Olga trycker sin näsa mot den enorma akvarierutan. Fiskarna simmar förbi och glänser. Det var fastställt att hon och hennes far skulle umgås varannan helg. Just denna lördag hade hon önskat att få besöka djurparken. De hade redan hunnit med att äta varsin varmkorv med mos och ketchup. Och till det hennes favoritdryck: bubblande sockerdricka.
Här inne bland akvarierna är det tyst, och allt svävar.
Nästa rum. På andra sidan glaset, precis framför henne, dyker den upp. Grå och snabb sveper hajen förbi, rycker på sin stjärtfena och är sedan försvunnen långt inne i det djupblåa.
”Pappa. Hajen har flera rader av jättevassa tänder och den sjunker om den slutar simma.” ”Hur vet du det” svarar han spontant.
Olga tar sin pappas hand och de går vidare, ställer sig framför lika stora fönster som förut. Hon betraktar stenarna på akvariets botten och ljuset som strilar ned från ytan. ”Det är bara vatten. Kom nu.”, säger hennes far, ”Dags för mjukglass.”
Olga fortsätter att hålla i sin pappas hand, vänder sig om och får syn på uttern som kommit fram och simmar runt, runt i stora cirklar. Den stannar upp, vänder sig på rygg, och de betraktar varandra. Olga vinkar till uttern där hon går med stapplande baklängessteg. Hon tittar upp mot sin pappa när han puttar upp dörren framför dem med sin lediga hand.
”Pappa, du sa inte hej till uttern” konstaterar hon när de båda riktar sina blickar mot glassbaren där ute på torget.
Fråga Morris istället
Irma tittar ut genom köksfönstret medan händerna knådar degen, lika bra att passa på att baka tekakor då sonen är med sin pappa på simskola i badhuset. Betraktar grannens hus. De är bortresta och hon har nyckeln för att se till Morris; katten. Ge den mat, vatten, klia bakom hans öron och rensa lådan.
Plötsligt hör Irma ljudet av en bilmotor då grannens bil svänger in på sin garageuppfart. Ut stiger mannen. Högrest och kostymklädd. Välbetalt chefsjobb. Från passagerarsätet kliver en ung kvinna ut: långt hår och långa ben. Klädd i kjol och kavaj. De skyndar sig in i huset medan Irma fortsätter knådandet.
När sista plåten med tekakor är färdiggräddade så ser hon mannen igen. Han vänder sig mot hennes köksfönster, skymtar hennes gestalt och stänger hastigt ytterdörren, snabbar på stegen till bilen. Den unga kvinnan går före, vänder sig mot honom och ler när hon öppnar passagerardörren. De ger sig av med en rivstart.
Morgonen efter är inte grannens bil på plats. Irma ropar till sonen att hon bara ska gå över en sväng till grannen och se till Morris. När Irma tar upp nyckeln så märker hon att ytterdörren är olåst. ”Han glömde väl det i all brådska”, konstaterar hon för sig själv.
Morris sätter sig förväntansfullt framför matskålen och följer noggrant Irmas rörelser när hon öppnar burken och portionerar ut innehållet, byter till dagsfärskt vatten och vrider till sist om nyckeln i ytterdörren. Dubbelkollar att den är låst, för säkerhets skull.
Några dagar senare möter Irma mannen vid deras postlådor, som är placerade bredvid varandra vid tomtgränsen. Hon har observerat att hela familjen är hemma. Tonårsdöttrarnas cyklar står lutade mot garageväggen. Fruns halvt urdruckna vinflaska skymtar till bakom burspråkets designade draperier.
”Var ni förbi hem en sväng i onsdags?” undrar hon och berättar för honom att dörren var olåst.
Morris är ute på sin dagliga revirrunda och kommer direkt när han hör Irmas röst.
”Nej, jag har inte varit hemma” svarar mannen en aning för snabbt, samtidigt som han vänder bort blicken.
Morris jamar. Stryker sig mot Irmas ben. Han vet allt, men låtsas som ingenting.
Vantarna tillbaka
Hennes förväntan stegras i takt med gnisslet från tunnelbanevagnens inbromsning. Ett raspigt mummel hörs från högtalarna i taket. Vagnen stannar vid perrongen. Passagerare börjar synkroniserat knuffa sig ut och tränga sig in. Klungan luktar vinter och mentol.
Hennes händer har blivit varma. Hon tar av sig vantarna, lägger dem i sin famn. Den här morgonen klumpar som vanligt ihop sig tillsammans med alla andra morgnar. Blir till en enda lång, anonym transportsträcka.
Reklamaffischerna runtomkring henne har hon redan läst, flera gånger om. De fuktiga vantarna sprider en svag fläck på hennes byxor. Ännu är det några stationer kvar tills han brukar kliva in i tunnelbanevagnen. Hennes blick söker. Den stannar vid reflektionen av hennes ansikte.
Hjulen skär mot skenorna. Vagnen stannar än en gång. Hon sitter still, men letar. Där är han. I hans hår blänker snöflingorna. Den här morgonen ler han när han får syn på henne. Som om De, ännu outtalat, redan finns. Med självklara steg sätter han sig mittemot henne. Hon hejdar sin impuls att betrakta honom närgånget, tittar ner på sina vantar. Sneglar mot hans händer.
Han har sin breda ring på vänster tumme. Idag, som alla andra dagar.
I morgon, tänker hon, då ska jag börja prata.
Vagnen saktar in vid en ny station. Hon reser sig upp, fokuserar på dörrarna. Kvar ligger vantarna mittemot honom. Hon upptäcker det och vänder sig om, han ska precis sträcka sig fram och räcka henne vantarna då människor börjar trängas mellan sätena. Mellan de två. Dörrarna slår igen. Hon hinner se genom vagnens fönster att han stoppar vantarna i sin jackficka.
I morgon kommer mina händer bli varma igen, tänker hon och parerar bland människorna i morgonvimlet.
På riktigt
Fiona slänger ifrån sig den fuktiga handduken. Kroppen är torr, underkläderna dras lätt över ben och armar. Sedan de synliga plaggen. Snart redo för roll, representation och granskning. Placerad i det fack där de yttre attributen fungerade som ett passerkort.
”Varför gör jag detta”, tänker hon, ”alltid samma trista samtal mellan egoister. Ingen lyssnar, alla tävlar om att höras.”
Till sist på med ytterkläderna som stänger ute kyla, blåst och regn. Lagret som skalas av inomhus.
Hon längtar efter sin segelbåt. Att bege sig bort. Det är där hon hör hemma. Där allt är på riktigt. Väl ute på vattnet kommer barndomsminnet, alltid på styrbord sida. Lotsade henne framåt. Bästa vännen och hon som smyger in i vännens mammas sovrum. Den starkt lysande taklampan som de släcker. De små lamporna på var sida om den stora sängen räcker som ledljus. De är inte längre i en säng, i en lägenhet, i en miljonprogramsförort. De två är nu ombord på ett skepp mitt ute på öppet hav. Omkring dem sveper vindarna längs fartyget. Det stormar. Bästisen sätter sig i fören. Styr. Väjer för vågorna. Själv skopar Fiona upp vatten som sköljt in på däck. Kastar det ut över relingen. Tillslut mojnar det. Bästisens mamma kikar in genom dörren de stängt och tänder taklampan.
”Vill ni ha bullar?”
Nästa kväll försöker hon och bästisen kliva ombord på skeppet igen, men det fortsätter bara att vara en säng. Men för Fiona har drömmen om en egen båt börjat.
Än en gång står hon nu framför åhörare, rutinerat leende i sin kostym och önskar sig bort, till sin fristad. Bara hon och havet. Fiona ser det så tydligt, mitt bland alla de andra kostymklädda; vågorna som gungar spegelblankt och tryggt eller dundrar massivt framåt med täta skumstrimmor. Båten. Hennes eget skyddsrum mot denna konstruerade värld. Alltid med bullar i pentryt.
Kontorstornet
Blåsten är kraftig och högröstad när jag kliver ut, här uppe på tornets tak. Under mig finns våningsplan efter våningsplan med kontorsrum och konferenssalar. Vindarna sveper smidigt längs med byggnaden och jag får trycka till rejält för att överhuvudtaget kunna stänga igen luckan efter mig.
Denna typ av miljö är vardag och rutin för mig. Som säkerhetsansvarig har jag full tillgång till byggnadens utrymmen, dörrkoder, passerkort, nycklar och trappor.
Jag tar ytterligare några steg och en kastby lyckas knuffa till mig och jag skjutsas en rejäl bit framåt. Snubblar ned på mina knän. Drar in några djupa andetag och ställer mig upp, bredbent och stadigt. Betraktar sedan, både noggrant och sorgset, köpcentrumet långt där nere. Det är inte jobbet som har fört mig hit upp. Inte den här gången, den här dagen.
Inne i områdets galleria har jag nyss hittat sonens flitigt använda ryggsäck. Den låg övergiven där på golvet vid restaurangerna. I ryggsäcken finns hans träningskläder och mattebok. Nycklarna till skolkorridorens skåp och till hemmets ytterdörr är också fortfarande kvar där i. Plus en oöppnad chokladkaka. Men sonen är försvunnen. Helt borta. Signalerna till hans mobil går visserligen fram, men ingen svarar. Vid det här laget har jag slutat räkna antalet minuter och sekunder som passerar innan jag än en gång ringer upp det där bekanta numret.
Ordningsvakterna var med självklarhet först på plats, de började direkt med att söka igenom hela området. Nu är också polisen involverad. Vant och noggrant följer de alla sina rutiner. Själv har jag vandrat runt bland samtliga butiker, restauranger, toaletter och skötrum där nedanför. Kryssat mig fram och tillbaka mellan varenda bil i garaget. Varv på varv på varv. Ropat mig hes, men inte hört något svar. Inget annat än ryggsäcken är funnet, än så länge.
Egentligen ska vi, jag och sonen, sitta där hemma vid köksbordet och tillsammans gå igenom uppgifterna i hans mattebok. Tvättmaskinen ska börja vibrera när den centrifugerar pojkens rena träningskläder, detta välbekanta dova surr som hörs där bakom badrummets stängda dörr.
I en parallell värld kanske vi gör just det. En klart bättre verklighet, jämfört med den jag just nu måste gå igenom.
Jag flyttar mig några extra steg framåt här ute på taket och ställer mig precis vid byggnadens yttersta kant. Ett enda kliv till så är även hoppet avklarat.
De gälla mobilsignalerna får mig att stanna upp, precis innan det där absolut sista steget. Jag kan ändå inte låta bli att hoppas. Bara det nu äntligen är han, min pojke, som ringer och vill prata med mig och berätta att allt är okej med honom. Han kanske blivit hungrig och vill ha sin chokladkaka.
Jag läser av den smarta telefonens display: Inget uppringnings-ID. Svarar med ett tydligt ”Ja.” ”Han är här hos mig nu”, säger en entonig röst som låter väldigt avlägsen. Dess svar kyler ned mig mer än blåsten här uppe någonsin skulle kunna göra. ”Låt mig få prata med honom!”, skriker jag. Samtalet bryts och allt runtomkring mig blir plötsligt bara så oändligt tyst och tungt. Blåsten avtar, tårarna glider längs med kinderna och droppar ner från hakan medan jag sjunker ned.
Döden och abborren
Under våra skor låter snön precis som när man kramar en påse potatismjöl i handen. Kylan nyper våra kinder röda. Vi går bredvid varandra, på väg från badhuset till dagiset, när du pekar på ett flygplan som skär genom det grå diset högt ovanför oss. ”Tayyaara!” ropar du högt, så att planet ska höra att du sett det. ”Flygplan”, svarar jag. ”Tayyaara.”
Du tänker en stund, minns resan, och ser sedan på mig under dina långa ögonfransar. Likt svarta tuschstreck ramar de in dina bruna ögon. Som chilipeppar i risgrynsgröt finns du mitt i den norrländska vintern. ”Jag har en hund i Libanon. De ska hämta den åt mig.” Alternativet att du aldrig får se hunden igen finns inte än. Du litar på dem. De som har lovat att hämta. ”I Libanon”, fortsätter du, ”är alla hus sönder. Utom vårat utan fönster. Jag såg aldrig när bombplanen kom, bara hörde. Här i Sverige har alla hus fönster.” ”Blev du rädd när du hörde bombplanen?”, frågar jag. ”Bara när mamma skrek. Nu skriker inte mamma, ibland hon är ledsen. Då får jag åka till min svenska familj. Där äter jag pannkaka. Med hallonsylt.” ”Vi får pannkaka på dagiset idag”, svarar jag och du förändras.
Först blir du paralyserad och blek, sedan kommer skakningarna och ansiktet förvrids helt ljudlöst tills gråten kommer. ”Jag vill inte dö”, försöker du pressa fram mellan tårarna och snoret. Håller om dig tills du blir lugn och självmant stryker bort gråten med baksidan av dina tumvantar. När du är redo fortsätter vi promenera bland de höga snödrivorna.
Jag tänker på hur det är att vara fyra år och möta döden. På flickan som har hjälpt sin morfar med att fylla glasburken med jord och daggmaskar. Locket har de gjort hål i med spik och hammare, för maskarna behöver luft. Flickan skruvar på det medans morfar sätter på henne flytvästen. Hon lyfts upp i roddbåten innan han knuffar ut den i vattnet. Morfar sätter sig tillrätta och tar några årtag innan årorna läggs längs båtens sidor. En daggmask träs på kroken och sjunker sedan långsamt ner i vattnet. Hon lutar sig ut över båtens reling och tittar ner i vattnet. Masken krumbuktar och vrider sig runt kroken. När den inte syns längre väntar de, hon och morfar, tills det rycker i nylonlinan. Vågorna kluckar mot båten och snart kan hon skönja fisken som nappat. Först en svag skugga som blir till en abborre när morfar dragit in hela linan. Den randiga fisken sprattlar vilt när den tappar kontakten med vattnet. Kastar sig själv upp i luften och landar på roddbåtens botten. Gälarna öppnas och stängs med allt längre pauser. Hon tittar länge på fisken. På fjällen som skimrar i grönt och vitt. Två årstider samtidigt. Flickan lyfter upp en plastbalja som ligger bakom henne och fyller den med svalt vatten. ”Abborrens nya hus”, säger hon när den hala fisken slinker mellan hennes händer ner i baljan. Nästa morgon ligger fisken vänd på ena sidan i sin ljusblåa balja. Hon petar lite försiktigt på en av de röda fenorna. De är vassa längst ut i kanten. Fisken guppar till. Sedan blir den stilla igen. Flickan springer in från verandan till sin morfar. Frågar var abborren har åkt någonstans. ”Den är inte inne i fisken. Fisken har blivit tom”, konstaterar hon.
Din vantbeklädda hand lämnar min när vi närmar oss dagiset. Du springer till de andra barnen som är ute på gården i sina overaller och åker pulka i snödrivorna. Genom dagisets fönster ser jag pannkakorna dukas fram. Dags att gå in.
Pepparkakshus
”Mamma! När ska vi baka pepparkakshuset?” Hon hade lovat. Pojkens röst var uppfordrande. Mamma hade pratat i sin smarta telefon länge nu. ”Lugna ner dig. Du ser väl att jag är upptagen”. Hon gick tillbaka till telefonsamtalet med sin snabba och allvarliga vuxenröst.
Jullovet hade precis börjat. Han såg degen framför sig. Hur de två kavlade ut den, gjorde husets väggar och tak. Skar ut fyrkanter som skulle bli fönster. Stoppade in plåten i ugnen. Fäste sedan ihop alla de mörkbruna delarna med klibbigt socker. Han visste precis hur de skulle göra. Han och mamma.
Äntligen tryckte hon bort samtalet. Bara för att ringa igen. Han hörde direkt på mammas röst att det var mormor hon pratade med. ”Hej, det är mycket på jobbet nu, kan jag komma förbi med Ludvig? Han vill så gärna baka ett pepparkakshus.”
Ludvig tog på sig overallen och bestämde sig för att använda bomullen som mormor hade i badrummet till snö runt om pepparkakshuset. Lite bomull kunde också få vara på taket. Mamma plockade på sig papper och sin bärbara dator.
När de svängde in med bilen på mormors gata så kom han på att det måste lysa inne i pepparkakshuset… Mormor hade säkert en ficklampa någonstans. Det skulle fungera.
”Ha det så kul”, ropade kvinnan till sin son när hon stängde bildörren och åkte iväg. Efter jobbet så skulle hon handla julklappar. Bäst att få det överstökat när det fanns barnpassning.
Då mormor hade kramat om Ludvig och hängt upp hans overall så bestämde han sig: mamma skulle inte få se huset.
Annalkande oväder
Ljuset har hunnit anlända så här i slutet av mars, men inte värmen. Morgonen hade varit vacker med klar himmel, men förändras nu radikalt då en kraftig vind sveper in. De vassa snöflingorna blåser rakt på Theas ansikte och hon kan knappt se trottoaren framför sig. Hon är inte besvärad, tvärtom småskrattar hon åt kylan som kryper in under jackan. Thea parerar sina steg, sulorna på hennes skor är lika blanka som de hala isfläckarna längs kullerstenarna. På väg till honom. Han med stort H. Det var lugnt på jobbet hade han sagt. Inga gäster i restaurangen så här tidigt på eftermiddagen.
Thea ska överraska honom.
Hon förstår att hon har halkat först när hon ligger ner och ser den gråa skyn. Två personer kommer fram till henne. Frågar hur det är. De hjälper henne med att sätta sig upp. Fler människor samlas omkring henne. Meddelar att ambulans är på väg.
Det pulserar, trycker och klämmer längs Theas ben. När skon är bortlirkad och ambulanspersonalen lyfter upp henne på båren ser hon hur underligt foten är vinklad.
Telefonen är tyst när hon ringer han med stort H efter hennes benbrott har blivit gipsat. Det Thea inte har hört är hans, och en annan persons, skratt och allt mer intensiva andetag där bakom restaurangens stängda personaldörr.
Verkar som om borden börjar bli fullsatta nu ler hon för sig själv och lägger mobilen bredvid kudden. Han hör säkert av sig efter stängningen.
Grannen
Kvällen före hade Emily vänt blicken mot grannens dörr, samtidigt som hon vred om nyckeln i sin ytterdörr. Bakom hans fönster var det mörkt. Det hade gått några dagar sedan hon sist såg till honom. Han, som gick med händerna i jeansfickorna och huvudet nedsänkt, som rutinerat öppnade dörren till sin bil med inåtvänd blick, som inte verkade angelägen om att skapa kontakt med någon.
Just den här morgonen börjar, som alltid, med surfplattan placerad bredvid smörgåsarna och tekoppen på köksbordet. Emily stannar till vid en kort notis i nyhetsflödet. Ett grynigt mobilfoto visar en bil på ett bärgningsflak. Någon har kört över kajen mitt inne i stadens hamn. Texten konstaterar att en man hittats drunknad i bilen.
Dagen har hunnit tippa över mot sin slutdestination när hon ser honom närma sig. Emily har precis släppt ned soppåsen i tunnan ute på gården. Som vanligt är han klädd i vit t-shirt och svart stickad tröja. Kvällsljuset flödar och hon observerar en svag, men ändå förnimbar glans runt hans person och en antydan till leende i ena mungipan. Den här gången riktar han sin blick mot henne, där bakom sina runda glasögonbågar, och utbrister i ett lågmält ”Hej” när han passerar förbi. Hans röst låter avsevärt längre bort än de fåtal meter som skiljer dem åt. Emily svarar med ett hej och hinner ta några steg mot sin port innan hon instinktivt vänder sig om.
Ingen bil på parkeringsplatsen. Inte en människa i närheten.
De som skyddar
Grannens gitarrsolon, med förstärkaren på högsta volym, väcker Nadia mitt i nattimmarna. Efter hans fingrar, som rört sig längs strängarna, stillnat så börjar de upprörda rösterna. Ljuden tar sig från hans lägenhet där ovanför och ner genom hennes tak. Sedan ser hon möbler som störtdyker genom hyreshusets öppna fönster och bryts sönder mot marken.
I djurparken, en bit bort längs vägen, ylar vargarna nedanför tallarna.
Fulla, helt frånkopplade, möter Nadia gitarrgrannen och hans tjej halvliggandes i trapphuset nästa kväll. Det droppar från dem. Kläderna är genomdränkta och längs deras kinder har blöta hårtestar klibbat sig fast. Förut sov han tillsammans med tjejen på kyrkbänkar genom vintern. Parkbänkar längs sommarens svala förmiddagar. Tjejen gjorde vad andra uppmanade henne till, där framför mobilkamerorna. Till alla de som kommenterade de spridda filmsnuttarna svarade tjejen att hon gärna bjöd på något de kunde skratta åt. Det var precis vad hon ville, att det bara skulle vara en kul grej.
Ingen skrattade någonsin tillsammans med den tjejen. Hon, som nu slocknat där i trapphuset, är stolt över att ha lyckats rädda honom från att drunkna. Han, som fortfarande finns kvar där bredvid henne. Han, som hon släpat upp från vattnet.
Vargarna där ute fortsätter varna flocken. Håller strikt ordning. Värnar om de sina.
