Sötman i tomtebloss

”Varför?” 

Jag vänder blicken mot fönstret efter att hastigt spottat ut frågan. Det är mörkt ute och ljusen i rummet är tända. Lukten av brunnen ved och fuktig jord är påtaglig. Kan tydligt se reflektionen i fönstret; någon sätter sig ned i stolen mitt emot mig. Rak i ryggen och med sina armar vilande på karmarna.  

”Du vet redan svaret.”  Tonen i rösten från stolens håll är bejakande. ”Därför att han sa saker till dig. Gnistrande tomtebloss som träffade rakt i din mage.”
”Han sa att han bara ville ha min uppmärksamhet, det var ett av de blossen.”
”Vad svarade du då?”
”Uppmärksamheten har du redan, vad ska du göra med den? Han gav mig aldrig något svar.”

Betraktar gestaltens skugga i fönstret. Alltid så trygg, alltid så självklar i sina val. Oantastlig. Hur mycket jag än försöker ifrågasätta det som hänt skulle det aldrig finnas ett uns av tvivel där hos gestalten. Jag ryser till, drar upp mina fötter från golvet och kryper ihop i soffan.

”Han lever ju med en annan kvinna”, fortsätter jag. ”Han skrattar med henne! Jag gråter bara. Ska inte du vara en sådan som vill mig väl? Har sett dig gå bredvid mig ibland. En rörelse i ögonvrån och jag vet att du är där.”
Jag sänker blicken och smaken av salt når mina läppar.

”Ni var på bio.” Ansiktet som speglar sig i fönstret lutar sig närmare mig. ”Det var han som frågade dig om ni skulle gå tillsammans. Eller hur?”
En hand stryker min arm. Lyfter upp blicken och uppfattar leendet när jag drar efter andan. 
”När vi satt där i salongens mörker kände jag värmen från hans kropp. Den pulserade i vågor mot min arm. Lukten av tvättmedlet från hans tröja stannade i min näsa under hela filmen.
”Ni åt middag efteråt?”
”Ja. Han berättade om sin flickvän. Han sa att han ville läsa alla böcker hon läser. Timmarna där på restaurangen … efter vi skiljts åt för kvällen tog jag mig hem på något sätt, satte mig ner på hallgolvet, fortfarande med ytterkläderna på. Jag var stum, ville ringa honom, men kunde inte.”
”Den här världens hunger lämnar aldrig kroppen, hade glömt hur det var.”
”Han frågade mig om jag också tyckte om flickvännens favoritförfattare.” 
”Är det så?”, tonen i frågan är eftertänksam, ”jämför han dig med henne?” 
”Han visar mig spel hans flickvän gillar, säger att jag också kommer tycka om dem. Han bad mig spela ”Love match” tillsammans med honom på sin mobil. Vi fick sjuttionio procents matchning.”
”Sjuttionio! Det var inte dåligt.” Skuggans skratt fyller hela rummet.
”Han och flickvännen fick etthundratio procent”, det var vad han sa till mig … efter vi spelat klart. Jag står mig slätt i jämförelse!”
”Har han rört vid din kropp ännu?”
”En lätt kläm runt min arm när vi stod i en kö. Han log. Hans hand har också vilat på min hand och ingen av oss drog generat bort sin hand.” 
”Ser du fortfarande inte meningen?”
”I att känna så här? Det är som att sända burkar med oliver till Saturnus. Finns ingen där som tar emot dem, som ens behöver dem. Han är redan älskad. Och älskar.”
”Är du inte glad över det? Tänk efter.”

En tung hand trycker på min axel. Ett vinddrag passerar, upphör precis bakom min rygg. Karmstolen framför mig är tom. Doften av ved och jord dröjer sig kvar. 

Hämtningen

Hen var fortfarande kall efter turen längs det disiga fältet, det tog sin tid att arbeta sig fram till ett ställe fyllt med energi att hämta. Huset som hen funnit vilade i gryningstimmen, och chansningen att svänga in genom skafferiets dörr lönade sig verkligen. Hens stora ögon arbetade febrilt med att ta in allt. Så mycket gott fanns staplat längs väggarnas hyllor, smulor av varierande smaker svävade runt i luften. Tungan använde hen för att suga upp allt det där söta med.

Arbetaren skulle gärna ha tillbringat mer tid i skafferiet. Det var mysigt därinne. Olika dofter från burkar, påsar och kartonger. Kryddor och jord; om skafferiet var en gestalt så luktade den just så. 

Hen smög ut genom det öppna fönstret i köket. Nattens frost dröjde sig fortfarande kvar i den svala morgonluften, nöp sig fast längs arbetarens ludna kropp. 

Där hemma krävde Hon Som Styr enormt mycket. Bäst att återvända med lasten från denna sockerkälla och dela ut koordinaterna till andra arbetare, så att de också hittade hit. Jobbet bestod inte endast av att plocka från själva platsen; kartan dit var minst lika viktig.

Det återstod fortfarande mycket innan samhället hen var en del av fungerade som det var planerat. Uppbyggnaden hade precis börjat. Hen var från den allra första kullen. En bland myllret av arbetare som förde upp bostäder, höll varmt där inne och begav sig ut för att återvända hem med mat. 

Hen vibrerade sina vingmuskler så att allt mer värme strömmade till. Det hela påminde om en helikopter, vars rotorblad bildade en luftvirvel precis ovanför kroppen som gav förmågan att lyfta. Arbetaren släppte sedan lös sin nyvunna energi stötvis; likt bågen som frigjorde all kraft när den sköt iväg pil efter pil.

Humlan lotsade sig fram över ängen med hjälp av sina antenner, sjönk ner på en tidigt blommande tussilago nere vid dikeskanten för att hämta andan. Lyfte beslutsamt då allt var återladdat. Tillsammans med de andra skulle hen fortsätta samla och bygga.

Hennes halsdukar

På kaféets nötta bricka finns en semla, två muggar med ångande vatten och en tesil fylld med Darjeeling. Allt det måste vara symmetriskt uppradat innan han sätter sig. De dubbla muggarna har ett syfte: Viktor vill inte trängas i en kö med okända människor för att hämta sin andra mugg te. Det skulle vara ett störande moment. 

Han tittar på sitt armbandsur. Fem minuter. Tiden hur länge teet drar i vattnet måste vara exakt. Varken senare eller tidigare tar han upp silen. 

En kvinna kommer in, tillsammans med snön som yr omkring henne, genom kaféets entrédörr. Hon törnar mot en stol, stannar till, knäpper upp sin svarta kappa och virar av sig halsduken. Ytterkläderna bildar en hög bredvid den plats hon ska sitta på. 

Viktor iakttar henne. Efter hon köpt en smörgås, tillsammans med en mugg te, slår hon sig ner. Teet får dra alldeles för länge, registrerar han. För mycket mjölk häller hon också i. Förstör både den goda smaken och gör teet för kallt. Hennes sätt att reflexmässigt stryka bort några mörka hårstrån från sitt ansikte tilltalar Viktor. Precis som hjärtslag eller andetag är hennes rörelse självklar. 

Nästa gång Viktor besöker kaféet har han inte med sig klockan. Jackan viker han noga över stolsryggen. Sedan sätter han sig med en mugg Darjeeling för att vänta. När kvinnan i den svarta kappan kommer in vet han på vad. Henne. Det är varmare idag så hon har inte sin halsduk med sig. Kaféet är näst intill fullt, det är lördagseftermiddag och kvinnan har varit på biblioteket intill och lånat böcker. Hon lägger dem på bordet vid en ledig plats mittemot Viktor. Från kaféets utbud väljer kvinnan en stor kardemummabulle och café au lait.

Tillbaka på sin plats öppnar hon en av böckerna. Bokens titel vet Viktor redan. Han läste ryggarna på alla hennes lånade böcker medan hon betalade sitt fika.
Kvinnan vänder blicken från boken.
”Ursäkta, var den här platsen ledig? Väntar du på någon?”
Hon pratar med honom. Det är honom, Viktor, som hon frågar.
”Inte nu längre”, svarar han, ”du är ju här nu.”
”Jaha, det var ju snällt sagt.”
Kvinnan ger Viktor ett snabbt leende innan hennes blick fastnar i boken. Han tar sin jacka och reser sig upp för att lämna henne i fred.
”Jag vill inte störa dig i läsandet”, förklarar han.
”Du stör mig inte”, svarar hon medan han går förbi. 

Viktor upptäcker henne långt före hon kommer in på kaféet. I dag har han köpt te till dem båda. Bulle eller smörgås? Hon får välja först har han bestämt. Kvinnan ser honom inte när hon kommer in, utan väljer en plats nära kaféets fönster.
Tanken kommer till Viktor som ett varmt rus: det är mig hon väntar på, det här är så stort att det är overkligt. Han är på väg fram till henne när en ljuslockig man öppnar kaféets dörr. Kvinnan reser sig genast upp och möter den mannen med en kram. Viktor stannar till.
”Varsågod”, säger den ljuslockige och räcker henne en påse från en exklusiv butik. Ur den drar hon upp en smaragdgrön halsduk.
”Jag tyckte du behövde en ny när du tappat bort din förra”, säger den ljuslockige och nuddar vid hennes kind med sina läppar.

Viktor lämnar brickan med de två tekopparna kvar på bordet när han går därifrån.

mail /snabel-a/ carinapersson.se

Lärde mig att läsa när jag var fyra år och har älskat berättelser sedan dess. Både att skapa egna och uppleva andras.

PUBLICERAD

Antologier
”Karneval” / Fuerte Förlag
”Write Together 2020” / Lange Förlag
”101 ord till vårt Stockholm 2019” / 101ord.com
”Revansch 2020” / SkrivarSidans Förlag
”Jul igen 2019” / Nohiding Förlag
”Vi ses på stationen!” / Jernhusen

Webbsidor/eCommunities
dropastory.se
elibro.se
novell.nu

Artiklar
Svenska Dagbladet
”Känguru” / Humanistiska föreningen, Stockholms universitet
Folksams personaltidning
Västerbottens-Kuriren

UTBILDNINGAR
Författarlinjen / Medborgarskolan, Stockholm
Roman och Novell / Skrivarakademin, Stockholm
Skrivarkurs / ABF, Stockholm