Carina Persson

Hon står framför terminalens fönster i väntan på incheckning. På andra sidan glasrutan pekar ett flygplans spetsiga nos mot henne. Väskorna kastas huller om buller upp på transportbandet, som med maklig takt matar in bagaget i flygplanets lastutrymme. Bredvid henne växlar besättningen några ord med trafikassistenterna innan de kliver ombord. Femton minuter till, sedan är det dags för passagerarna. 

Hon stöder sig på kryckorna. Amputerade ett ben och har nu tre. Hon ser piloterna skymta till i förarkabinen. I en nödsituation behöver piloterna båda händerna för att manövrera planet. Precis vad som också krävs av henne för att styra sina tre ben. 

Det enorma planet väcker minnena.
Okontrollerad. Rädd. Begränsad. Mitt i turbulensen som skakade om. Precis allt. 
Omgiven av oroliga mitt i olyckan. 
Spontant hade hon gjort sig redo, trots att hon inte var det, och krupit in.
I sin egen cockpit.
Det röda alarmljuset svepte över sidorna med instruktioner.
Ta tag i styrspaken. 
Gira åt det håll du vill bege dig.
Planera för landning. 
Fäll ut vingklaffarna. Landningsstället. 
Bromsa för fullt när marken kommer rusande mot dig.

Hon plockar fram sitt boarding card och signalen lyser grönt. En av de som först får kliva på planet. Prioriterad kö. Främsta raden med mer utrymme. 

Självhjälpsböcker var inte till någon hjälp alls när allt kolliderat. Hon skrev sin egen manual för att återfå kontrollen. Lyssnade inåt, på en svag signal som stadigt ökade i frekvens. 

Väck uppmärksamheten. 
Ta in allt. Nyfiket.
Dölj ingenting. 
Blunda aldrig.

Ombordstigningen är i full gång när ett meddelande går ut i kabinen. De fyller på bränsle säger rösten, alla måste vänta med att spänna fast säkerhetsbältet. I fall planet snabbt skulle behöva utrymmas.

Hon försäkrar sig om att kryckorna är lätta att komma åt.

Korridoren är lång, nästan oändlig. Dörrarna ser exakt likadana ut. Ljust gråa.
Vänster. Höger. 
Rasmus går vidare. Hör sina steg, och anar röster från några av rummen som passerar förbi, när han fortsätter framåt.
Till sist sätter sig Rasmus ned i den stelt obekväma soffan vid korridorens slut. Betraktar dörren framför sig. Gestalter rör sig bakom det frostade glaset.

I receptionen hade de mött honom med leenden. 
”De är precis klara, fortsätt i korridoren bakom dig. Dörren längst bort.”

Det hade pågått i timmar vid det här laget. I samma minut som meddelandet: ”Allt gick som planerat” ljöd till i hans ficka begav han sig dit igen. Beredd. 
Det var de vackraste ord som någonsin studsat upp i Rasmus mobil.

Bakom dörren närmar sig en gestalt som tydliggörs från frosten när den drar i snöret och dörren öppnas.
Där ligger hon; Stina, hans Sankt Bernhard som precis har opererats för tarmvred. Hennes andning är lugn och regelbunden.
”Narkosen verkar fortfarande ett tag”, upplyser skötaren som skjuter den rostfria bårvagnen framför sig. ”Hon får ligga på uppvakningen i några timmar, innan det är dags att åka hem.”

Den förinspelade rösten spelas automatiskt upp i tunnelbanevagnen:
”Nästa Åkeshov.” 
Tåget närmar sig stationen. Saktar in.
”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av”, fortsätter rösten.
Dörrarna öppnas. Flickan ändrar sin sittställning, tittar på människorna som kliver på.
”Mamma, när man går in i tåget, vad ska man tänka på då?”  

Inget svar. Flickan börjar spana efter nya saker att upptäcka. Studerar perrongen. Läser noggrant bokstav efter bokstav på skylten precis utanför vagnen.
”Mamma.”
Kvinnan bredvid flickan sitter försjunken i skenet från sin mobil. Ännu inget svar.
”Mamma. Jag trodde det hette: Åke sov.”
Flickan ler. Fortfarande inget svar från mamman.

Dörrarna stängs. Tåget börjar röra på sig. Flickan trycker sitt ansikte mot fönsterrutan. Hennes huvud och blick rör sig allt snabbare när tåget accelererar. Mamman stryker förstrött sin hand längs dotterns arm. Fortfarande med allt fokus på mobilen.

Bakom sig lämnar de Åke. Han fortsätter sova. Djupt.

Vindrutetorkarna slutade svepa bort floderna av regnvatten när Sirpa parkerat bilen. Medan hon tog en promenad längs med torgets blöta kullerstenar dämpades trafikbruset; som att skruva ned ljudet via en volymkontroll. Människor passerade henne, de flesta trötta och skrollandes på sina mobilskärmar. Även Sirpa hade kollat kommentarerna i sociala medier. Inga nyheter om någon underlig varelse här i närheten. Än så länge var hon den enda som sett och förstått.

Hon hade fortfarande tid. Kvällsljuset hade precis anlänt. Sirpas fötter blev allt kallare. Strumporna var blöta. Butikernas skyltfönster speglade gatlyktorna och hennes gestalt blev till en grå skugga i deras sken. 

Alla här i trakten var vana vid detta väder, och de flesta följde flödet om udda händelser. Sådant som skapade teorier och förklaringar. Rationella, vetenskapliga och fantasifulla.

Längre fram längs gatan fanns ett kafé. Sirpa kikade in i dess vindruta och märkte att hon blivit hungrig. Några få personer satt utspridda där i dunklet, vid varsitt bord. Värmen från kaffemaskiner och ugnar mötte henne när hon öppnade dörren. 

Hon granskade människorna runt omkring henne. Stirrade inte den där personen lite väl länge på henne? Plockade någon upp mobilen för ett samtal?

Biträdet nickade och log när hon lade tallriken med en grillad focaccia på det runda bordet framför Sirpa. Muggen med te piggade upp i allt det gråfuktiga. 

Sirpa vände blicken ut genom kaféets fönster. Hennes strumpor var fortfarande blöta, men fötterna var varmare. Än så länge var allt lugnt. Där utanför hastade en jämn ström av folk förbi. Längs en gata i närheten hördes sirener från utryckningsfordon. Hon reste sig upp och vaggade proppmätt ut till bilen och körde längs med de höga tallstammarna till den djupa sjön. Platsen för deras kommande, andra möte. Om hon hade tur.

När Sirpa klev ut på klipporna såg hon dem. De våta avtrycken hade inte hunnit torka bort. Handflator och ett långt streck från en fena bakom dem. 

Ett nytt väderomslag, lika hastigt denna gång. Blixtarna skar sig genom det tungt gråa. Vattnet reflekterade allt som skedde där uppe i skyn. 

Det var inte bra att bege sig ner i vattnet på full mage. Där under ytan kunde vem som helst kvävas. 

Fiskfjällens hela färgspektra skimrade när kroppen ljudlöst hävde sig upp på klippan, en bit bakom Sirpa. De var alldeles bredvid varandra, med en tystnad parkerad mellan dem.

Sedan kom knuffen. Och plumsen.

Befriad från allting svävade Sirpa lugnt nedåt. Hennes kläder blev allt tyngre, hon själv allt lättare. Runt henne virvlade ett långt hår, två armar och en kraftig stjärtfena.

Olga trycker sin näsa mot den enorma akvarierutan. Fiskarna simmar förbi och glänser. Det var fastställt att hon och hennes far skulle umgås varannan helg. Just denna lördag hade hon önskat att få besöka djurparken. De hade redan hunnit med att äta varsin varmkorv med mos och ketchup. Och till det hennes favoritdryck: bubblande sockerdricka. 

Här inne bland akvarierna är det tyst, och allt svävar.

Nästa rum. På andra sidan glaset, precis framför henne, dyker den upp. Grå och snabb sveper hajen förbi, rycker på sin stjärtfena och är sedan försvunnen långt inne i det djupblåa.

”Pappa. Hajen har flera rader av jättevassa tänder och den sjunker om den slutar simma.”
”Hur vet du det” svarar han spontant.

Olga tar sin pappas hand och de går vidare, ställer sig framför lika stora fönster som förut. Hon betraktar stenarna på akvariets botten och ljuset som strilar ned från ytan.
”Det är bara vatten. Kom nu.”, säger hennes far, ”Dags för mjukglass.”

Olga fortsätter att hålla i sin pappas hand, vänder sig om och får syn på uttern som kommit fram och simmar runt, runt i stora cirklar. Den stannar upp, vänder sig på rygg, och de betraktar varandra. Olga vinkar till uttern där hon går med stapplande baklängessteg. Hon tittar upp mot sin pappa när han puttar upp dörren framför dem med sin lediga hand. 

”Pappa, du sa inte hej till uttern” konstaterar hon när de båda riktar sina blickar mot glassbaren där ute på torget.

Irma tittar ut genom köksfönstret medan händerna knådar degen, lika bra att passa på att baka tekakor då sonen är med sin pappa på simskola i badhuset. Betraktar grannens hus. De är bortresta och hon har nyckeln för att se till Morris; katten. Ge den mat, vatten, klia bakom hans öron och rensa lådan.

Plötsligt hör Irma ljudet av en bilmotor då grannens bil svänger in på sin garageuppfart. Ut stiger mannen. Högrest och kostymklädd. Välbetalt chefsjobb. Från passagerarsätet kliver en ung kvinna ut: långt hår och långa ben. Klädd i kjol och kavaj. De skyndar sig in i huset medan Irma fortsätter knådandet.

När sista plåten med tekakor är färdiggräddade så ser hon mannen igen. Han vänder sig mot hennes köksfönster, skymtar hennes gestalt och stänger hastigt ytterdörren, snabbar på stegen till bilen. Den unga kvinnan går före, vänder sig mot honom och ler när hon öppnar passagerardörren. De ger sig av med en rivstart.

Morgonen efter är inte grannens bil på plats. Irma ropar till sonen att hon bara ska gå över en sväng till grannen och se till Morris. När Irma tar upp nyckeln så märker hon att ytterdörren är olåst. 
”Han glömde väl det i all brådska”, konstaterar hon för sig själv.  

Morris sätter sig förväntansfullt framför matskålen och följer noggrant Irmas rörelser när hon öppnar burken och portionerar ut innehållet, byter till dagsfärskt vatten och vrider till sist om nyckeln i ytterdörren. Dubbelkollar att den är låst, för säkerhets skull.

Några dagar senare möter Irma mannen vid deras postlådor, som är placerade bredvid varandra vid tomtgränsen. Hon har observerat att hela familjen är hemma. Tonårsdöttrarnas cyklar står lutade mot garageväggen. Fruns halvt urdruckna vinflaska skymtar till bakom burspråkets designade draperier. 

”Var ni förbi hem en sväng i onsdags?” undrar hon och berättar för honom att dörren var olåst.

Morris är ute på sin dagliga revirrunda och kommer direkt när han hör Irmas röst. 

”Nej, jag har inte varit hemma” svarar mannen en aning för snabbt, samtidigt som han vänder bort blicken. 

Morris jamar. Stryker sig mot Irmas ben. Han vet allt, men låtsas som ingenting.

Hennes förväntan stegras i takt med gnisslet från tunnelbanevagnens inbromsning. Ett raspigt mummel hörs från högtalarna i taket. Vagnen stannar vid perrongen. Passagerare börjar synkroniserat knuffa sig ut och tränga sig in. Klungan luktar vinter och mentol. 

Hennes händer har blivit varma. Hon tar av sig vantarna, lägger dem i sin famn. Den här morgonen klumpar som vanligt ihop sig tillsammans med alla andra morgnar. Blir till en enda lång, anonym transportsträcka. 

Reklamaffischerna runtomkring henne har hon redan läst, flera gånger om. De fuktiga vantarna sprider en svag fläck på hennes byxor. Ännu är det några stationer kvar tills han brukar kliva in i tunnelbanevagnen. Hennes blick söker. Den stannar vid reflektionen av hennes ansikte. 

Hjulen skär mot skenorna. Vagnen stannar än en gång. Hon sitter still, men letar. Där är han. I hans hår blänker snöflingorna. Den här morgonen ler han när han får syn på henne. Som om De, ännu outtalat, redan finns. Med självklara steg sätter han sig mittemot henne. Hon hejdar sin impuls att betrakta honom närgånget, tittar ner på sina vantar. Sneglar mot hans händer. 

Han har sin breda ring på vänster tumme. Idag, som alla andra dagar.

I morgon, tänker hon, då ska jag börja prata. 

Vagnen saktar in vid en ny station. Hon reser sig upp, fokuserar på dörrarna. Kvar ligger vantarna mittemot honom. Hon upptäcker det och vänder sig om, han ska precis sträcka sig fram och räcka henne vantarna då människor börjar trängas mellan sätena. Mellan de två. Dörrarna slår igen. Hon hinner se genom vagnens fönster att han stoppar vantarna i sin jackficka.

I morgon kommer mina händer bli varma igen, tänker hon och parerar bland människorna i morgonvimlet.

Fiona slänger ifrån sig den fuktiga handduken. Kroppen är torr, underkläderna dras lätt över ben och armar. Sedan de synliga plaggen. Snart redo för roll, representation och granskning. Placerad i det fack där de yttre attributen fungerade som ett passerkort. 

”Varför gör jag detta”, tänker hon, ”alltid samma trista samtal mellan egoister. Ingen lyssnar, alla tävlar om att höras.”

Till sist på med ytterkläderna som stänger ute kyla, blåst och regn. Lagret som skalas av inomhus.

Hon längtar efter sin segelbåt. Att bege sig bort. Det är där hon hör hemma. Där allt är på riktigt. Väl ute på vattnet kommer barndomsminnet, alltid på styrbord sida. Lotsade henne framåt. Bästa vännen och hon som smyger in i vännens mammas sovrum. Den starkt lysande taklampan som de släcker. De små lamporna på var sida om den stora sängen räcker som ledljus. De är inte längre i en säng, i en lägenhet, i en miljonprogramsförort. De två är nu ombord på ett skepp mitt ute på öppet hav. Omkring dem sveper vindarna längs fartyget. Det stormar. Bästisen sätter sig i fören. Styr. Väjer för vågorna. Själv skopar Fiona upp vatten som sköljt in på däck. Kastar det ut över relingen. Tillslut mojnar det. Bästisens mamma kikar in genom dörren de stängt och tänder taklampan.

”Vill ni ha saft och kakor?” 

Nästa kväll försöker hon och bästisen kliva ombord på skeppet igen, men det fortsätter bara att vara en säng. Men för Fiona har drömmen om en egen båt börjat.

Än en gång står hon nu framför åhörare, rutinerat leende i sin kostym och önskar sig bort, till sin fristad. Bara hon och havet. Fiona ser det så tydligt, mitt bland alla de andra kostymklädda; vågorna som gungar spegelblankt och tryggt eller dundrar massivt framåt med täta skumstrimmor. Båten. Hennes eget skyddsrum mot denna konstruerade värld. Alltid med bullar i pentryt.

”Mamma! När ska vi baka pepparkakshuset?”
Hon hade lovat. Pojkens röst var uppfordrande. Mamma hade pratat i sin smarta telefon länge nu. 
”Lugna ner dig. Du ser väl att jag är upptagen”.
Hon gick tillbaka till telefonsamtalet med sin snabba och allvarliga vuxenröst.

Jullovet hade precis börjat. Han såg degen framför sig. Hur de två kavlade ut den, gjorde husets väggar och tak. Skar ut fyrkanter som skulle bli fönster. Stoppade in plåten i ugnen. Fäste sedan ihop alla de mörkbruna delarna med klibbigt socker. Han visste precis hur de skulle göra. Han och mamma.

Äntligen tryckte hon bort samtalet. Bara för att ringa igen. Han hörde direkt på mammas röst att det var mormor hon pratade med.
”Hej, det är mycket på jobbet nu, kan jag komma förbi med Ludvig? Han vill så gärna baka ett pepparkakshus.”

Ludvig tog på sig overallen och bestämde sig för att använda bomullen som mormor hade i badrummet till snö runt om pepparkakshuset. Lite bomull kunde också få vara på taket. Mamma plockade på sig papper och sin bärbara dator. 

När de svängde in med bilen på mormors gata så kom han på att det måste lysa inne i pepparkakshuset… Mormor hade säkert en ficklampa någonstans. Det skulle fungera.

”Ha det så kul”, ropade kvinnan till sin son när hon stängde bildörren och åkte iväg. 
Efter jobbet så skulle hon handla julklappar. Bäst att få det överstökat när det fanns barnpassning.

Då mormor hade kramat om Ludvig och hängt upp hans overall så bestämde han sig: mamma skulle inte få se huset. 

Kvällen före hade Emily vänt blicken mot grannens dörr, samtidigt som hon vred om nyckeln i sin ytterdörr. Bakom hans fönster var det mörkt. Det hade gått några dagar sedan hon sist såg till honom. Han, som gick med händerna i jeansfickorna och huvudet nedsänkt, som rutinerat öppnade dörren till sin bil med inåtvänd blick, som inte verkade angelägen om att skapa kontakt med någon.

Just den här morgonen börjar, som alltid, med surfplattan placerad bredvid smörgåsarna och tekoppen på köksbordet. Emily stannar till vid en kort notis i nyhetsflödet. Ett grynigt mobilfoto visar en bil på ett bärgningsflak. Någon har kört över kajen mitt inne i stadens hamn. Texten konstaterar att en man hittats drunknad i bilen.

Dagen har hunnit tippa över mot sin slutdestination när hon ser honom närma sig. Emily har precis släppt ned soppåsen i tunnan ute på gården. Som vanligt är han klädd i vit t-shirt och svart stickad tröja. Kvällsljuset flödar och hon observerar en svag, men ändå förnimbar glans runt hans person och en antydan till leende i ena mungipan. Den här gången riktar han sin blick mot henne, där bakom sina runda glasögonbågar, och utbrister i ett lågmält ”Hej” när han passerar förbi. Hans röst låter avsevärt längre bort än de fåtal meter som skiljer dem åt. Emily svarar med ett hej och hinner ta några steg mot sin port innan hon instinktivt vänder sig om. 

Ingen bil på parkeringsplatsen. Inte en människa i närheten.