Carina Persson

Fiona slänger ifrån sig den fuktiga handduken. Kroppen är torr, underkläderna dras lätt över ben och armar. Sedan de synliga plaggen. Snart redo för roll, representation och granskning. Placerad i det fack där de yttre attributen fungerade som ett passerkort. 

”Varför gör jag detta”, tänker hon, ”alltid samma trista samtal mellan egoister. Ingen lyssnar, alla tävlar om att höras.”

Till sist på med ytterkläderna som stänger ute kyla, blåst och regn. Lagret som skalas av inomhus.

Hon längtar efter sin segelbåt. Att bege sig bort. Det är där hon hör hemma. Där allt är på riktigt. Väl ute på vattnet kommer barndomsminnet, alltid på styrbord sida. Lotsade henne framåt. Bästa vännen och hon som smyger in i vännens mammas sovrum. Den starkt lysande taklampan som de släcker. De små lamporna på var sida om den stora sängen räcker som ledljus. De är inte längre i en säng, i en lägenhet, i en miljonprogramsförort. De två är nu ombord på ett skepp mitt ute på öppet hav. Omkring dem sveper vindarna längs fartyget. Det stormar. Bästisen sätter sig i fören. Styr. Väjer för vågorna. Själv skopar Fiona upp vatten som sköljt in på däck. Kastar det ut över relingen. Tillslut mojnar det. Bästisens mamma kikar in genom dörren de stängt och tänder taklampan.

”Vill ni ha bullar?” 

Nästa kväll försöker hon och bästisen kliva ombord på skeppet igen, men det fortsätter bara att vara en säng. Men för Fiona har drömmen om en egen båt börjat.

Än en gång står hon nu framför åhörare, rutinerat leende i sin kostym och önskar sig bort, till sin fristad. Bara hon och havet. Fiona ser det så tydligt, mitt bland alla de andra kostymklädda; vågorna som gungar spegelblankt och tryggt eller dundrar massivt framåt med täta skumstrimmor. Båten. Hennes eget skyddsrum mot denna konstruerade värld. Alltid med bullar i pentryt.

”Mamma! När ska vi baka pepparkakshuset?”
Hon hade lovat. Pojkens röst var uppfordrande. Mamma hade pratat i sin smarta telefon länge nu. 
”Lugna ner dig. Du ser väl att jag är upptagen”.
Hon gick tillbaka till telefonsamtalet med sin snabba och allvarliga vuxenröst.

Jullovet hade precis börjat. Han såg degen framför sig. Hur de två kavlade ut den, gjorde husets väggar och tak. Skar ut fyrkanter som skulle bli fönster. Stoppade in plåten i ugnen. Fäste sedan ihop alla de mörkbruna delarna med klibbigt socker. Han visste precis hur de skulle göra. Han och mamma.

Äntligen tryckte hon bort samtalet. Bara för att ringa igen. Han hörde direkt på mammas röst att det var mormor hon pratade med.
”Hej, det är mycket på jobbet nu, kan jag komma förbi med Ludvig? Han vill så gärna baka ett pepparkakshus.”

Ludvig tog på sig overallen och bestämde sig för att använda bomullen som mormor hade i badrummet till snö runt om pepparkakshuset. Lite bomull kunde också få vara på taket. Mamma plockade på sig papper och sin bärbara dator. 

När de svängde in med bilen på mormors gata så kom han på att det måste lysa inne i pepparkakshuset… Mormor hade säkert en ficklampa någonstans. Det skulle fungera.

”Ha det så kul”, ropade kvinnan till sin son när hon stängde bildörren och åkte iväg. 
Efter jobbet så skulle hon handla julklappar. Bäst att få det överstökat när det fanns barnpassning.

Då mormor hade kramat om Ludvig och hängt upp hans overall så bestämde han sig: mamma skulle inte få se huset. 

Kvällen före hade Emily vänt blicken mot grannens dörr, samtidigt som hon vred om nyckeln i sin ytterdörr. Bakom hans fönster var det mörkt. Det hade gått några dagar sedan hon sist såg till honom. Han, som gick med händerna i jeansfickorna och huvudet nedsänkt, som rutinerat öppnade dörren till sin bil med inåtvänd blick, som inte verkade angelägen om att skapa kontakt med någon.

Just den här morgonen börjar, som alltid, med surfplattan placerad bredvid smörgåsarna och tekoppen på köksbordet. Emily stannar till vid en kort notis i nyhetsflödet. Ett grynigt mobilfoto visar en bil på ett bärgningsflak. Någon har kört över kajen mitt inne i stadens hamn. Texten konstaterar att en man hittats drunknad i bilen.

Dagen har hunnit tippa över mot sin slutdestination när hon ser honom närma sig. Emily har precis släppt ned soppåsen i tunnan ute på gården. Som vanligt är han klädd i vit t-shirt och svart stickad tröja. Kvällsljuset flödar och hon observerar en svag, men ändå förnimbar glans runt hans person och en antydan till leende i ena mungipan. Den här gången riktar han sin blick mot henne, där bakom sina runda glasögonbågar, och utbrister i ett lågmält ”Hej” när han passerar förbi. Hans röst låter avsevärt längre bort än de fåtal meter som skiljer dem åt. Emily svarar med ett hej och hinner ta några steg mot sin port innan hon instinktivt vänder sig om. 

Ingen bil på parkeringsplatsen. Inte en människa i närheten.

Grannens gitarrsolon, med förstärkaren på högsta volym, väcker Nadia mitt i nattimmarna. Efter hans fingrar, som rört sig längs strängarna, stillnat så börjar de upprörda rösterna. Ljuden tar sig från hans lägenhet där ovanför och ner genom hennes tak. Sedan ser hon möbler som störtdyker genom hyreshusets öppna fönster och bryts sönder mot marken.

I djurparken, en bit bort längs vägen, ylar vargarna nedanför tallarna.

Fulla, helt frånkopplade, möter Nadia gitarrgrannen och hans tjej halvliggandes i trapphuset nästa kväll. Det droppar från dem. Kläderna är genomdränkta och längs deras kinder har blöta hårtestar klibbat sig fast. Förut sov han tillsammans med tjejen på kyrkbänkar genom vintern. Parkbänkar längs sommarens svala förmiddagar. Tjejen gjorde vad andra uppmanade henne till, där framför mobilkamerorna. Till alla de som kommenterade de spridda filmsnuttarna svarade tjejen att hon gärna bjöd på något de kunde skratta åt. Det var precis vad hon ville, att det bara skulle vara en kul grej. 

Ingen skrattade någonsin tillsammans med den tjejen. Hon, som nu slocknat där i trapphuset, är stolt över att ha lyckats rädda honom från att drunkna. Han, som fortfarande finns kvar där bredvid henne. Han, som hon släpat upp från vattnet.

Vargarna där ute fortsätter varna flocken. Håller strikt ordning. Värnar om de sina.

På väg i bilen för att hämta upp hans bror berättar pojkvännen för henne om hur han alltid hade försvarat sin bror. Hon märker hur stolt han är när de två bröderna kramar om varandra där på perrongen. Pojkvännen pratar ivrigt om deras planer för helgen. Festandet.

De skulle alla tre gå ut den kvällen. Möta folk de kände. Pojkvännens nya kollegor och hennes gamla klasskompisar. När hon frågar de två männen vem som ska köra till utestället så skrattar de, utbrister med en röst ”du såklart” och sveper varsin öl.

Väl på plats vid baren blir brodern presenterad av hennes pojkvän för sina arbetskamrater och är genast med i samtalen och leendena. Hennes bekanta har inte bröderna tid att hälsa på, så hon går själv en runda i lokalerna. Stannar till och pratar med en barndomsvän och efter att de sagt hej då med varsin puss på kinden sätter hon sig i bilen. Beger sig hemåt. Bröderna får väl kontakta henne om de behöver skjuts hem. 

Mitt på huvudleden tvärbromsar hon för en igelkott. Bara ren tur att trafiken är så lugn denna natt. Hon betraktar hur den taggiga gestalten fortsätter sin promenad framför bilens motorhuv. Vrider sedan på nyckeln och kör vidare när igelkotten tagit sig över vägen och inte längre syns till.

De går båda sin egen väg. I sin egen takt.

Hen var fortfarande kall efter turen längs det disiga fältet, det tog sin tid att arbeta sig fram till ett ställe fyllt med energi att hämta. Huset som hen funnit vilade i gryningstimmen, och chansningen att svänga in genom skafferiets dörr lönade sig verkligen. Hens stora ögon arbetade febrilt med att ta in allt. Så mycket gott fanns staplat längs väggarnas hyllor, smulor av varierande smaker svävade runt i luften. Tungan använde hen för att suga upp allt det där söta med.

Arbetaren skulle gärna ha tillbringat mer tid i skafferiet. Det var mysigt därinne. Olika dofter från burkar, påsar och kartonger. Kryddor och jord; om skafferiet var en gestalt så luktade den just så. 

Hen smög ut genom det öppna fönstret i köket. Nattens frost dröjde sig fortfarande kvar i den svala morgonluften, nöp sig fast längs arbetarens ludna kropp. 

Där hemma krävde Hon Som Styr enormt mycket. Bäst att återvända med lasten från denna sockerkälla och dela ut koordinaterna till andra arbetare, så att de också hittade hit. Jobbet bestod inte endast av att plocka från själva platsen; kartan dit var minst lika viktig.

Det återstod fortfarande mycket innan samhället hen var en del av fungerade som det var planerat. Uppbyggnaden hade precis börjat. Hen var från den allra första kullen. En bland myllret av arbetare som förde upp bostäder, höll varmt där inne och begav sig ut för att återvända hem med mat. 

Hen vibrerade sina vingmuskler så att allt mer värme strömmade till. Det hela påminde om en helikopter, vars rotorblad bildade en luftvirvel precis ovanför kroppen som gav förmågan att lyfta. Arbetaren släppte sedan lös sin nyvunna energi stötvis; likt bågen som frigjorde all kraft när den sköt iväg pil efter pil.

Humlan lotsade sig fram över ängen med hjälp av sina antenner, sjönk ner på en tidigt blommande tussilago nere vid dikeskanten för att hämta andan. Lyfte beslutsamt då allt var återladdat. Tillsammans med de andra skulle hen fortsätta samla och bygga.