Landat hemma vid köksbordet efter ännu ett avklarat nattskift. Reser mig upp och ställer in karaffen med vaniljsås i kylskåpet. Skriver en lapp och fäster den med en magnet på kylskåpsdörren. Dags för badrummet: skölja bort dagen, borsta tänderna och sedan till sovrummet. Lägga mig ner bredvid Mika. Tänka på allt möjligt, eller kanske ingenting, och somna in efter en stund − ungefär samtidigt som Mika vaknar.
Då yoghurten tas ut från kylskåpet kommer Mika att läsa lappen:
”Vilken god äppelpaj du bakat. Kunde inte motstå att ta två bitar. Ville inte väcka dig.”
Den landar: morgonen på jobbet då vi två pratar med varandra. På riktigt. Tidigare har vi passerat förbi i entrén, hälsat, gått vidare − nu vet vi att vi båda tycker om lakrits och filmer med fantasi.
Den där kluriga hoppetossan vaknar. Börjar fundera. Hoppas. Är detta vad jag saknat? Början på det där stora?
Eftermiddag: personen kommer mot mig, precis som vanligt, men bär på en blombukett och en presentpåse. Får syn på mig och ler stort. I min mage börjar någon att hoppa.
”Det här är min sista dag på jobbet!”
”Vad ska du göra efter det här?”, undrar jag.
”Vet inte riktigt än.”
”Håller tummarna. Ha det bra!”
Vi vinkar Hej Då till varandra. Jag ser att det småregnar ute.
Det är någon som vill retas. Fnisset hörs tydligt.
Skrattrynkorna runt ögonen framträder då kvinnan tar emot kepsen som barnbarnet räcker fram till henne. Flickans hår är rufsigt, gummistövlarna är torra. Sommardagen är varm och lerpölarna längs skogsstigen där de nyss promenerat hade torkat ut.
De stannar till vid bilen, kvinnan öppnar bakluckan och lägger in ryggsäckarna: nu fyllda med tomma matlådor och stenar som flickan plockat upp längs med deras vandring. Karossens rostfläckar syns tydligt i speglingen från den noggrant putsade bilen som står parkerad bredvid deras.
När bakluckan är stängd står en flicka i aprikosfärgad tyllklänning vid den blänkande bilen. Med ett stadigt grepp i sin pappas hand.
Flickan i stövlar studerar flickan i klänning och vänder sig till mormor.
”Det där är min kompis.”
”Känner du henne”, ler mormor åt sitt barnbarn och räcker tillbaka kepsen.
Flickan i stövlar nickar medan hon tar på sig kepsen och tittar på klänningsflickan.
”Är ni kompisar”, frågar pappan sin dotter och vinkar till flickan i stövlar.
”Nej”, svarar hon snabbt. Klänningsflickans röst är bestämd.
Mormor skrattar medan hon kramar om sitt barnbarn.
”Du är kompis med alla du träffar!”, konstaterar hon då de öppnar bildörrarna.
De två var ute på sin morgonrunda; den fyrbenta i sällskap med den tvåbenta. Vädret fick bestämma om det skulle bli en kortare tur eller en längre utflykt, men promenaden blev alltid av. Denna morgon var elsparkcyklarna det som vittnade om vad som hänt under den sena gårdagskvällen och natten. Längs deras inplanerade rutt, i olika färger för olika företag, fanns maskinerna. Ställda och slängda huller om buller på gångvägar och cykelbanor. Invasionen hade skett snabbt. För några månader sedan fanns inte dessa i stadsmiljön. Nu syntes de överallt.
Hunden lyfte högt på ena bakbenet och markerade tydligt på en av alla dessa elsparkcyklar som låg där på trottoaren. Just denna blinkade rött, som om den kämpade för att kunna ta ut det sista ur batteriet. Andra elsparkcyklar var helt slocknade och förbrukade. De kasserades av företagen. Nya köptes in och slängdes då batteriet hade förbrukat sin livslängd.
De fortsatte sin stadsvandring, anpassade stegen efter varandra och korsade sig fram längs de blockerade trottoarerna. Plötsligt stannade hunden till och tryckte sin nos mot en intressant doft. Matte gjorde också stopp. Bredvid dem lutade sig en annan morgonpigg människa ned och betraktade hunden. ”Får man hälsa?” frågade han omtänksamt. Hunden började försiktigt nosa på mannens hand. Den luktade kaffe och tvål. ”Visst är det en bullterrier? De kan bli rätt ilskna, eller hur?” ”Just den här hunden är glad, men en aning blyg.” ”Vad heter den?” ”Dover.”
Svansen började vifta när bullterriern hörde det ordet och huvudet riktades åt mattes håll. Vad ska hända nu? Vad vill matte? Dover var förväntansfull. Får jag mat?
Mannen kliade bullterriern bakom ena örat, reste sig sedan hastigt upp och, som alla andra dagar, skyndade vidare till sitt jobb.
Dovers förra husse hade lämnat honom i ett skogsområde. Efter att helt själv strövat omkring under natten, stod en man i mörkblå uniform plötsligt på stigen och hukade sig ner. Den lugna rösten hade fått Dover att känna sig trygg när han gick kopplad vid mannens sida, hoppade förväntansfullt in i bilen som luktade desinfektionsmedel, och åkte med till hundstallet.
Första mötet med matte hade också varit en gemensam promenad, längs en stig vid hundstallet. De hade förstått varandra direkt, så omplaceringen skedde snabbt efter att en sista veterinärkontroll var genomförd och hundförsäkring hade tecknats. Beslutet väl genomtänkt; nu var det deras liv tillsammans som gällde. Bullterriern hade nyfiket registrerat att matte alltid lät glad när hundstallet ringde upp för att höra hur det gick för de båda. Då brukade han gå fram till matte och vifta på svansen.
Denna dag fortsatte de promenaden med att svänga in på närmaste tvärgata. Längs detta stråk hade skåpbilarna precis varit förbi och ställt ut rader med nyladdade elsparkcyklar. Bredvid gångtrafikanterna började cykeltrafiken ta fart på riktigt. Bullterriern backade instinktivt från alla de jobbjäktande varelserna som svepte förbi. Mitt i all hets råkade han knuffa till några elsparkcyklar − som en efter en föll ner mot cykelbanan.
”Flytta på er!” En barsk stämma försökte kryssa sig fram på cykeln genom labyrinten av maskiner. ”Det var inte jag, det var hunden.”, förklarade matte. Försökte i alla fall. ”Säkert!”, skrek den senaste i raden av stressade människor, medan hon och Dover såg cyklisternas ryggar försvinna där i trafikvimlet.
Matte suckade. Bullterriern strosade vidare, varken arg eller less. Bara nöjd.
Doften av nybakat fyller hela farmors kök när jag springer in dit. Nyvaken och rufsig i håret sätter jag mig vid matbordet och farmor ger mig en varm brödskiva. Smöret smälter på den, och mjölken känns extra sval mot dess värme.
Efter borstat genom håret och med smörgåsar i magen så följer jag med farfar och pappa ner till sjön, bryggan och båten. Längs med stigen dit stannar vi upp och gräver fram maskar till mig. De släpper jag ned i en glasburk fylld med jord och skruvar sedan på metallocket, med sina lufthål som jag gjort med hjälp av hammare och spik.
På med den orangea flytvästen och väl i båten så får jag ett eget metspö. Mitt ute på det öppna vattnet så hjälper farfar mig att trä på en mask genom kroken medan pappa börjar dra in och vittja mjärdarna. Fiskarna hälls ned i plasthinkar.
Väl tillbaka på land så är farmor beredd. Som alltid. Fisken halstras där ute på gården tills de blir sotsvarta utanpå och kritvita inuti.
Efter pysslet med att peta bort alla små mjuka fiskben så dukas efterrätten fram: jordgubbar med vaniljglass och grädde. Till det; en helt egen glasflaska med sockerdricka som bubblar då den hälls upp i glaset. Förut har jag och lillasyster fått delat på en flaska, och drycken hade noggrant mätts lika mellan de två glasen. Men nu är hela flaskan bara min.
Jag är lika många år som fingrarna på min ena hand. Plus tummen på nästa hand.
Där i båten hade en stor abborre fastnat på kroken i metspöet jag höll i. Det ryckte till och pappa hjälpte mig att dra in fisken över båtens reling. Nu ligger fisken i en plastbunke på farstubron och grannen som precis kommit över betraktar den och vänder sig till mig.
”En fin en abborre du fått på kroken.”
Han vill köpa fisken av mig och räcker fram sin näve. Där i ligger det några slantar. Jag tittar noga på mynten, och sedan på honom.
”Då får du bara stjärtfenan”, svarar jag. Snabbt och självklart.
”Du vet verkligen hur man gör affärer”, skrattar mannen och drar upp sin plånbok från ena bakfickan på sina byxor. Bläddrar fram några sedlar och ger mig dem.
Jag vinkar adjö till abborren och farbrodern, då han traskar bort längs gårdens grusgång efter att ha skrattat färdigt med farmor och farfar. Hans spår är alldeles bredvid renarnas. De som under de första morgontimmarna passerar gården, på väg mot sina betesmarker.
Granskar sedlarna i min hand. Vänder och vrider på dem. Lyfter upp dem mot solen.
En kanin. Jag ska köpa en kanin med mjuk päls och stora öron, bestämmer jag mig för, och en stor bur som den ska bo i.
I skymningen sitter jag vid fönstret och väntar på honom. Jätten. Vet att han ska komma klivande över fjället. Har alltid sett det inom mig.
Ladusvalorna svirrar där ute. Deras kluvna stjärtfjädrar syns tydligt mot skyn. Buketten som jag nyss plockat står i en tillbringare på bordet. Blommorna dricker makligt av gårdsbrunnens svala vatten. Betraktar växternas kronblad, pistiller och alla nyanser av grönt, men har hela tiden fjället i ögonvrån.
Renarna var avvaktande där de stod spridda över ängen. De iakttog mig med en blick lika blank och svart som brunnen på gården medan jag plockade händerna fulla av blommor. Mitt klorinblekta nattlinne var lika vitt mot ängens grönska som prästkragarna jag höll i min famn. Innan jag gick in vände jag mig om för att säga hej då till renarna. De slängde ut med sina bakben då de raskt strövade vidare mot fjället och laven. Där myggen inte besvärar lika mycket. Där det blåser.
Jag väntar och ryser till under bomullstyget. Storlommens ödsliga röst hörs utanför. Genom det åldrade fönsterglaset skymtar tjärnen fram mellan de ljusa björkstammarna. Jag kryper ihop i stolen. Storlommen varnar.
Jätten skulle trampa sönder mig när han kliver förbi. Han skulle inte ens se stugan innan det var för sent. Precis som jag trampade rakt på jordgetingarnas bo under den stora hängbjörken på gården. Pyttelitet runt hål i den mjuka, finkorniga, sandiga marken. Mer än så är jag inte. Inte för en fjälljätte.
Hon står framför terminalens fönster i väntan på incheckning. På andra sidan glasrutan pekar ett flygplans spetsiga nos mot henne. Väskorna kastas huller om buller upp på transportbandet, som med maklig takt matar in bagaget i flygplanets lastutrymme. Bredvid henne växlar besättningen några ord med trafikassistenterna innan de kliver ombord. Femton minuter till, sedan är det dags för passagerarna.
Hon stöder sig på kryckorna. Amputerade ett ben och har nu tre. Hon ser piloterna skymta till i förarkabinen. I en nödsituation behöver piloterna båda händerna för att manövrera planet. Precis vad som också krävs av henne för att styra sina tre ben.
Det enorma planet väcker minnena. Okontrollerad. Rädd. Begränsad. Mitt i turbulensen som skakade om. Precis allt. Omgiven av oroliga mitt i olyckan. Spontant hade hon gjort sig redo, trots att hon inte var det, och krupit in. I sin egen cockpit. Det röda alarmljuset svepte över sidorna med instruktioner. Ta tag i styrspaken. Gira åt det håll du vill bege dig. Planera för landning. Fäll ut vingklaffarna. Landningsstället. Bromsa för fullt när marken kommer rusande mot dig.
Hon plockar fram sitt boarding card och signalen lyser grönt. En av de som först får kliva på planet. Prioriterad kö. Främsta raden med mer utrymme.
Självhjälpsböcker var inte till någon hjälp alls när allt kolliderat. Hon skrev sin egen manual för att återfå kontrollen. Lyssnade inåt, på en svag signal som stadigt ökade i frekvens.
Väck uppmärksamheten. Ta in allt. Nyfiket. Dölj ingenting. Blunda aldrig.
Ombordstigningen är i full gång när ett meddelande går ut i kabinen. De fyller på bränsle säger rösten, alla måste vänta med att spänna fast säkerhetsbältet. I fall planet snabbt skulle behöva utrymmas.
Hon försäkrar sig om att kryckorna är lätta att komma åt.
Korridoren är lång, nästan oändlig. Dörrarna ser exakt likadana ut. Ljust gråa. Vänster. Höger. Rasmus går vidare. Hör sina steg, och anar röster från några av rummen som passerar förbi, när han fortsätter framåt. Till sist sätter sig Rasmus ned i den stelt obekväma soffan vid korridorens slut. Betraktar dörren framför sig. Gestalter rör sig bakom det frostade glaset.
I receptionen hade de mött honom med leenden. ”De är precis klara, fortsätt i korridoren bakom dig. Dörren längst bort.”
Det hade pågått i timmar vid det här laget. I samma minut som meddelandet: ”Allt gick som planerat” ljöd till i hans ficka begav han sig dit igen. Beredd. Det var de vackraste ord som någonsin studsat upp i Rasmus mobil.
Bakom dörren närmar sig en gestalt som tydliggörs från frosten när den drar i snöret och dörren öppnas. Där ligger hon; Stina, hans Sankt Bernhard som precis har opererats för tarmvred. Hennes andning är lugn och regelbunden. ”Narkosen verkar fortfarande ett tag”, upplyser skötaren som skjuter den rostfria bårvagnen framför sig. ”Hon får ligga på uppvakningen i några timmar, innan det är dags att åka hem.”
Den förinspelade rösten spelas automatiskt upp i tunnelbanevagnen: ”Nästa Åkeshov.” Tåget närmar sig stationen. Saktar in. ”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av”, fortsätter rösten. Dörrarna öppnas. Flickan ändrar sin sittställning, tittar på människorna som kliver på. ”Mamma, när man går in i tåget, vad ska man tänka på då?”
Inget svar. Flickan börjar spana efter nya saker att upptäcka. Studerar perrongen. Läser noggrant bokstav efter bokstav på skylten precis utanför vagnen. ”Mamma.” Kvinnan bredvid flickan sitter försjunken i skenet från sin mobil. Ännu inget svar. ”Mamma. Jag trodde det hette: Åke sov.” Flickan ler. Fortfarande inget svar från mamman.
Dörrarna stängs. Tåget börjar röra på sig. Flickan trycker sitt ansikte mot fönsterrutan. Hennes huvud och blick rör sig allt snabbare när tåget accelererar. Mamman stryker förstrött sin hand längs dotterns arm. Fortfarande med allt fokus på mobilen.
Bakom sig lämnar de Åke. Han fortsätter sova. Djupt.
Vindrutetorkarna slutade svepa bort floderna av regnvatten när Sirpa parkerat bilen. Medan hon tog en promenad längs med torgets blöta kullerstenar dämpades trafikbruset; som att skruva ned ljudet via en volymkontroll. Människor passerade henne, de flesta trötta och skrollandes på sina mobilskärmar. Även Sirpa hade kollat kommentarerna i sociala medier. Inga nyheter om någon underlig varelse här i närheten. Än så länge var hon den enda som sett och förstått.
Hon hade fortfarande tid. Kvällsljuset hade precis anlänt. Sirpas fötter blev allt kallare. Strumporna var blöta. Butikernas skyltfönster speglade gatlyktorna och hennes gestalt blev till en grå skugga i deras sken.
Alla här i trakten var vana vid detta väder, och de flesta följde flödet om udda händelser. Sådant som skapade teorier och förklaringar. Rationella, vetenskapliga och fantasifulla.
Längre fram längs gatan fanns ett kafé. Sirpa kikade in i dess vindruta och märkte att hon blivit hungrig. Några få personer satt utspridda där i dunklet, vid varsitt bord. Värmen från kaffemaskiner och ugnar mötte henne när hon öppnade dörren.
Hon granskade människorna runt omkring henne. Stirrade inte den där personen lite väl länge på henne? Plockade någon upp mobilen för ett samtal?
Biträdet nickade och log när hon lade tallriken med en grillad focaccia på det runda bordet framför Sirpa. Muggen med te piggade upp i allt det gråfuktiga.
Sirpa vände blicken ut genom kaféets fönster. Hennes strumpor var fortfarande blöta, men fötterna var varmare. Än så länge var allt lugnt. Där utanför hastade en jämn ström av folk förbi. Längs en gata i närheten hördes sirener från utryckningsfordon. Hon reste sig upp och vaggade proppmätt ut till bilen och körde längs med de höga tallstammarna till den djupa sjön. Platsen för deras kommande, andra möte. Om hon hade tur.
När Sirpa klev ut på klipporna såg hon dem. De våta avtrycken hade inte hunnit torka bort. Handflator och ett långt streck från en fena bakom dem.
Ett nytt väderomslag, lika hastigt denna gång. Blixtarna skar sig genom det tungt gråa. Vattnet reflekterade allt som skedde där uppe i skyn.
Det var inte bra att bege sig ner i vattnet på full mage. Där under ytan kunde vem som helst kvävas.
Fiskfjällens hela färgspektra skimrade när kroppen ljudlöst hävde sig upp på klippan, en bit bakom Sirpa. De var alldeles bredvid varandra, med en tystnad parkerad mellan dem.
Sedan kom knuffen. Och plumsen.
Befriad från allting svävade Sirpa lugnt nedåt. Hennes kläder blev allt tyngre, hon själv allt lättare. Runt henne virvlade ett långt hår, två armar och en kraftig stjärtfena.
