det var mormor hon pratade med.
”Hej, det är mycket på jobbet nu, kan jag komma förbi med Ludvig? Han vill så gärna baka ett pepparkakshus.”

Ludvig tog på sig overallen och bestämde sig för att använda bomullen som mormor hade i badrummet till snö runt om pepparkakshuset. Lite bomull kunde också få vara på taket. Mamma plockade på sig papper och sin bärbara dator. 

När de svängde in med bilen på mormors gata så kom han på att det måste lysa inne i pepparkakshuset… Mormor hade säkert en ficklampa någonstans. Det skulle fungera.

”Ha det så kul”, ropade kvinnan till sin son när hon stängde bildörren och åkte iväg. 
Efter jobbet så skulle hon handla julklappar. Bäst att få det överstökat när det fanns barnpassning.

Då mormor hade kramat om Ludvig och hängt upp hans overall så bestämde han sig: mamma skulle inte få se huset. 

Kvällen före hade Emily vänt blicken mot grannens dörr, samtidigt som hon vred om nyckeln i sin ytterdörr. Bakom hans fönster var det mörkt. Det hade gått några dagar sedan hon sist såg till honom. Han, som gick med händerna i jeansfickorna och huvudet nedsänkt, som rutinerat öppnade dörren till sin bil med inåtvänd blick, som inte verkade angelägen om att skapa kontakt med någon.

Just den här morgonen börjar, som alltid, med surfplattan placerad bredvid smörgåsarna och tekoppen på köksbordet. Emily stannar till vid en kort notis i nyhetsflödet. Ett grynigt mobilfoto visar en bil på ett bärgningsflak. Någon har kört över kajen mitt inne i stadens hamn. Texten konstaterar att en man hittats drunknad i bilen.

Dagen har hunnit tippa över mot sin slutdestination när hon ser honom närma sig. Emily har precis släppt ned soppåsen i tunnan ute på gården. Som vanligt är han klädd i vit t-shirt och svart stickad tröja. Kvällsljuset flödar och hon observerar en svag, men ändå förnimbar glans runt hans person och en antydan till leende i ena mungipan. Den här gången riktar han sin blick mot henne, där bakom sina runda glasögonbågar, och utbrister i ett lågmält ”Hej” när han passerar förbi. Hans röst låter avsevärt längre bort än de fåtal meter som skiljer dem åt. Emily svarar med ett hej och hinner ta några steg mot sin port innan hon instinktivt vänder sig om. 

Ingen bil på parkeringsplatsen. Inte en människa i närheten.

Grannens gitarrsolon, med förstärkaren på högsta volym, väcker Nadia mitt i nattimmarna. Efter hans fingrar, som rört sig längs strängarna, stillnat så börjar de upprörda rösterna. Ljuden tar sig från hans lägenhet där ovanför och ner genom hennes tak. Sedan ser hon möbler som störtdyker genom hyreshusets öppna fönster och bryts sönder mot marken.

I djurparken, en bit bort längs vägen, ylar vargarna nedanför tallarna.

Fulla, helt frånkopplade, möter Nadia gitarrgrannen och hans tjej halvliggandes i trapphuset nästa kväll. Det droppar från dem. Kläderna är genomdränkta och längs deras kinder har blöta hårtestar klibbat sig fast. Förut sov han tillsammans med tjejen på kyrkbänkar genom vintern. Parkbänkar längs sommarens svala förmiddagar. Tjejen gjorde vad andra uppmanade henne till, där framför mobilkamerorna. Till alla de som kommenterade de spridda filmsnuttarna svarade tjejen att hon gärna bjöd på något de kunde skratta åt. Det var precis vad hon ville, att det bara skulle vara en kul grej. 

Ingen skrattade någonsin tillsammans med den tjejen. Hon, som nu slocknat där i trapphuset, är stolt över att ha lyckats rädda honom från att drunkna. Han, som fortfarande finns kvar där bredvid henne. Han, som hon släpat upp från vattnet.

Vargarna där ute fortsätter varna flocken. Håller strikt ordning. Värnar om de sina.

På väg i bilen för att hämta upp hans bror berättar pojkvännen för henne om hur han alltid hade försvarat sin bror. Hon märker hur stolt han är när de två bröderna kramar om varandra där på perrongen. Pojkvännen pratar ivrigt om deras planer för helgen. Festandet.

De skulle alla tre gå ut den kvällen. Möta folk de kände. Pojkvännens nya kollegor och hennes gamla klasskompisar. När hon frågar de två männen vem som ska köra till utestället så skrattar de, utbrister med en röst ”du såklart” och sveper varsin öl.

Väl på plats vid baren blir brodern presenterad av hennes pojkvän för sina arbetskamrater och är genast med i samtalen och leendena. Hennes bekanta har inte bröderna tid att hälsa på, så hon går själv en runda i lokalerna. Stannar till och pratar med en barndomsvän och efter att de sagt hej då med varsin puss på kinden sätter hon sig i bilen. Beger sig hemåt. Bröderna får väl kontakta henne om de behöver skjuts hem. 

Mitt på huvudleden tvärbromsar hon för en igelkott. Bara ren tur att trafiken är så lugn denna natt. Hon betraktar hur den taggiga gestalten fortsätter sin promenad framför bilens motorhuv. Vrider sedan på nyckeln och kör vidare när igelkotten tagit sig över vägen och inte längre syns till.

De går båda sin egen väg. I sin egen takt.