Solen hade börjat värma mellan de tunna slöjmolnen. Den blänkte till i byggnadens stora fönster. Talgoxen flög rakt mot speglingen av sig själv och låg sedan orörlig på cementplattan, med sina ben sträckta uppåt. Vingarna tätt mot kroppen.
Blev upplyft av ett par händer, som plockade fram en näsduk. Omvandlade den till en svepning runt fågelns vita kinder, dess mage med sina gula sidor och svarta rand.
Näsduken skulle ge värme på resan nedåt.
Händerna placerade talgoxen i en papperskartong som innehållit en lampa; ett ljus som guidning för den fjäderlätta varelsen på sin resa högt upp.
Till sist: nedstoppad i mossan under ett träds rotsystem. Vid en husgavel, några meter bort från där den omedvetet dråsade ner.
Du såg på mig. Bjöd in till att sätta mig mitt emot dig, innan du skulle tala inför publiken. Vi pratade. Med varandra. Om varandra. Du tyckte också om att resa till nya platser. Du hade också svårt att lämna ut dig i relationer. På grund av dåliga erfarenheter.
Din yrkesroll hade inneburit att leta efter gärningsmän i ett totalt avspärrat och ödelagt centrum. Söka igenom en affärs underklädesavdelning efter förövare som kunde ha gömt sig. Som skulle kunna skada och döda. Dig och andra.
Vi hade båda hanterat hot. Något gemensamt, igen.
Jag hade, i mina underkläder, blivit intvingad i en dusch av de som kallade sig mina vänner. Stelfrusen, av det iskalla vattnet och en naturlig reaktion på en övermäktig situation. För att inte göra den värre. För att kanske överleva.
Stärkt av känslan att ha klarat sig. Tagit sig igenom.
Sänkt av känslan att inte riktigt kunna lita på andra.
Din vilja att söka gemensamma nämnare mellan oss, att spontant bekräfta det vi hittade. Var det början på ett samarbete, eller långt ifrån verkligheten? En spirande relation, eller ingenting alls?
Efteråt. Ditt tysta avstånd får mig att krasst nedvärdera hoppet.
Ljuset har hunnit anlända så här i slutet av mars, men inte värmen. Morgonen hade varit vacker med klar himmel, men förändras nu radikalt då en kraftig vind sveper in. De vassa snöflingorna blåser rakt på Theas ansikte och hon kan knappt se trottoaren framför sig. Hon är inte besvärad, tvärtom småskrattar hon åt kylan som kryper in under jackan. Thea parerar sina steg, sulorna på hennes skor är lika blanka som de hala isfläckarna längs kullerstenarna. På väg till honom. Han med stort H. Det var lugnt på jobbet hade han sagt. Inga gäster i restaurangen så här tidigt på eftermiddagen.
Thea ska överraska honom.
Hon förstår att hon har halkat först när hon ligger ner och ser den gråa skyn. Två personer kommer fram till henne. Frågar hur det är. De hjälper henne med att sätta sig upp. Fler människor samlas omkring henne. Meddelar att ambulans är på väg.
Det pulserar, trycker och klämmer längs Theas ben. När skon är bortlirkad och ambulanspersonalen lyfter upp henne på båren ser hon hur underligt foten är vinklad.
Telefonen är tyst när hon ringer han med stort H efter hennes benbrott har blivit gipsat. Det Thea inte har hört är hans, och en annan persons, skratt och allt mer intensiva andetag där bakom restaurangens stängda personaldörr.
Verkar som om borden börjar bli fullsatta nu ler hon för sig själv och lägger mobilen bredvid kudden. Han hör säkert av sig efter stängningen.
Dagen börjar, först som ljusa skrevor i nattens täcke där solstrålarna lyfter från horisonten. Sedan seglar morgonen snabbt iväg, och molnen följer med på resan.
Tidig eftermiddag. Flickan är förväntansfull där hon går bredvid sin farmor. Några meter längre fram går mamma, pappa och lillebror sitter i sin vagn.
Hon och farmor. I dag har de båda på sig klänning. Modellerna är olika, men tyget detsamma. Farmor har sytt dem omsorgsfullt.
Flickan får syn på mig när jag närmar mig dem.
”Hej!”, utbrister hon spontant och vinkar till mig. ”Jag ska till lekparken.”
”Hej!”, svarar jag. ”Vilka fina klänningar ni har.”
Ett leende glimtar till hos farmor.
”Hej då!”, ropar flickan till mig medan hon hoppar några steg framåt.
Dagens kvarvarande timmar rullar på i en ångande fart, som hela tiden accelererar. Kvällen blir en inbromsning, med funderingar och oroliga aningar. Den blå färgen mörknar där ute. Eftermiddagsregnet växlar över till nattsnö.
En lykta lyser upp gråa gatustenar. På dem ser de smälta snöflingorna ut som tårar. Ett flygplan dundrar mot stjärnorna.
Kan inte mer än vänta. Lyssna på klockan som tickar vidare.
Sömnen anländer till slut. Den slungar mig allt högre upp, närmare och närmare flygplanen. Till slut släpper jag taget från gungans kedjor och kastas, med en pirrande mage, in i en värld befolkad av minnesspöken. Klänningen är trasig och nedblodad. Jag morrar åt skuggorna, som harklar sig och vrålar ut sina svar.
Framför mig sitter en kvinna, rak i ryggen. Hon är klädd i svart klänning, lilarandiga sockor och engagerad i en pocketbok. Väskan har hon placerat på stolen bredvid sig.
Mitt emot sitter en man. Försjunken framför sin dators skärm, med hörlurarna på. Hans shorts visar håriga vader. Ser ut som att han är redo för en vandringstur i vildmark. På bordet bredvid honom står hans ryggsäck, bredvid den ångar det från en pappersmugg fylld med kaffe.
Fisken i väntrummets akvarium betraktar mig. Jag ler mot den.
Reser på mig. Det är min tur. Skyltarna som guidar till sjukhusets olika rum är tryckta med raka bokstäver. Armaturens kalla sken speglas i det blanka golvet. Jag hör luddiga röster bakom stängda dörrar. Ibland ett maskinellt tickande från apparater.
Väntan har byggt på oron inför nålsticket. Väl inne i undersökningsrummet kan jag inte annat än att koncentrera mig på hur en kanyl känns inuti en ådra. Främmande. Den måste vara där, den borde inte vara där. Hör inte hemma i kroppen.
”Är allt ok”, frågar sköterskan medan mitt blod rinner in i rören.
Jag nickar, fokuserar blick och tankar på sköterskans arbetskläder, hennes id-kort i rem runt halsen. Mitt passerkort till jobbet är pausat – tillsammans med alla arbetsdatorns inloggningar.
På väg ut ser jag kvinnan med lilarandiga sockor stoppa ner pocketboken i sin väska. Fisken har simmat in bakom en växt. Hörlurarna har lämnat sin plats, tillsammans med mannen i shorts. Pappersmuggen står kvar.
Är det något allvarligt de har upptäckt eftersom jag var tvungen att ge ytterligare prover?
Prover de inte tog så ofta, det var så sköterskan hade sagt till mig.
Förbereder mig för svaret, som ska komma inom två veckor.
Utifall att.
Min mun är torr när jag lämnar det enorma byggnadskomplexet och går mot busshållplatsen.
Besökare skäller och fräser i receptionen på djursjukhuset. Och det luktar hund. Ett antal är nervösa, några lugna och andra är ledsna. En tung, stor − och fortfarande ung − gläfser ynkligt. En liten morrar kaxigt åt alla den ser och hör. En lockig vankar oroligt fram och tillbaka. Vill inte slå sig till ro. De väntar. Hoppas på hjälp. Blir uppropade och förs till rum för undersökning.
”Kan det vara något med magen? Den har troligtvis ätit något olämpligt, valpen äter allt den får tag i.”, säger husse till veterinären, som klämmer längs med valpens mage och sträcker ut dess ben. Husse stryker de mjuka öronen. Får ett tack tillbaka, av en len tunga. ”Du är en gullig valp vissa dagar. Ett enormt matvrak andra dagar.” Valpen tittar nyfiket på det veterinären har i handen. ”Blanda den här medicinen i blött foder. Det borde ge resultat inom en vecka. Hör av dig så bokar vi in ett nytt besök efter det.”
Den lilla hade hamnat i slagsmål mitt i en promenad, och blivit biten i huvudet. Sövd och sydd. Hunden pendlar mellan förvånad och rädd när den vaknar upp i en egen cell, med en uppmärksam skötare precis utanför. Chocken skapar djupa morranden som darrar ut ur dess kropp. Djurskötarens mjuka röst lugnar, celldörren öppnas och bandaget ses över. ”Du får ligga här tills du har piggnat till, kan resa dig upp och säger åt oss att du är hungrig, vill äta och sedan åka hem.” Skötaren stryker den lilla under hakan och lägger en filt över hunden. Den bär på husses doft. När gäspningarna kommer stängs dörren mjukt.
Efter sprutorna är allt annorlunda. Hunden, där i sin lockiga päls, sjunker inåt med sin blick. Prover hade tagits tidigare, och rören skickats i väg för analys. Matte ryser vid tanken på svaret som till slut damp ner. Inplanerad avlivning. Anledningen till att de nu är här, för sig själva, i ett rum med dämpad belysning. Först satt hunden upp och gnydde innan nålsticken. Nu slumrar den till, sömnen blir djupare och djupare. Hunden ger ifrån sig en sista utandning. En sovvarelse i lockig päls lämnar matte kvar med orden: tiden tillsammans var värt allt.
Kvinnan kopplas vidare till företagets huvudväxel då hennes sons mobil är upptagen. Oron för sonens hälsa gör att hon ringer honom ofta på jobbet.
”Han pratar i sin telefon just nu”, förklarar rösten i luren.
”Hur länge kommer han att vara upptagen? Kan du se det?”, undrar kvinnan.
”Tyvärr kan jag inte se in i framtiden. Jag har ingen spåkula.”
”Är du säker på det? Du kan väl åtminstone skynda på samtalet?”
”Det kan jag inte heller göra.”
”Okej. Vet du vad: min son började arbeta som ung tonåring hos er, och har nyligen legat på sjukhus.” Med gråt i rösten anförtror hon sig till rösten där i luren. ”Operationen tog flera timmar.”
”Prova att ringa honom om en stund igen”, svarar den lugna rösten i luren.
”Lova att inte säga det jag nyss berättat för dig till någon annan.”
”Jag lovar.”
Svaret lät trovärdigt tyckte kvinnan.
”Måste få prata med sonen. Han ska ha order om vad han ska handla hem till sin mamma. Ha det så bra!”
Landat hemma vid köksbordet efter ännu ett avklarat nattskift. Reser mig upp och ställer in karaffen med vaniljsås i kylskåpet. Skriver en lapp och fäster den med en magnet på kylskåpsdörren. Dags för badrummet: skölja bort dagen, borsta tänderna och sedan till sovrummet. Lägga mig ner bredvid Mika. Tänka på allt möjligt, eller kanske ingenting, och somna in efter en stund − ungefär samtidigt som Mika vaknar.
Då yoghurten tas ut från kylskåpet kommer Mika att läsa lappen:
”Vilken god äppelpaj du bakat. Kunde inte motstå att ta två bitar. Ville inte väcka dig.”
Den landar: morgonen på jobbet då vi två pratar med varandra. På riktigt. Tidigare har vi passerat förbi i entrén, hälsat, gått vidare − nu vet vi att vi båda tycker om lakrits och filmer med fantasi.
Den där kluriga hoppetossan vaknar. Börjar fundera. Hoppas. Är detta vad jag saknat? Början på det där stora?
Eftermiddag: personen kommer mot mig, precis som vanligt, men bär på en blombukett och en presentpåse. Får syn på mig och ler stort. I min mage börjar någon att hoppa.
”Det här är min sista dag på jobbet!”
”Vad ska du göra efter det här?”, undrar jag.
”Vet inte riktigt än.”
”Håller tummarna. Ha det bra!”
Vi vinkar Hej Då till varandra. Jag ser att det småregnar ute.
Det är någon som vill retas. Fnisset hörs tydligt.
Skrattrynkorna runt ögonen framträder då kvinnan tar emot kepsen som barnbarnet räcker fram till henne. Flickans hår är rufsigt, gummistövlarna är torra. Sommardagen är varm och lerpölarna längs skogsstigen där de nyss promenerat hade torkat ut.
De stannar till vid bilen, kvinnan öppnar bakluckan och lägger in ryggsäckarna: nu fyllda med tomma matlådor och stenar som flickan plockat upp längs med deras vandring. Karossens rostfläckar syns tydligt i speglingen från den noggrant putsade bilen som står parkerad bredvid deras.
När bakluckan är stängd står en flicka i aprikosfärgad tyllklänning vid den blänkande bilen. Med ett stadigt grepp i sin pappas hand.
Flickan i stövlar studerar flickan i klänning och vänder sig till mormor.
”Det där är min kompis.”
”Känner du henne”, ler mormor åt sitt barnbarn och räcker tillbaka kepsen.
Flickan i stövlar nickar medan hon tar på sig kepsen och tittar på klänningsflickan.
”Är ni kompisar”, frågar pappan sin dotter och vinkar till flickan i stövlar.
”Nej”, svarar hon snabbt. Klänningsflickans röst är bestämd.
Mormor skrattar medan hon kramar om sitt barnbarn.
”Du är kompis med alla du träffar!”, konstaterar hon då de öppnar bildörrarna.
