Carina Persson

Klarinetten och kalendern

Du styr stegen mot stadens resecentrum. På väg. Numera går det på rutin. Du lever tillsammans med ständiga kalenderuppdateringar. Har precis varit förbi bokningsagentens surrande kontor. Hämtat turnéschema, biljetter och småpratat om framtida uppdrag.

Klarinetten bär du i dess fodral. Den är isärtagen, och varje del är noggrant placerad i det hårda etuiet. Instrumentet är din resekamrat sedan decennier. Ni färdas alltid med en extra uppsättning rörblad till munstycket. De bladen är förbrukningsvara. Det bildas flisor i dem, de spricker. Och de förlorar i spänst när de använts en aning för länge.

I fodralet finns också trasor för att torka bort fukten från utandningsluften efter varje spelning. Och du bär även med dig ett fodral av nylon, som används utanpå etuiet vid regn.

Hörlurarna har du över din stickade mössa. Solglasögonen har spegelglas, och nedanför dem: ett leende, mitt i gråaste november. Musiken du lyssnar på är fridfull. Harmoniskt. Allt bara flyter på, där bland orkesterns inspelade instrument.

Ovanför staden skymtar en varm färg i skarvarna mellan molnen. Som te med extra mycket mjölk. Du anar dess doft. Luften smakar mer än förväntat.

Bokningsagenten anpassar dina uppdrag efter kundernas önskemål: från klarinettens instrumentala toner till körsång, och ända fram till klassiska konserter – solo eller med orkester. Och du spelar. Nya ställen, bekanta miljöer. Luften vibrerar alltid i lokalerna. En del runtomkring dig blir stela av avundsjuka, andra mjuka som skumgodis. 

Resecentrum tornar upp sig framför dig. Du snirklar dig fram mellan andra resenärer till perrongen där tåget redan står inne.

Precis när du ska kliva ombord känner du greppet om din arm. Skumgodismjukt. Det är bokningsagenten. Andfådd räcker hon fram din pärm med alla notblad. Den är lika viktig som klarinetten. Som resorna, bort och hem.

”Tur att jag hann i kapp dig. Den låg på stolen”, utbrister hon i ett andetag.

Du tar av dig hörlurarna och ger henne en kram, tillsammans med det största tack du kan frambringa.

Kylskåpsmötet

Landat hemma vid köksbordet efter ännu ett avklarat nattskift. Reser mig upp och ställer in karaffen med vaniljsås i kylskåpet. Skriver en lapp och fäster den med en magnet på kylskåpsdörren. Dags för badrummet: skölja bort dagen, borsta tänderna och sedan till sovrummet. Lägga mig ner bredvid Mika. Tänka på allt möjligt, eller kanske ingenting, och somna in efter en stund − ungefär samtidigt som Mika vaknar.

Då yoghurten tas ut från kylskåpet kommer Mika att läsa lappen:

”Vilken god äppelpaj du bakat. Kunde inte motstå att ta två bitar. Ville inte väcka dig.”

Visst vill någon retas

Den landar: morgonen på jobbet då vi två pratar med varandra. På riktigt. Tidigare har vi passerat förbi i entrén, hälsat, gått vidare − nu vet vi att vi båda tycker om lakrits och filmer med fantasi. 

Den där kluriga hoppetossan vaknar. Börjar fundera. Hoppas. Är detta vad jag saknat? Början på det där stora?

Eftermiddag: personen kommer mot mig, precis som vanligt, men bär på en blombukett och en presentpåse. Får syn på mig och ler stort. I min mage börjar någon att hoppa.

”Det här är min sista dag på jobbet!”

”Vad ska du göra efter det här?”, undrar jag.

”Vet inte riktigt än.”

”Håller tummarna. Ha det bra!”

Vi vinkar Hej Då till varandra. Jag ser att det småregnar ute. 

Det är någon som vill retas. Fnisset hörs tydligt.

Tar på mig jackan och fäller upp luvan.

Gummistövlar och Tyllklänning

Skrattrynkorna runt ögonen framträder då kvinnan tar emot kepsen som barnbarnet räcker fram till henne. Flickans hår är rufsigt, gummistövlarna är torra. Sommardagen är varm och lerpölarna längs skogsstigen där de nyss promenerat hade torkat ut.

De stannar till vid bilen, kvinnan öppnar bakluckan och lägger in ryggsäckarna: nu fyllda med tomma matlådor och stenar som flickan plockat upp längs med deras vandring. Karossens rostfläckar syns tydligt i speglingen från den noggrant putsade bilen som står parkerad bredvid deras. 

När bakluckan är stängd står en flicka i aprikosfärgad tyllklänning vid den blänkande bilen. Med ett stadigt grepp i sin pappas hand. 

Flickan i stövlar studerar flickan i klänning och vänder sig till mormor.

”Det där är min kompis.”

”Känner du henne”, ler mormor åt sitt barnbarn och räcker tillbaka kepsen.

Flickan i stövlar nickar medan hon tar på sig kepsen och tittar på klänningsflickan.

”Är ni kompisar”, frågar pappan sin dotter och vinkar till flickan i stövlar.

”Nej”, svarar hon snabbt. Klänningsflickans röst är bestämd.

Mormor skrattar medan hon kramar om sitt barnbarn.

”Du är kompis med alla du träffar!”, konstaterar hon då de öppnar bildörrarna.

Promenaden 

De två var ute på sin morgonrunda; den fyrbenta i sällskap med den tvåbenta. Vädret fick bestämma om det skulle bli en kortare tur eller en längre utflykt, men promenaden blev alltid av. Denna morgon var elsparkcyklarna det som vittnade om vad som hänt under den sena gårdagskvällen och natten. Längs deras inplanerade rutt, i olika färger för olika företag, fanns maskinerna. Ställda och slängda huller om buller på gångvägar och cykelbanor. Invasionen hade skett snabbt. För några månader sedan fanns inte dessa i stadsmiljön. Nu syntes de överallt.

Hunden lyfte högt på ena bakbenet och markerade tydligt på en av alla dessa elsparkcyklar som låg där på trottoaren. Just denna blinkade rött, som om den kämpade för att kunna ta ut det sista ur batteriet. Andra elsparkcyklar var helt slocknade och förbrukade. De kasserades av företagen. Nya köptes in och slängdes då batteriet hade förbrukat sin livslängd. 

De fortsatte sin stadsvandring, anpassade stegen efter varandra och korsade sig fram längs de blockerade trottoarerna. Plötsligt stannade hunden till och tryckte sin nos mot en intressant doft. Matte gjorde också stopp. Bredvid dem lutade sig en annan morgonpigg människa ned och betraktade hunden.
”Får man hälsa?” frågade han omtänksamt.
Hunden började försiktigt nosa på mannens hand. Den luktade kaffe och tvål.
”Visst är det en bullterrier? De kan bli rätt ilskna, eller hur?”
”Just den här hunden är glad, men en aning blyg.”
”Vad heter den?”
”Dover.”

Svansen började vifta när bullterriern hörde det ordet och huvudet riktades åt mattes håll. Vad ska hända nu? Vad vill matte? Dover var förväntansfull. Får jag mat?

Mannen kliade bullterriern bakom ena örat, reste sig sedan hastigt upp och, som alla andra dagar, skyndade vidare till sitt jobb. 

Dovers förra husse hade lämnat honom i ett skogsområde. Efter att helt själv strövat omkring under natten, stod en man i mörkblå uniform plötsligt på stigen och hukade sig ner. Den lugna rösten hade fått Dover att känna sig trygg när han gick kopplad vid mannens sida, hoppade förväntansfullt in i bilen som luktade desinfektionsmedel, och åkte med till hundstallet.

Första mötet med matte hade också varit en gemensam promenad, längs en stig vid hundstallet. De hade förstått varandra direkt, så omplaceringen skedde snabbt efter att en sista veterinärkontroll var genomförd och hundförsäkring hade tecknats. Beslutet väl genomtänkt; nu var det deras liv tillsammans som gällde. Bullterriern hade nyfiket registrerat att matte alltid lät glad när hundstallet ringde upp för att höra hur det gick för de båda. Då brukade han gå fram till matte och vifta på svansen.

Denna dag fortsatte de promenaden med att svänga in på närmaste tvärgata. Längs detta stråk hade skåpbilarna precis varit förbi och ställt ut rader med nyladdade elsparkcyklar. Bredvid gångtrafikanterna började cykeltrafiken ta fart på riktigt. Bullterriern backade instinktivt från alla de jobbjäktande varelserna som svepte förbi. Mitt i all hets råkade han knuffa till några elsparkcyklar − som en efter en föll ner mot cykelbanan.

”Flytta på er!” 
En barsk stämma försökte kryssa sig fram på cykeln genom labyrinten av maskiner.
”Det var inte jag, det var hunden.”, förklarade matte. Försökte i alla fall.
”Säkert!”, skrek den senaste i raden av stressade människor, medan hon och Dover såg cyklisternas ryggar försvinna där i trafikvimlet.

Matte suckade. Bullterriern strosade vidare, varken arg eller less. Bara nöjd.

Affärsflickan

Doften av nybakat fyller hela farmors kök när jag springer in dit. Nyvaken och rufsig i håret sätter jag mig vid matbordet och farmor ger mig en varm brödskiva. Smöret smälter på den, och mjölken känns extra sval mot dess värme. 

Efter borstat genom håret och med smörgåsar i magen så följer jag med farfar och pappa ner till sjön, bryggan och båten. Längs med stigen dit stannar vi upp och gräver fram maskar till mig. De släpper jag ned i en glasburk fylld med jord och skruvar sedan på metallocket, med sina lufthål som jag gjort med hjälp av hammare och spik. 

På med den orangea flytvästen och väl i båten så får jag ett eget metspö. Mitt ute på det öppna vattnet så hjälper farfar mig att trä på en mask genom kroken medan pappa börjar dra in och vittja mjärdarna. Fiskarna hälls ned i plasthinkar.

Väl tillbaka på land så är farmor beredd. Som alltid. Fisken halstras där ute på gården tills de blir sotsvarta utanpå och kritvita inuti. 

Efter pysslet med att peta bort alla små mjuka fiskben så dukas efterrätten fram: jordgubbar med vaniljglass och grädde. Till det; en helt egen glasflaska med sockerdricka som bubblar då den hälls upp i glaset. Förut har jag och lillasyster fått delat på en flaska, och drycken hade noggrant mätts lika mellan de två glasen. Men nu är hela flaskan bara min. 

Jag är lika många år som fingrarna på min ena hand. Plus tummen på nästa hand.

Där i båten hade en stor abborre fastnat på kroken i metspöet jag höll i. Det ryckte till och pappa hjälpte mig att dra in fisken över båtens reling. Nu ligger fisken i en plastbunke på farstubron och grannen som precis kommit över betraktar den och vänder sig till mig.

”En fin en abborre du fått på kroken.” 

Han vill köpa fisken av mig och räcker fram sin näve. Där i ligger det några slantar. Jag tittar noga på mynten, och sedan på honom.

”Då får du bara stjärtfenan”, svarar jag. Snabbt och självklart.

”Du vet verkligen hur man gör affärer”, skrattar mannen och drar upp sin plånbok från ena bakfickan på sina byxor. Bläddrar fram några sedlar och ger mig dem. 

Jag vinkar adjö till abborren och farbrodern, då han traskar bort längs gårdens grusgång efter att ha skrattat färdigt med farmor och farfar. Hans spår är alldeles bredvid renarnas. De som under de första morgontimmarna passerar gården, på väg mot sina betesmarker.

Granskar sedlarna i min hand. Vänder och vrider på dem. Lyfter upp dem mot solen.

En kanin. Jag ska köpa en kanin med mjuk päls och stora öron, bestämmer jag mig för, och en stor bur som den ska bo i.

Yra

”Här har du”, skrattar kocken och ger hunden en kycklingbit. Yra sväljer den snabbt och studerar noggrant hur kocken fortsätter förberedelserna med kvällens mat. Hon sitter hoppfullt kvar och väntar på mer.

Yra saknar sin husse Joar, han som alltid fanns där i baren tillsammans med henne. Joar bara försvann en dag. Yra letar fortfarande, men i baren finns inte längre några luktspår kvar efter honom. Yra kan inte med husses syster Signe; hon som pliktskyldigt tog på sig ansvaret för hunden efter broderns bortgång. 

Signe tillbringar dagarna mellan lukrativa renoveringar av bostäder och sitt nya ansvar: sin lillebrors bar. Yra fick bara lov att följa med systern till en början, men tikens känsliga nos kunde inte med lukterna av målarfärg och fernissa i de där rummen. Demonstrativt brukade Yra nysa högljutt och lägga sig vid ytterdörren. Tillslut tröttnade Signe på att ta med sig henne, så Yra tillbringar numera sin tid i baren. Nöjd går hon sin runda och lägger lukterna från lokalernas alla skrymslen i sitt minne. Dofterna från den stekta maten, som virvlar runt i köket, är där hon alltid stannar till en extra stund.

”Hej Pietro!”, ropar kocken när bartendern slänger upp dörren och grinar till, svär på sin barndoms italienska och greppar tag om sitt ständigt bråkande knä. Oron för hur länge han kan fortsätta som bartender har eskalerat i takt med smärtan, och den minskande effekten från receptbelagda mediciner.

”Hej på dig också, Linus”, muttrar Pietro och suckar högljutt då han loggar in i barens kassasystem. 

Yra lufsar vidare. Tittar ut mot gården då hon passerar lokalens höga fönster. Där spatserar en skata omkring på ett av uteserveringens bord. 

Miriam viftar bryskt bort skatan innan hon stampar in i baren och klappar Yra, som hälsar henne välkommen med viftande svans. Miriam börjar dagens pass med att starta igång diskmaskinen och sortera bland staplarna av plastbackar.

Någon saknas fortfarande. Yra letar vidare.

Hon upptäcker lukten av blod och urin, som kommer från källarens VIP-rum. Där nere är det nu helt tyst, till skillnad från natten som passerat. Yra hade hört allt mer högljudda samtal, från just det rummet under småtimmarna. 

Hon knuffar upp dörren med sin nos.

I en av fåtöljerna, som gjorda för många och långa samtal, sitter servitrisen Jasmila nedsjunken och inte längre kontaktbar. Vid hennes fötter ligger ett urdrucket cocktailglas. Jasmila var skicklig i sitt yrke, uppskattad av stamkunderna, och med ett tydligt sikte på att en dag ha samma position som Pietro.

Yra buffar på Jasmila och sedan på cocktailglaset. Ryggar tillbaka när hennes nos tar in den kemiska doften. Hon börjar skälla. Högre och högre.

Kocken släpper allt, rusar mot trappan. Miriam följer efter honom. Kvar står bartendern och betraktar dörrvakten Kari som kliver in med sina bastanta steg. Sedan Joar gick bort har hon blivit allt mer vaksam och bestämd. Kari vill att baren ska kännas trygg, och Signe är inte alls lika självklar som ledare för denna bar. Det är, kommer alltid att vara, Joars livsverk.

”Här händer det saker direkt jag kliver på passet. Vad pågår där nere?”, undrar Kari.

”Ingen aning”, svarar Pietro snabbt.

Kari ger honom en granskande blick innan hon vänder sina steg mot trappan, där rösterna och hundskallen blir allt mer upprörda.