Carina Persson

Framför mig sitter en kvinna, rak i ryggen. Hon är klädd i svart klänning, lilarandiga sockor och engagerad i en pocketbok. Väskan har hon placerat på stolen bredvid sig.

Mitt emot sitter en man. Försjunken framför sin dators skärm, med hörlurarna på. Hans shorts visar håriga vader. Ser ut som att han är redo för en vandringstur i vildmark. På bordet bredvid honom står hans ryggsäck, bredvid den ångar det från en pappersmugg fylld med kaffe.

Fisken i väntrummets akvarium betraktar mig. Jag ler mot den. 

Reser på mig. Det är min tur. Skyltarna som guidar till sjukhusets olika rum är tryckta med raka bokstäver. Armaturens kalla sken speglas i det blanka golvet. Jag hör luddiga röster bakom stängda dörrar. Ibland ett maskinellt tickande från apparater. 

Väntan har byggt på oron inför nålsticket. Väl inne i undersökningsrummet kan jag inte annat än att koncentrera mig på hur en kanyl känns inuti en ådra. Främmande. Den måste vara där, den borde inte vara där. Hör inte hemma i kroppen.

”Är allt ok”, frågar sköterskan medan mitt blod rinner in i rören.

Jag nickar, fokuserar blick och tankar på sköterskans arbetskläder, hennes id-kort i rem runt halsen. Mitt passerkort till jobbet är pausat – tillsammans med alla arbetsdatorns inloggningar. 

På väg ut ser jag kvinnan med lilarandiga sockor stoppa ner pocketboken i sin väska. Fisken har simmat in bakom en växt. Hörlurarna har lämnat sin plats, tillsammans med mannen i shorts. Pappersmuggen står kvar.

Är det något allvarligt de har upptäckt eftersom jag var tvungen att ge ytterligare prover? 

Prover de inte tog så ofta, det var så sköterskan hade sagt till mig. 

Förbereder mig för svaret, som ska komma inom två veckor. 

Utifall att.

Min mun är torr när jag lämnar det enorma byggnadskomplexet och går mot busshållplatsen. 

Besökare skäller och fräser i receptionen på djursjukhuset. Och det luktar hund. Ett antal är nervösa, några lugna och andra är ledsna. En tung, stor − och fortfarande ung − gläfser ynkligt. En liten morrar kaxigt åt alla den ser och hör. En lockig vankar oroligt fram och tillbaka. Vill inte slå sig till ro. De väntar. Hoppas på hjälp. Blir uppropade och förs till rum för undersökning.

”Kan det vara något med magen? Den har troligtvis ätit något olämpligt, valpen äter allt den får tag i.”, säger husse till veterinären, som klämmer längs med valpens mage och sträcker ut dess ben.
Husse stryker de mjuka öronen. Får ett tack tillbaka, av en len tunga.
”Du är en gullig valp vissa dagar. Ett enormt matvrak andra dagar.”
Valpen tittar nyfiket på det veterinären har i handen.
”Blanda den här medicinen i blött foder. Det borde ge resultat inom en vecka. Hör av dig så bokar vi in ett nytt besök efter det.”

Den lilla hade hamnat i slagsmål mitt i en promenad, och blivit biten i huvudet. Sövd och sydd. Hunden pendlar mellan förvånad och rädd när den vaknar upp i en egen cell, med en uppmärksam skötare precis utanför. Chocken skapar djupa morranden som darrar ut ur dess kropp. Djurskötarens mjuka röst lugnar, celldörren öppnas och bandaget ses över. 
”Du får ligga här tills du har piggnat till, kan resa dig upp och säger åt oss att du är hungrig, vill äta och sedan åka hem.”
Skötaren stryker den lilla under hakan och lägger en filt över hunden. Den bär på husses doft. När gäspningarna kommer stängs dörren mjukt.

Efter sprutorna är allt annorlunda. Hunden, där i sin lockiga päls, sjunker inåt med sin blick. Prover hade tagits tidigare, och rören skickats i väg för analys. Matte ryser vid tanken på svaret som till slut damp ner. Inplanerad avlivning. Anledningen till att de nu är här, för sig själva, i ett rum med dämpad belysning. Först satt hunden upp och gnydde innan nålsticken. Nu slumrar den till, sömnen blir djupare och djupare. Hunden ger ifrån sig en sista utandning. En sovvarelse i lockig päls lämnar matte kvar med orden: tiden tillsammans var värt allt.

Kvinnan kopplas vidare till företagets huvudväxel då hennes sons mobil är upptagen. Oron för sonens hälsa gör att hon ringer honom ofta på jobbet. 

”Han pratar i sin telefon just nu”, förklarar rösten i luren.

”Hur länge kommer han att vara upptagen? Kan du se det?”, undrar kvinnan.

 ”Tyvärr kan jag inte se in i framtiden. Jag har ingen spåkula.”

”Är du säker på det? Du kan väl åtminstone skynda på samtalet?”

”Det kan jag inte heller göra.”

”Okej. Vet du vad: min son började arbeta som ung tonåring hos er, och har nyligen legat på sjukhus.” Med gråt i rösten anförtror hon sig till rösten där i luren. ”Operationen tog flera timmar.”

”Prova att ringa honom om en stund igen”, svarar den lugna rösten i luren. 

”Lova att inte säga det jag nyss berättat för dig till någon annan.”

”Jag lovar.” 

Svaret lät trovärdigt tyckte kvinnan.

”Måste få prata med sonen. Han ska ha order om vad han ska handla hem till sin mamma. Ha det så bra!”

Landat hemma vid köksbordet efter ännu ett avklarat nattskift. Reser mig upp och ställer in karaffen med vaniljsås i kylskåpet. Skriver en lapp och fäster den med en magnet på kylskåpsdörren. Dags för badrummet: skölja bort dagen, borsta tänderna och sedan till sovrummet. Lägga mig ner bredvid Mika. Tänka på allt möjligt, eller kanske ingenting, och somna in efter en stund − ungefär samtidigt som Mika vaknar.

Då yoghurten tas ut från kylskåpet kommer Mika att läsa lappen:

”Vilken god äppelpaj du bakat. Kunde inte motstå att ta två bitar. Ville inte väcka dig.”

Den landar: morgonen på jobbet då vi två pratar med varandra. På riktigt. Tidigare har vi passerat förbi i entrén, hälsat, gått vidare − nu vet vi att vi båda tycker om lakrits och filmer med fantasi. 

Den där kluriga hoppetossan vaknar. Börjar fundera. Hoppas. Är detta vad jag saknat? Början på det där stora?

Eftermiddag: personen kommer mot mig, precis som vanligt, men bär på en blombukett och en presentpåse. Får syn på mig och ler stort. I min mage börjar någon att hoppa.

”Det här är min sista dag på jobbet!”

”Vad ska du göra efter det här?”, undrar jag.

”Vet inte riktigt än.”

”Håller tummarna. Ha det bra!”

Vi vinkar Hej Då till varandra. Jag ser att det småregnar ute. 

Det är någon som vill retas. Fnisset hörs tydligt.

Tar på mig jackan och fäller upp luvan.

Skrattrynkorna runt ögonen framträder då kvinnan tar emot kepsen som barnbarnet räcker fram till henne. Flickans hår är rufsigt, gummistövlarna är torra. Sommardagen är varm och lerpölarna längs skogsstigen där de nyss promenerat hade torkat ut.

De stannar till vid bilen, kvinnan öppnar bakluckan och lägger in ryggsäckarna: nu fyllda med tomma matlådor och stenar som flickan plockat upp längs med deras vandring. Karossens rostfläckar syns tydligt i speglingen från den noggrant putsade bilen som står parkerad bredvid deras. 

När bakluckan är stängd står en flicka i aprikosfärgad tyllklänning vid den blänkande bilen. Med ett stadigt grepp i sin pappas hand. 

Flickan i stövlar studerar flickan i klänning och vänder sig till mormor.

”Det där är min kompis.”

”Känner du henne”, ler mormor åt sitt barnbarn och räcker tillbaka kepsen.

Flickan i stövlar nickar medan hon tar på sig kepsen och tittar på klänningsflickan.

”Är ni kompisar”, frågar pappan sin dotter och vinkar till flickan i stövlar.

”Nej”, svarar hon snabbt. Klänningsflickans röst är bestämd.

Mormor skrattar medan hon kramar om sitt barnbarn.

”Du är kompis med alla du träffar!”, konstaterar hon då de öppnar bildörrarna.

 De två var ute på sin morgonrunda; den fyrbenta i sällskap med den tvåbenta. Vädret fick bestämma om det skulle bli en kortare tur eller en längre utflykt, men promenaden blev alltid av. Denna morgon var elsparkcyklarna det som vittnade om vad som hänt under den sena gårdagskvällen och natten. Längs deras inplanerade rutt, i olika färger för olika företag, fanns maskinerna. Ställda och slängda huller om buller på gångvägar och cykelbanor. Invasionen hade skett snabbt. För några månader sedan fanns inte dessa i stadsmiljön. Nu syntes de överallt.

Hunden lyfte högt på ena bakbenet och markerade tydligt på en av alla dessa elsparkcyklar som låg där på trottoaren. Just denna blinkade rött, som om den kämpade för att kunna ta ut det sista ur batteriet. Andra elsparkcyklar var helt slocknade och förbrukade. De kasserades av företagen. Nya köptes in och slängdes då batteriet hade förbrukat sin livslängd. 

De fortsatte sin stadsvandring, anpassade stegen efter varandra och korsade sig fram längs de blockerade trottoarerna. Plötsligt stannade hunden till och tryckte sin nos mot en intressant doft. Matte gjorde också stopp. Bredvid dem lutade sig en annan morgonpigg människa ned och betraktade hunden.
”Får man hälsa?” frågade han omtänksamt.
Hunden började försiktigt nosa på mannens hand. Den luktade kaffe och tvål.
”Visst är det en bullterrier? De kan bli rätt ilskna, eller hur?”
”Just den här hunden är glad, men en aning blyg.”
”Vad heter den?”
”Dover.”

Svansen började vifta när bullterriern hörde det ordet och huvudet riktades åt mattes håll. Vad ska hända nu? Vad vill matte? Dover var förväntansfull. Får jag mat?

Mannen kliade bullterriern bakom ena örat, reste sig sedan hastigt upp och, som alla andra dagar, skyndade vidare till sitt jobb. 

Dovers förra husse hade lämnat honom i ett skogsområde. Efter att helt själv strövat omkring under natten, stod en man i mörkblå uniform plötsligt på stigen och hukade sig ner. Den lugna rösten hade fått Dover att känna sig trygg när han gick kopplad vid mannens sida, hoppade förväntansfullt in i bilen som luktade desinfektionsmedel, och åkte med till hundstallet.

Första mötet med matte hade också varit en gemensam promenad, längs en stig vid hundstallet. De hade förstått varandra direkt, så omplaceringen skedde snabbt efter att en sista veterinärkontroll var genomförd och hundförsäkring hade tecknats. Beslutet väl genomtänkt; nu var det deras liv tillsammans som gällde. Bullterriern hade nyfiket registrerat att matte alltid lät glad när hundstallet ringde upp för att höra hur det gick för de båda. Då brukade han gå fram till matte och vifta på svansen.

Denna dag fortsatte de promenaden med att svänga in på närmaste tvärgata. Längs detta stråk hade skåpbilarna precis varit förbi och ställt ut rader med nyladdade elsparkcyklar. Bredvid gångtrafikanterna började cykeltrafiken ta fart på riktigt. Bullterriern backade instinktivt från alla de jobbjäktande varelserna som svepte förbi. Mitt i all hets råkade han knuffa till några elsparkcyklar − som en efter en föll ner mot cykelbanan.

”Flytta på er!” 
En barsk stämma försökte kryssa sig fram på cykeln genom labyrinten av maskiner.
”Det var inte jag, det var hunden.”, förklarade matte. Försökte i alla fall.
”Säkert!”, skrek den senaste i raden av stressade människor, medan hon och Dover såg cyklisternas ryggar försvinna där i trafikvimlet.

Matte suckade. Bullterriern strosade vidare, varken arg eller less. Bara nöjd.

Doften av nybakat fyller hela farmors kök när jag springer in dit. Nyvaken och rufsig i håret sätter jag mig vid matbordet och farmor ger mig en varm brödskiva. Smöret smälter på den, och mjölken känns extra sval mot dess värme. 

Efter borstat genom håret och med smörgåsar i magen så följer jag med farfar och pappa ner till sjön, bryggan och båten. Längs med stigen dit stannar vi upp och gräver fram maskar till mig. De släpper jag ned i en glasburk fylld med jord och skruvar sedan på metallocket, med sina lufthål som jag gjort med hjälp av hammare och spik. 

På med den orangea flytvästen och väl i båten så får jag ett eget metspö. Mitt ute på det öppna vattnet så hjälper farfar mig att trä på en mask genom kroken medan pappa börjar dra in och vittja mjärdarna. Fiskarna hälls ned i plasthinkar.

Väl tillbaka på land så är farmor beredd. Som alltid. Fisken halstras där ute på gården tills de blir sotsvarta utanpå och kritvita inuti. 

Efter pysslet med att peta bort alla små mjuka fiskben så dukas efterrätten fram: jordgubbar med vaniljglass och grädde. Till det; en helt egen glasflaska med sockerdricka som bubblar då den hälls upp i glaset. Förut har jag och lillasyster fått delat på en flaska, och drycken hade noggrant mätts lika mellan de två glasen. Men nu är hela flaskan bara min. 

Jag är lika många år som fingrarna på min ena hand. Plus tummen på nästa hand.

Där i båten hade en stor abborre fastnat på kroken i metspöet jag höll i. Det ryckte till och pappa hjälpte mig att dra in fisken över båtens reling. Nu ligger fisken i en plastbunke på farstubron och grannen som precis kommit över betraktar den och vänder sig till mig.

”En fin en abborre du fått på kroken.” 

Han vill köpa fisken av mig och räcker fram sin näve. Där i ligger det några slantar. Jag tittar noga på mynten, och sedan på honom.

”Då får du bara stjärtfenan”, svarar jag. Snabbt och självklart.

”Du vet verkligen hur man gör affärer”, skrattar mannen och drar upp sin plånbok från ena bakfickan på sina byxor. Bläddrar fram några sedlar och ger mig dem. 

Jag vinkar adjö till abborren och farbrodern, då han traskar bort längs gårdens grusgång efter att ha skrattat färdigt med farmor och farfar. Hans spår är alldeles bredvid renarnas. De som under de första morgontimmarna passerar gården, på väg mot sina betesmarker.

Granskar sedlarna i min hand. Vänder och vrider på dem. Lyfter upp dem mot solen.

En kanin. Jag ska köpa en kanin med mjuk päls och stora öron, bestämmer jag mig för, och en stor bur som den ska bo i.

I skymningen sitter jag vid fönstret och väntar på honom. Jätten. Vet att han ska komma klivande över fjället. Har alltid sett det inom mig. 

Ladusvalorna svirrar där ute. Deras kluvna stjärtfjädrar syns tydligt mot skyn. Buketten som jag nyss plockat står i en tillbringare på bordet. Blommorna dricker makligt av gårdsbrunnens svala vatten. Betraktar växternas kronblad, pistiller och alla nyanser av grönt, men har hela tiden fjället i ögonvrån.

Renarna var avvaktande där de stod spridda över ängen. De iakttog mig med en blick lika blank och svart som brunnen på gården medan jag plockade händerna fulla av blommor. Mitt klorinblekta nattlinne var lika vitt mot ängens grönska som prästkragarna jag höll i min famn. Innan jag gick in vände jag mig om för att säga hej då till renarna. De slängde ut med sina bakben då de raskt strövade vidare mot fjället och laven. Där myggen inte besvärar lika mycket. Där det blåser. 

Jag väntar och ryser till under bomullstyget. Storlommens ödsliga röst hörs utanför. Genom det åldrade fönsterglaset skymtar tjärnen fram mellan de ljusa björkstammarna. Jag kryper ihop i stolen. Storlommen varnar. 

Jätten skulle trampa sönder mig när han kliver förbi. Han skulle inte ens se stugan innan det var för sent. Precis som jag trampade rakt på jordgetingarnas bo under den stora hängbjörken på gården. Pyttelitet runt hål i den mjuka, finkorniga, sandiga marken. Mer än så är jag inte. Inte för en fjälljätte.

Hon står framför terminalens fönster i väntan på incheckning. På andra sidan glasrutan pekar ett flygplans spetsiga nos mot henne. Väskorna kastas huller om buller upp på transportbandet, som med maklig takt matar in bagaget i flygplanets lastutrymme. Bredvid henne växlar besättningen några ord med trafikassistenterna innan de kliver ombord. Femton minuter till, sedan är det dags för passagerarna. 

Hon stöder sig på kryckorna. Amputerade ett ben och har nu tre. Hon ser piloterna skymta till i förarkabinen. I en nödsituation behöver piloterna båda händerna för att manövrera planet. Precis vad som också krävs av henne för att styra sina tre ben. 

Det enorma planet väcker minnena.
Okontrollerad. Rädd. Begränsad. Mitt i turbulensen som skakade om. Precis allt. 
Omgiven av oroliga mitt i olyckan. 
Spontant hade hon gjort sig redo, trots att hon inte var det, och krupit in.
I sin egen cockpit.
Det röda alarmljuset svepte över sidorna med instruktioner.
Ta tag i styrspaken. 
Gira åt det håll du vill bege dig.
Planera för landning. 
Fäll ut vingklaffarna. Landningsstället. 
Bromsa för fullt när marken kommer rusande mot dig.

Hon plockar fram sitt boarding card och signalen lyser grönt. En av de som först får kliva på planet. Prioriterad kö. Främsta raden med mer utrymme. 

Självhjälpsböcker var inte till någon hjälp alls när allt kolliderat. Hon skrev sin egen manual för att återfå kontrollen. Lyssnade inåt, på en svag signal som stadigt ökade i frekvens. 

Väck uppmärksamheten. 
Ta in allt. Nyfiket.
Dölj ingenting. 
Blunda aldrig.

Ombordstigningen är i full gång när ett meddelande går ut i kabinen. De fyller på bränsle säger rösten, alla måste vänta med att spänna fast säkerhetsbältet. I fall planet snabbt skulle behöva utrymmas.

Hon försäkrar sig om att kryckorna är lätta att komma åt.